Bragdens mamma

Jag är fortfarande för lycklig, rusig och överväldigad för att finna de rätta orden. Till och med rubriken stal jag rakt av.

Majoriteten av alla nätaktiva gnagare har antagligen redan slukat det mesta som skrivits om matchen. Inte desto mindre har jag ägnat min lyckliga, sömnlösa natt åt att leta fram texter som säkerligen gått många förbi. Så för alla er som vill läsa mer om AIK:s magiska bragd på bortaplan rekommenderar jag följande väl valda länkar:

AIK segrade i cupen
Målvakten matchens lirare i AIK:s seger
"Vi är jättenöjda med insatsen"
"Släppte varenda broms"
AIK nollade hemmafavoriten
Matchhjälten: "Siktet var dåligt inställt"
"Matchen i sin helhet var medioker"
Målvakten höll nollan för AIK
Cupmakarna AIK

Vinna cupen, vinna cupen, AIK!

AIK - IFK Bacon 1-1

Att se AIK lira boll är nästan alltid lika spännande som att se AIK lira puck. Skillnaden ligger i att fotbollen är relativt händelsefattig medan hockeyn är ständigt händelserik. För en annan innebär och kräver detta en mental omprogrammering. På Råsunda måste jag förstå tjusingen i att sitta och vänta och vänta och vänta på något gott. På Hovet måste jag ständigt vara på hugget för att inte missa ett endaste skott. Var sport har sin tjusning men det vore lögn att påstå att allsvensk fotboll generellt gör mig lika glad i hjärtat som elitseriehockey. Det är för lite action helt enkelt. Åtminstone på planen. Vid sidan om är intresset som bekant brinnande och hett.

Till Råsunda går jag uteslutande för att se AIK. Till Hovet går jag för att se AIK - och hockey. Klasskillnaden är, sett ur ett internationellt jämförandeperspektiv, milsvid. Allsvenskan är kass, Elitserien vass.

Jag har sett och ser alldeles för mycket internationell fotboll, inte minst engelsk, både på teve och live, för att verkligen uppskatta den allsvenska varianten av spelet. En fotbollsmatch mellan t.ex. Gefle och Örebro ger mig ungefär lika hög puls som en division 2-match i hockey. Inte desto mindre dunkar och slår gnagarhjärtat mitt lika hårt för AIK:s fotbollslag som för AIK:s hockeydito. Men jag har med åren fått något lättare att hantera en förlust i fotboll än en förlust i hockey. Vanligtvis skakar jag av mig en torsk genom att hänvisa till det dåliga spelet. Vi var ju ändå inte värda att vinna. Vi lirar ju som krattor, och så vidare. Allt för att invagga mig i lögnen att fotbollsresultaten egentligen inte spelar någon roll. Vilket de naturligtvis gör, oavsett vad hjärnan söker intala hjärtat.

Igår såg jag AIK spela oavgjort mot IFK Göteborg i en medioker match med få vassa målchanser. Efter Engbloms otroligt vackra mål hade AIK trepoängaren som i en liten ask. Men det var en ask som på stopptid förvandlades till en vask. Med mindre än 30 sekunder kvar schabblade Turina och segern gled oss bokststavligt talat ur händerna. Surt, sa räven. Ont, sa näven, som Greken sin vana trogen drämde i en ledstång. Själv tog jag som vanligt poängtappet med ro om än viss oro. Jag klagade och gnällde över det taffliga spelet. Jag surade över avsaknaden av Tjernström på mitten. Hur många gånger tappade inte Helgi bollen på egen planhalva sedan han pressats och stressats av två gånger Glenn? Hur många gånger vek inte Gnaget ner sig i kamper på mittplan?

AIK var faktiskt riktigt dåliga. Borges som var så bra i Kalmar senast var i princip osynlig. Atakora försökte och försökte men det är svårt att lyckas när man saknar förmågan. Inläggen hamnade allt som oftast åt helvete fel. Var de inte för långa så var de för korta. Vad hände med lagom är bäst? Nåja, han prickade ju rätt en gång i alla fall. Det höll på att räcka till seger. Mutumba skakade som alltid rumpan men kreativiteten och effektiviteten höll uppfinnarklass de la Sumpan. Inte ens Milosevic uppträdde elegant. Förutom Backman var det få som var bra. Inhopparen Engblom förstås, som med lite flyt hade kunnat göra inte bara ett utan två drömmål. Men i övrigt? Nä, ingen annan utmärkte sig i positiv bemärkelse.

