Jag reser mig igen

Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.

Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.

Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.

Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.

Thorsten, mera borsten!

Långt härifrån (där lever våra drömmar)

Kort sammanfattning av lördagens viktigaste händelser: Voodoo works och Luleå kan man lita på. Schlagerfestivalen kan vänta.

AIK var naturligtvis inte ett dugg bättre än Modo. Vi hade lite flyt bara. Och så var zebran på vår sida.  Den där kapningen av Liwings ena ben var enbart självförvållad. Alla hakningar och fasthållningar som Modo-spelarna sysslade med var helt enligt reglementet. Bång och Blomdahl däremot, de drumlarna. De borde ha åkt på minst tre-fyra tvåor vardera med tanke på alla tacklingar som de satte in.

Kvällens vanligaste kommentar i Fjällräven Center: Hur fan kunde de släppa den där Rosén?

Robert Rosén och AIK gick liksom hand i hand mot Modo. Tre pinnar till Robban och tre pinnar till Gnaget. Därmed tog både laget och jaget ett kliv uppåt i vardera tabell. AIK passerade Modo i Elitserien och Rosén gick förbi Danielsson i poängligan. När sen #87 satte spiken i kistan och gick upp i fyra individuella poäng så var kvällen fulländad. Möjligen hade jag mått bra av en nolla också men man kan inte få allt som man pekar på.

Tuffe Uffe blev visst lite sur efter matchen. Det kan man förstå. Jag gillar Samuelsson och tycker att han förtjänar respekt.

Jag värmde upp inför Modo-matchen med att se konståkning från Hovet och tuggummitugget herr Zabel. Djurgården vann efter att Zabel pratat och tjatat om energi i två pauser och en timeout. Om AIK hade en tränare som snackade och smackade på det där viset och lät som nån jävla managementkonsult som gått på tre dagars chefskurs hade jag fått spader. Vem tror han att han är, Sir Alex?

Tony "Smatterbandet" Gustafsson, släng dig i väggen. Säg hej och halloj till Hubba Bubba Toy!

När Brynäs viker ned sig och när Stingheads spelar skit. När Hubba Bubbas Toyboys och Löjliga Familjen får plocka trepoängare som vore de gnuggande gnagare i Öööhvik. När man som svarthjärtad hockeyhäcklare börjar drömma mardrömmar om tabellvetet och kommande nagelbitare. Då är det bra med kuliga Luleå. Luleå kan man lita på. Luleå gör en lycklig. För inte fan släpper Luleå några fispellar från Linköping över bron.

3-2 till Kuleå och därmed sju pinnar ner till kvalplatsen. Och så ett extremt lägligt uppehåll på det. Känns onödigt att klaga.

Uppehållet kommer lägligt därför att:

Djurgården får tid på sig att släppa segerruset och tappa den där så omtalade och framjobbade energin.

Timrå får tid på sig att samla ihop styrkorna - om det finns några sådan kvar - inför mötet med Modo.

Växjö får tid på sig att bli nervösa och kissnödiga inför den kittlande avslutningen.

Färjestad får tid på sig att träna med Leif-Jürgens inför det tuffa bortamötet med Linköpings Hockey Club.

AIK får tid på sig att läka ihop Sandbergs ben. Det tycks behövas en Sandberg på isen för att Bång ska va sig själv.

Tyvärr missade jag kvällens spännande melodifestivaldeltävling. För att kompensera den nödvändiga men enorma förlust som vår viktiga vinst i Öööhvik förde med sig väljer jag att avsluta kvällen med en riktig klassiker. När oron i mitt hjärta gnager, flyr jag till en värld av schlager. Långt, långt härifrån...

Dag efter dag

Jag har varit på oväntat gott humör idag. Två derbytorskar till trots; Boris mötte onsdagen med ett leende på läpparna. I morse åkte jag kommunalt, som alltid stolt flashandes med min snyggaste AIK-väska över axeln. Jag mötte gårdare på tuben, finniga rookies med de senaste halsdukarna. Blåränderna går alltid ur och måste ständigt förnyas. En äldre man på sätet mittemot checkade min stil. Han sa inte: Vad är väl en derbyförlust eller två? Själv håller jag på Bajen. Men jag tänkte att han nog gärna hade velat säga ungefär så. Han såg så fruktansvärt sliten och trött ut. Just idag var han svag.

