Black Boris skriver öppet brev till klubben som aldrig går upp men som aldrig ger upp.
* * *
Du käre lille dalaklubb!
Här kommer jag igen. Det var bra länge sedan sist. Jag vet, jag vet, jag erkänner det alla vet. Jag har svikit dig. Jag lovade ju att aldrig sluta rikta mina hånfulla subtiliteter gentemot dig och dina vänner. Men saker och ting förändras. Livet går vidare och Gnaget går upp. Till skillnad från dig, din tokige gamle mas.
Jag vet att jag svor på att aldrig glömma dig. Och tro mig, jag har icke glömt. Jag tänker på dig dagligen. Din kompis Jämtleksing håller mig ständigt uppdaterad med vad som händer i bonnabyn. Jag har blick för Bergenström. Jag Kollar in skadeläget. Jag vet att Herman tekar bäst i hela serien. Jag har inte tappat stinget.
Faktum är jag ibland känner mig lite grann som just Sting. Du vet, som han sjunger i den där ruggiga låten om att aldrig släppa taget. Jag följer dig i smyg skulle man kunna säga. Inte för att jag tycker om dig. Men för att några av mina besökare gör det. Ibland tänker jag att utan dig vore bloggtillvaron trist. Halvtom liksom.
Lilla fina Leksand. När jag tänker efter så inser jag att du är lite grann som grisen i granngården. Den där gulliga lilla rackaren som man, trots att man verkligen tokälskar bacon, inte har hjärta att röva bort för slakt. Jag kikar in till dig ibland. Känner doften av halm och små kultingar. Jag antar det är värmen som lockar. Mysfaktorn.
Du ska veta att jag saknar dig något alldeles grymt. Nog för att jag trivs här, där jag bor nu, en trappa upp. Och nog för att det är kul att mäta sig med Färjestad, HV och de andra galtarna i gården. Men det finns få saker som går upp mot att fajtas med dig. Näst efter Dif är det faktiskt LIF som jag helst ser Gnaget göra mos av.
Jag tänker på dig, Leksand, och jag önskar dig och dina vänner all lycka. Även om ni aldrig skulle gå upp igen lovar jag att hålla en tumme för att ni åtminstone lyckas vinna nästa match. Att gästa Gärdehov är förvisso ingen barnlek men du vet vad man brukar säga; det viktigaste är inte att delta, utan att vinna. Krossa Sundsvall!
Hälsningar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Va fint du skriver.
Det kanske dröjer ett tag till, men som du vet, den som väntar på något gott...
Vi leksingar har tagit emot din utmärkta och gripande skrivelse och vi har enats om ett gemensamt uttalande:
Vi älskar att göra mos av er också.
Jag, Jämtleksing, har fått i uppdrag att hålla dig underrättad om vad vi håller på med och hur vi steg för steg närmar oss ett möte. Vi vill ändå att ni ska vara lite beredda på att vi är på gång.
Det känns tryggt och trevligt att veta att just du, Jämtleksing, har tagit på dig detta hedersuppdrag.
Jag litar på dig och din skrivkonst och förväntar mig naturligtvis hundratals svinlägg, förlåt, inlägg även framöver.
Det känns fint att vi, trots vår ömsesidiga antagonism, kan enas kring ett gemensamt statement: Vi älskar att mosa - varandra!
***
Och så till Kung Kenta: Äntligen en kommentar. Jag har saknat dig! Let's go...
Skicka en kommentar