Som så ofta när det kickas allsvenskt så var det sällan som många passingar gick fram i följd. Borträknat sidledsfjösare fram och tillbaka i backlinjen gick bollen aldrig som på snöre. Det var mest långa bollar på Bengt och hoppa och hoppas på medstuds. Förutom när Turina dundrade på från eget straffområde förstås. Då hamnade bollen sju gånger av tio på läktaren. Jag fick Hedman-vibbar igen. Vid varje hörna för Göteborg frammanade jag minnet av en inboxad boll i krysset, minns inte vilket år det var. När Turina sedan gav bort två poäng i slutminuten var det Daniel "Rembrandt" Andersson som gjorde sig påmind: Halmstad hemma 2001. Två tavlor som för min del fortfarande får symbolisera hela den säsongen. Alla som minns sluttabellen förstår nog vad jag menar.

Efter matchen spekulerades det i huruvida Ivan, likt guldhjälten Ljung i Malmö 1992,  haft tvål i handskarna eller ej. I samråd med mig själv kom jag fram till att bollen just denna kväll måste ha varit inrullad i bacon. Fett hal som en ål.

~ ~ ~

Förr i tiden hade jag alltid säsongskort på Råsunda. Jag pendlade mellan norra, övre östra och norra igen. Det var innan mina vänner och sedermera även jag själv fick barn och började gå på södra och familjeläktaren. Numera vinkar jag alltid till Gnagis.

Sedan ett par år tillbaka ser jag närmast uteslutande (exklusive derbyn) AIK lira boll från södras mellersta skikt. Oftast slipper man få en pelare i fejan men det händer att man är sent ute och får finna sig i delvis skymd sikt. Tämligen värdelöst om någon frågar mig. Inte ett dugg charmigt. För inte nog med att man tvingas höra motståndarklackens trummande och sjungande, dessutom missar man en tiondel av planen.

Just så blev det för min del igår. Jag kom sent till Råsunda. Tuben stod still vid Fridhemsplan och tiden rann iväg. Fem minuter före matchstart äntrade jag arenan.

Min matchbiljett är ett stycke humor för sig. Fördelen med att vara innehavare av ett säsongskort är ju inte bara att man slipper köpa lösbiljetter. Dessutom vet man vilken läktare man är hänvisad till. I vändkorset igår uppmärksammade en vänlig kvinna i luckan mig på att min biljett, inköpt vid Globen för ett par dagar sedan, endast gällde på sektion 431. Det vill säga på bortasektionen! Nu fick jag efter viss halvkul förvirring komma in på min hemmaläktare till slut (polisen som stod intill bara skrattade när jag, iklädd min svartgula halsduk från 1983, föreslog att de skulle lotsa mig genom avspärrningar och grindar in till Blowit-klacken). I fortsättningen tänker jag köpa mina biljetter via ticnet. Alternativt noga kolla vad det står på biljetten som jag får i min hand.

Från det ena till det andra så vägs nackdelarna med att sitta på södra upp av det goda sällskapet. På södra sitter vi som lägger grunden för gnagarsläktets fortlevnad. AIK-familjen är mäktig och stor som ni vet.

~ ~ ~

Närmast väntar Syrianska borta på seriens gästvänligaste arena. Det blir en dag i soffan.

Baconlag

Halmstad-AIK 1-2

AIK är fotboll, fotboll är AIK...*

I en spänd men spännande tillställning på Råsunda tidigare idag lyckades AIK:s herrlag i fotboll besegra pojkarna från Bromma med
2-1. Mohamed Bangura utmärkte sig med två sköna strutar och var bäst på plan - igen! Det är starkt att komma från Värnamo i division 1 och match efter match efter match överglänsa samtliga sina allsvenska lagkamrater. Det säger förstås en del om Bangura och hans klass men det säger också en hel del om Gnaget och den härliga bolltrollarserie som vi just nu ligger näst sist i: kass!

Trots att det verkligen är spännande att följa AIK:s fotbollsherrar så kunde jag inte låta bli att ägna stora delar av matchen åt att tänka på hockey. Storsegern mot Nynäshamn igår smakade såklart mumma och det känns gött att försäsongen nu är igång på allvar.

AIK:s ishockeylag kan också spela fotboll. Det visade man om inte annat på Gotland häromdagen. På youtube finns nu en film med Öset & grabbarna in action. Här kan vi snacka spännande fotboll och underhållning på hög nivå. Särskilt Gynge visade prov på oanade talanger. Verbal vänsterback med skön självdistans! Doktor Fasth imponerade med kylsprejen. Engblom armbågades i bröstet men förblev glad ändå. Och Bång bångade sidlinjen! Bäst på plan var nyförvärvet Salmonsson som, precis som Bangura, gjorde två mål. Dessutom bidrog "Salle" med en assist. Förhoppningsvis blir han lika målfarlig på isen i vinter som han var på gräset i sommar.

Några filmningar syntes inte till, trots att kameran rullade.

* AIK är hockey, hockey är AIK !!!

Champions League

Jag har ägnat kvällen åt fotboll. Kval till Champions League närmare bestämt. Det var nervöst och krampaktigt och faktiskt rätt så dåligt ställt med det mesta. Inget skönspel, inget tempo. Internationell fotboll när den är som sämst skulle man kunna säga. Och resultatet blev inget vidare det heller. Att det ska vara så förbannat svårt att få in den där bollen!