Mellan tio och tolv skrev jag en inte särskilt efterlängtad tenta. Det kändes som att det gick hyfsat. Med tanke på den något miserabla uppladdningen så får jag vara nöjd med prestationen. Två förlorade kvällar kan annars få den mest motiverade att tappa gnistan.

Eftermiddagen gick åt till jag vet inte vad. Jag plågade mig igenom ett par artiklar om gårdagens match. Det gav inte ett skit att läsa. Som rutinerad kvällstidningskonsument kan man nästan alltid lista ut på förhand hur rubrikerna kommer att se ut. Så också idag. Men man får ta det för vad det är. Och man måste ju inte köpa skräpet, om man inte vill. Trots de ständiga överdrifterna händer det att jag vill. Det är underhållningen och tidsfördrivet som lockar. Och så gillar jag att ta del av andras versioner av sanningen. Såg de där nissarna och proffstyckarna verkligen samma match som jag? Jaså, nähä, inte den här gången heller.

Modo borta i morgon och jag laddar redan för fulla muggar. Kaffe och kvällsinlägg kryddat med ett klassiskt tonartsbyte efter den boriska devisen: När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager. Alltid roar det någon, om inte andra mig.

Livet är en schlager

När oron i mitt hjärta gnager
flyr jag till en värld av schlager

Så brukar jag säga och så brukar jag göra. Livet som gnagare är ju inte alltid en dans på rosor. Ibland är det visserligen himmelsk underbart. Men ibland är det ett rent hockeyhelvete. När de mörka molnen tornar upp sig över Boris, när Gnaget fajtas för sin överlevnad och när natten är en enda lång sömnlös väntan på vadå, vad gör man då? Vad gör man då?

Jo, man...

Trallar sig en trudelutt
Tra la la la la
Man trillar runt och tar små skutt
Tra la la la lej

Man plojar och man skojar
och man fjollar lite grann
Man tramsar och man flamsar
som en sann sång- och dansman

Nåja.

Nu lever AIK Hockey i allra högsta grad och gnagarlivet ter sig som en fest. (Även om det för närvarande går mer än lovligt galet för fotbollslaget. Som förresten ska pröva lyckan i Borås i kväll. Borås!!) Men det är inte länge sen som en annan låg vaken om natta och oroade sig för framtiden. Hur skulle det gå med Gnaget? Hur skulle det bli?

Det blev Björklöven som gick omkull och åt skogen men det kunde lika gärna ha blivit mitt älskade AIK.

¤ ¤ ¤

Att vara supporter innebär bland annat att oroa sig över en massa saker och skeenden som man svårligen kan vara med och påverka. Visst kan man som medlem i föreningen delta i sammankomster av olika slag. Visst kan man från läktaren vara med och bära fram sitt lag. Man kan bidra ekonomiskt och man kan jobba ideellt. Men när det gäller att hantera oron, nervositeten och maktlösheten är man som supporter allt som oftast utlämnad åt sig själv och sina bänkkamrater.

En del sjunger sånger. Andra anordnar tifon. Några bloggar. Boris både sjunger och bloggar. Med jämna mellanrum ackompanjerad av en Bruce. Ibland av en smaskig gammal schlager.

¤ ¤ ¤

För att livet är en schlager och för att det glädjer mitt svarta hjärta att i cyberspace ha funnit en, om inte soulmate, så åtminstone schlagerfrände, skriver jag detta mitt djuplodande inlägg. Han är brynäsare visserligen men inte desto mindre en man som förstår att hockey och schlager går hand i hand. Och han har bekräftat min tes om hockey och schlager som en möjlig ekvation.

