Leksand (h)

I morgon är det äntligen dags för säsongens första möte med Leksand. Det är inget att hymla om; för mig som gnagare är matcherna mellan AIK och de blåvita masarna seriens höjdpunkter. Det finns inget lag i serien som jag hellre ser AIK besegra. Det finns inget lag i serien som gör mig så laddad och bestämd. Leksand ska vi bara ta. Att vinna över Leksand är ljuvligt, att förlora mot dem är gruvligt.

Det är inte bara för att Leksand är ett topplag som matcherna mot just dem är av så stor betydelse. Det handlar om så mycket mer. Det handlar om att klubben är anrik och klassisk - Leksands är en viktig del av svensk hockeyhistoria. Det handlar om att laget har en stor och trogen skara supportrar som alltid följer och stöttar sitt lag. Och det handlar om att jag är uppvuxen med Leksand som en ständig rival till AIK.

Leksand har så länge jag minns varit en motståndare att bry sig om. Matcherna mellan AIK och Leksand har alltid känts speciella. Hovet och Globen har mången gång fyllts av en salig blandning svartgula gnagare och blåvita masar. Som barn uppfattade jag Leksand som folkkärt och festligt och än idag har jag stor respekt för alla de leksingar som står upp för klubben i vått och torrt. Leksand har Sveriges i mina ögon bästa hockeypublik.

Att det finns leksingar överallt är ingen nyhet. Liksom oss gnagare har de en tendens att yngla av sig lite varstans. En leksing i Stockholm är inte mindre leksing än en i Siljansnäs. En gnagare i Rättvik är inte mindre gnagare än en bloggande Boris som råkar bo i Johanneshov. Att Leksand och AIK har supportrar spridda runtom i landet ska enbart ses som något positivt, som ett bevis för klubbarnas storhet och för supportrarnas trohet.

Även om Leksand aldrig kan bli mer än en respekterad rival för mig, inser jag att kärleken som leksingen känner till sin klubb i grund och botten är samma kärlek som jag känner till min. Vi är på så sätt mer lika än olika. Det ingår i spelet att gnabbas med motståndarna. Det hör till att hetsa inför en viktig fajt. Men att ta steget därifrån till att bittert håna och hata är att gå för långt. Hockey är ett spel, inte ett krig på liv och död.

Jag hoppas verkligen att morgondagens match ska bli en höjdare. Jag räknar med skön stämning, mycket sång och kanske en och annan dundrande trumma. Det kommer garanterat att skanderas både det ena och det andra på läktarna men förhoppningsvis ska det positiva överväga det negativa. Black Boris önskar alla fredligt sinnade leksingar välkomna till Hovet. Bli inte alltför nedslagna om ni förlorar bara. Kom ihåg att AIK är ett förbannat bra hockeylag!

Avslutningsvis och som svar på en viss Jämtleksings lustiga inlägg tidigare idag länkar jag till följande filmsekvens. Tänk Hedlund = Leksand i morgon eftermiddag.