Ståfräs och kullor omkull

AIK-Leksand 4-2 (3-0, 0-2, 1-0)

Idag förlorade jag oskulden och vann ett nytt favoritlag. Jag såg min första riksseriematch LIVE med AIK. Och vilken match sen!

Det blev ståfräs och kullor omkull och däremellan lite masmos. AIK inledde på bästa sätt. Jag hann knappt dricka upp värmningskaffet innan det norska nyförvärvet Line Bialik Öien tryckte in 1-0 efter 2.29. Naturligtvis spillde jag ner mig av jubel. Men det var det värt. Ett par minuter senare visade nästa norska tillskott, Silje Holøs, vem som är familjens bästa hockeyspelare (hädanefter ser jag Växjös NHL-meriterade landslagsback som Siljes mindre kända bror). Snyggt och elegant la hon in 2-0 till Gnaget. Och som om det inte var nog satte Lisa Hedengren 3-0 bakom stackars Åberg i Leksandskassen ett par minuter senare.

Leksand skapade en hel del chanser i första perioden och sanning att säga så var de nog värda ett par mål. Men vem bryr sig?

AIK kom ut i andra perioden med gott självförtroende. Kanske lite för gott. För hastigt och lustigt tilläts kullorna reducera två gånger om. Utan Minatsu Murases många räddningar hade matchen antagligen gått åt helvete. En timeout halvvägs in i perioden fick gnagarna på skridskor igen och Leksand drabbades av griller och grubblerier. I samband med avbrottet passade jag på att göra en Gnaget; köpte korv gånger två i kiosken. AIK:s 3-2-ledning i paus var allt annat än rättvis. Leksand förtjänade minst oavgjort. Men som sagt: Vem bryr sig? Hockey handlar om att vinna, varken mer eller mindre.

* * *

I pauserna hade jag bl.a. äran att bekanta mig med leksingarna Kung Kenta och JBackeman. Vi jämförde matchtröjor och jag konstaterade att min och grabbens svarta var betydligt snyggare än deras vita.

* * *

Tredje perioden blev mer lik den första än den andra. AIK spelade upp sig, Leksand hängde med bra men målen uteblev. Ända tills AIK med drygt tio minuter kvar punkterade matchen med dess i särklass snyggaste mål. Vackert framspelad av Lisa Johansson gjorde förra säsongens svartgula poängdrottning, Michelle Löwenhielm, det enda rätta. Pucken satt som en smäck! Och för andra gången denna härliga hockeyeftermiddag spillde jag kaffe och brände sånär ballen. Nästa gång blir det suspen på för Boris. Haklapp slutade jag nämligen med redan våren 1983.

Efter 4-2 höll AIK undan, kontrollerade matchen och visade toppklass. På Ritorps läktare rullade sånger om SM-guld och i gnagarhjärtat mitt inreddes ett nytt rum. Ett rum för AIK och Riksserien, för Fanny Rask och Lisa Hedengren, för Gizela Blom, Silje Holøs, Helene Martinsen och alla andra med. Inte minst för Linnéa Bäckman. Den sevärda backen med nummer 91 på ryggen blev idag min första riksserieidol. Redan i morgon, söndag, räknar jag med att få ett par till, då AIK tar emot fjolårsfinalisten Brynäs på Ritorp. Nedsläpp: 15.30.

* * *

Det var inte bara AIK:s riksserielag som var i farten idag. Även AIK Herr spelade match. Mot ett hopplöst överlägset Luleå – som inlett säsongen på ett ruggigt imponerande sätt – fanns det inte mycket att göra. Inte ens en storspelande Lundström i kassen kunde hindra Luleå från att inkassera sin elfte raka seger i tävlingssammanhang, European Trophy inräknat. För Perra och pöjkera finns det just nu så mycket att fundera på att man får vara glad om hjärnorna inte kokar över.

Närmast väntar HV71 borta på tisdag. Torsk där och vi kan på allvar börja oroa oss för kommande kvalseriederbyn.

Snyggare och mer funktionella matchprogram än på t.ex. Hovet.
Uppmärksamma läsare noterar även mitt nedklottrade experttips.