Tänk er AIK-Brynäs i en avgörande kvartsfinal. Tänk er en match som står och väger. Ställningen är 2-2 och det är olidligt spännande. Det är en minut kvar av tredje perioden och tekning i AIK:s zon. Sandberg mot valfri bonde. Sandberg vinner. Pucken går till Bång, som sätter fart, som drar ifrån, som trampar runt sista backen...

Där har ni det - tonartsbytet! Låt oss nu en gång för alla enas om detta: Hockey är inte rock. Hockey är schlager!

Takt, ton och trudeluttanlej

Du har nerver
du vet inte vad du ska göra
i morgon ska allting hända
det är bäst du sätter på dig ditt leende
för du måste gå naken nerför gatan själv

¤ ¤ ¤

Lundell, Lundell, Lundell i alla ära men ska man ladda upp inför en kvalfylld vintervår som denna är nog inte Uffe rätt gubbe att trudelutta till. Brucean funkar i så fall bättre. För att inte tala om Tomas Ledin och The Pinks. Nu när allvaret väntar, febern går upp och nerverna börjar spela en spratt gäller det liksom att leta fram de rätta takterna. Är man borisk och black (och det är man ju) så inser man dessutom vikten av att hålla god ton.

¤ ¤ ¤

Takt, ton och trudeluttanlej
Det är min grej
Ja, jävlarimej
Här kommer Timoteij
~
När oron i mitt hjärta gnager
flyr jag till en värld av schlager

Bång - en explosion

Har Du också ägnat fredagseftermiddagen åt att fundera på hur Daniel Bång skulle se ut som pudelrockare? Jaså inte, det var ju tråkigt. Här kommer i alla fall det kanske mest relevanta och intressanta blogginlägg som någonsin skrivits - tidsenligt kryddat med lite schlager!

Vi börjar med det mindre väsentliga. På söndag är det meningen att Gnaget ska leka råttans lek med katten i Karlskoga. Bofors är ett slags brunkargäng med playoffplatshäng som vi bara ska slå. Åtminstone om vi vill vara med och slåss om en topptreplacering. Jag orkar inte ens tänka på hur det skulle kännas att inkassera en fjärde raka förlust. Nä, då tänker jag hellre på Bång - vår åttiotalististiske hockeyfriskus nummer tjugo.

Daniel Bång föddes 1987. Året därpå ställde hans look-a-like, Haakon Pedersen, upp i den svenska uttagningen till Eurovison song contest. Låten hade en internationellt gångbar titel, Bang - en explosion, men egentligen hette den naturligtvis Bång - en explosion. Pedersen slutade på en hedrande fjärdeplats i tävlingen. Den platsen ska vi gnagare till varje pris försöka undvika.

Jag sticker ut haakon och påstår att Bofors - det är bara ett nätt litet hinder på vägen. På söndag ska vi krossa dem! Bång får gärna explodera i Nobelhallen.

Kall som is

Vad var det med Dicken idag? I tredje perioden såg han ju totalt ointresserad ut. Fick Dick valium istället för viagra i andra periodpausen? Nog för att vår kapten har svårt att tända till när det är tomt på läktarna men kom igen liksom. Lämna suspen i trunken och täck ett skott om du vill ha lite spänning då. Nä, fy fan. Nu är jag sur. Jag tror jag tar mig en schlager och tinar upp.

Kall som is, Dicken, kall som is och jag kan inte värma dig
Kall som is, Dicken, kall som is och jag kan inte närma mig

I en ding ding värld

Det vore synnerligen trevligt om förbundet vill ge besked nån gång. Ja eller nej. Svårare än så är det inte.
Det är faktiskt inte särskilt kul att gå på hockey när man inte vet om en seger betyder någonting.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

När oron i mitt hjärta gnager
flyr jag till en värld av schlager

Ps.
Snart går jag vägen upp till Hovet. AIS väntar.
Vi ska krossa dem!

Det var bättre förr

Jo men visst var det det. Nuförtiden är det bara yta och skal och KHL med hela skiten. Usch! Tacka vetja förr. Förr var det idalism och fred på jorden som gällde. Till och med i melodifestivalen! Till och med på 80-talet!

