När jag kysser Hovet

Det är lördag morgon, den 7:e september 2013. Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut i dimman. Den är vacker och grå, dimman, men tjockan till trots lyser Teletubbies-skylten igenom. Jag är så trött på den där skylten. Jag är så trött på att se det där förbannade rymdskeppet som förstör utsikten från lägenheten. Ulf Lundell klagar på sitt konstiga torn på Österlen. Han skulle bara veta hur det blivit i Blåsut. Det ska bli skönt att flytta. Så befriande härligt.

Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.

* * *

Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.

Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.

Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.

En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!

* * *

Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.

Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.

* * *

Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:

- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.