Leksands IF

En vis man till visman har fått mig att fatta ett beslut. Hädanefter tänker även jag kalla mig travestit. Jag skriver naturligtvis under samtliga rättighetskrav som igår kväll proklamerades av bloggbroder J. Låt mig också ta tillfället i akt och travestera en travestit:

Jämtleksing lanserar äntligen devisen
att om någon känner sig smått under isen
så kan han ju alltid förvanska bevisen
se råttan förvandlas till lortiga grisen
och döpa om bloggvän till Broder Borisen

¤ ¤ ¤

Nu till något helt annat. Jag antar att ni minns min bror Billy. Han är kanske inte är lika sympatisk som jag, men han är OK.* Han påstår att jag vid upprepade tillfällen har skändat Leksands IF och dess fans. Ja, han säger faktiskt så. Skändat! Han vet förstås inte vad han snackar om. Jag har såklart aldrig skändat Leksand. Snarare har jag på ett, om jag får säga det själv, synnerligen sofistikerat sätt hyllat såväl klubben som laget som spelarna och fansen. Det kan väl hända att jag grisat till det någon gång eller två. Kanske har jag till och med släpat Leksands namn i smutsen. Å andra sidan har jag aldrig surat över den där förargliga svinvaccinhistorien. Tvärtom!

Och varför i hela friden skulle jag vilja skända en så fin och antik, förlåt, anrik förening som Leksands IF? Varför skulle jag, som antagligen har fler leksingar än gnagare till läsare, vilja håna och förlöjliga en hel supporterskara bestående av större delen målkåta sailors? Nej, som alla tänkande människor och masar förstår har jag aldrig, aldrig haft för avsikt att driva gäck med Leksand. Snarare har jag alltid ansträngt mig för att med värme och respekt närma mig Sveriges svar på Finland. Den som mot förmodan har något att invända mot ovan uppdiktade historieskrivning kan ju alltid lämna en replik i kommentarsfältet här nedan.

* Jag snodde den raden av min favoritförfattare Erlend.