Förr vågade man drömma om en bättre värld - en värld utan krig. En värld som var som en enda stor sandstrand full av myspysiga baden-baden-stolar. Det var annat det än dagens flams och trams.

Och texterna sen, texterna! Förr betydde de något. Texterna hade en kärna, ett budskap. Numera är det mest ompa-bompa och tjalala tycker jag.

Nä, det var bättre förr och ju förr man inser det desto bättre blev det... förr alltså.

Rättvis seger

Har inte så mycket mer att säga om gårdagens seger än vad som sägs här. Perspektivet må vara gröngult men även en svartgul som jag finner stort nöje i att läsa. Rubriken är bara för bäst.

¤ ¤ ¤

Ikväll ska det röstas. NEJ till KHL!

Uppdaterat 12.25
"Jo, jag vet, man ska inte citera sig själv..." skriver Lövenbloggaren i inlägget som jag länkar till här ovan. Nä, man ska ju inte det, skriver jag men passar samtidigt på att skita i vad man ska och inte ska. Jag inte bara citerar mig själv - jag länkar till mig själv också! Med anledning av Leksands senaste nyförvärv kan det vara på sin plats att läsa vad Boris skrev en gång i oktober.

Den där Boris vetty, han är fanimej rena profeten alltså!

När oron i mitt hjärta gnager
flyr jag till en värld av schlager

Till Greken

You’re addiction / my conviction / You’re my passion, my relief, my crucifixion Never leave me / And believe me / You will be the sun into my raining season

Schlagertema, del 3

Lotta Engberg. Vilken kvinna! Redan 1996 sjöng hon sången som för evigt ska förknippas med AIK och KHL. Juliette och Jonathan är givetvis symboliska omskrivningar för Allmänna Idrottsklubben och den kontinentala hockeyligan.
-
När oron i mitt hjärta gnager
flyr jag till en värld av schlager

Schlagertema, del 2

Jag hade tänkt mig en timmes Doobidoo på televisionen. Kanske kunde Lasse Kronérs hähähä-skratt få mig att släppa alla tankar på Gnaget för en stund. Men så visade det sig att Pernilla Wahlgren var en av kvällens gäster i programmet. Min gamla flamma fick mig naturligtvis att tänka på AIK igen. Och här sitter jag nu, bloggandes åter om schlagerdrottningar och skönsång.
-
Lasse Kronér är förresten väldigt lik Karlsson på taket. På söndag går en annan Karlsson i taket igen, igen, igen och igen.
-
Visste ni att Lena PH var gnagare en gång i tiden? Inte jag heller förrän jag återsåg följande lilla klipp. Tänk nu på att Lena alltid sytt sina egna kläder. Det är förstås ingen slump att hon sjunger om evig kärlek dresserad i svart och gult...

Schlagertema, del 1

I mitt senaste inlägg frångick jag en egen princip. Nämligen den om att aldrig, aldrig släppa lös en schlagerdrottning här på bloggen. När jag nu ändå svikit ett av mina grundmurade ideal kan jag lika gärna löpa linan ut. Därför får kvällens boriska tema bli skönsjungande melodifestivalskvinns.

Om någon undrar varför jag gör detta, varför jag utsätter min lilla men trogna skara besökare för schlagerdöden, svarar jag kort och koncist: Därför att jag tycker att det är kul.

Följande bidrag har givetvis en vältajmad AIK-anknytning. Så luta er tillbaka, njut av de sköna tonerna och lyssna noga på texten. This is the story of my Gnaget.

Schlagerfestival vs Hockeykval

aik


En schlagerfestival
i Leksands Ejendal
är mest yta och skal
ja, blott ett fint fodral

En skönsjungande grupp
artister går ej upp
mot läktarsång och karneval
hejdundrande hockeykval

- - -
Se också: http://jamtleksing.blogspot.com/2009/02/bal-pa-ejendal.html