För kärleken till spelet

Det var dagen då the one and only Kenny Pavey tog ett känslosamt farväl av Råsundas publik och jag var inte där. Det skäms jag inte ett dugg för. Livet förändras och prioriteringarna därmed.

Det handlar om att prioritera. Prioritera, prioritera, prioritera, som Elling säger till sin kompis Kjell-Bjarne i en underbar scen i den här filmen. Jag har suttit och stått på Råsunda tillräckligt många gånger genom åren för att förstå varför en eftemiddag på Ritorp kan te sig både trevligare, roligare och betydligt mer spännande än en dito på södra sitt. Idag tog AIK:s J20-lag emot Leksand på Ritorp. Jag var där. Min lille grabb var där. Bosse Berglund, Mats Thelin och Anders Gozzi var också där. Och min vän Eddie var där, icke att förglömma. Jag vill påstå att han är en av AIK Hockeys största och mest inbitna supportrar. Dessutom utrustad med läsplatta. Under försäsongen gav han mig ett baconlypsyl i present. Bara en sån sak.

Det skönaste med att se på J20, om ni frågar Boris, är att man inte behöver bli så jävla nervös. Elitserien är ju annars lite grann som en enda lång pärs. Visserligen härlig på många sätt men inte desto mindre jobbig. Varenda pinne är av vikt, mer eller mindre varenda match ger upphov till magont och frustration. Jag njuter och lider mig igenom matcherna. Drömmen om slutspel och avgörande final är lika stor som mardrömmen om botten och upprörande kval. Så är det nu inte riktigt med J20. J20 är naturligtvis också viktiga matcher, inte minst för de direkt inblandade, men för en annan är det inte riktigt så viktiga matcher. J20 är mer att skåda framtiden, att se frisk och frejdig, fartfylld hockey. Det är att se hockey som ger hopp om en ljus morgondag. För AIK men också för hockeyn i stort.

Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte sådär jättemycket av dagens match. Det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. Leksands buss till exempel, vit och blå och med ett STORT märke på. Och så fanns det hockeymål som man kunde leka Viktor Fasth i. Och så cafeterian så klart. Där kunde man fika och se på hockey på en och samma gång och om man mot förmodan tröttnade på liret kunde man närsomhelst dansa en spontan AIK-dans inför övriga lättroade gäster. Musiken i spelavbrotten inbjöd till uppvisning. Och om man tröttnade på att pausen aldrig ville ta slut mellan andra och tredje perioden så kunde man för all del gå in i hallen intill och se Solna HC - i dräkter som på pricken med undantag för loggan liknar Philadelphia Flyers - spela träningsmatch mot Stortorparna.

Ja, det fanns mycket spännande att upptäcka i och omkring Ritorps ishall denna soliga, vackra höstsöndag. Tillräckligt mycket för att göra en fotbollsmatch på Råsunda tämligen ointressant.

Men hur gick det i matchen då? Jovars, AIK vann över Leksand med 4-3 efter förlängning. Dessförinnan hade de svartgula grabbarna, tack vare en imponerande uppryckning i tredje perioden, hämtat in ett tvåmålsunderläge. I hallen trängdes fans med föräldrar, NHL-scouter med lovande junisar fjunisar, gnagare med leksingar. Där var ett hundratal hockeytokiga människor, alla med olika bakgrund och olika typer av koppling till lagen och spelarna som gjorde upp på isen. Vi var alla där för att se hockeyns framtid. Och för att kärleken till detta underbara spel är större än vad många AIK:are som sällan eller aldrig sätter sin fot på Hovet någonsin kommer att förstå.


Läs även:
Svängom med masar