¤ ¤ ¤

Vakna grabbar
Domarn har blåst
spelet verkar låst

Vakna grabbar
Sätt igång
Inte ännu en lååååååång
boll

Vakna grabbar
Skjut då för faan
Sikta på nåt billigt
Passa 'nte så pilligt
Tänk att man frivilligt
betalar för att se
ett lag som e så B

BB?

Helvetes sopa
Satans idioter
Spelas ut efter noter
Kassa allihopa

Vicket gäng, sicket fläng
Det blir knappast stilpoäng
Säkerligen får vi däng
Dags att tänka på refräng;

Vill man vinna så måste man vara redo för ett krig
Åtminstone i kvalet till the fucking Champions League

¤ ¤ ¤

Nåja, vi höll i alla fall nollan. Om en vecka spelas returen i Köpenhamn. Heja Bate Borisov!

På grunn av bagateller

Norge, Norge, Norge... Dagen till ära piskar de skitten ur Schweiz. Eller skitten och skitten. Skottstatistikken talar ett annat språk men nu ska vi ikke haka upp oss på bagateller. Det var hur som helst som sytten att baggarna vann! Och så morsomt sen. Hockey-VM må vara en B-turnering men desto roligare då att B-nationerna gör så pass bra ifrån sig.

¤ ¤ ¤

Själv har jag inte sett en endaste minut hockey idag. Däremot har jag varit på fotboll. Det var rätt så trist men märkligt nog (tre)vligt ändå. AIK spelar som en påse nötter och jag tror att spelarna längtar efter sommaren lika mycket som jag.

Roligast ikväll var som vanligt Greken. Vi lyckades på något konstigt sätt hamna på olika rader, jag och min kamrat, vilket medförde att jag i 90 minuter plus stopptid gavs möjligheten att iaktta Greken bakifrån. Det var facinerande. Varje gest, varje öddslappstitt registrerades. När matchen började braka åt helvete och jag kände mig nere och sur piggade jag upp mig själv med att busringa till Greken. Det var kul varenda gång, tyckte jag. Det var kul första gången, tyckte Greken.

¤ ¤

Jag sitter i detta nu och lyssnar på en radiointervju med sportchef Gozzi (från i eftermiddags). Enligt honom ska det in ytterligare en back och en forward. Sedan står lagbygget klart. Vem blir förvånad?

Långnäsa

Borås. Borås!!

Sopa! Idiot! Lee Baxter!

Det är inte ofta som Boris bloggar om bollar. Och det är sannerligen inte varje dag som jag citerar Bajen Fans. Men idag känner jag mig manad att göra bådadera.

Tomi Maanoja må vara en skakig målis. Men han lär knappast bli bättre av att utmålas som ensam syndabock av ett gäng skrävlande fåntrattar. Pavey, Dulle och Pisse-Nisse kan ju börja med att sopa rent framför egen dörr innan de sågar en lagkamrat som har det jobbigt. Wesström kan börja fundera över det där med ledarskap. Och Lee Baxter kan dra dit pepparn växer.

¤ ¤ ¤

Lee Baxter. En av de sämsta målvakter jag sett i AIK. Lee Baxter. Som fick chansen i Gnaget enbart för att pappa var tränare. En pappa som till skillnad från sin talanglöse son verkligen visste vad det där med ledarskap innebär. Lee Baxter. Sopa! Idiot! Bonnjävel!

¤ ¤

Och så Rosa Bladet då. Magnus Hedman...?

¤

Det är för väl ändå att man nästan bara bloggar om hockey.

Uppdaterat 22.46
Lee Baxter idiotförklarar sig själv... (tid: 1.35)

Roy & Ryno

Den ene har lagt av och den andre har just kommit igång. Den ene bar samma nummer som den andre bär numer. Med siffran sexton slutar likheterna. Jag gillar både Roy och Ryno men på olika sätt. Den ene hade blodsmak i munnen, den andre har hockeyn i blodet. Roy Keane och Johan Ryno - sweet sixteens.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket

Det är när man söker reda ordning i gnagarvardagen som man inser att livet är ett ständigt kaos. Trots kalender och kompass tvingas jag inse att vare sig vardags- eller helgpusslet går ihop.

Vad är det jag snackar om nu då? Jo, det ska jag be att få tala om.

Måndagen den 29/3 spelar AIK hockey på Hovet.
Måndagen den 29/3 spelar AIK fotboll på Ullevi.

Söndagen den 11/4 spelar AIK hockey på Hovet.
Söndagen den 11/4 spelar AIK fotboll på Strömvallen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det ska fan vara gnagare nuförtiden!

¤ ¤ ¤

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket
Det gav mig två sporter
och när jag dem följer
kan jag klart urskilja
det svarta från det gula
och högt däruppe himlens
mantel strödd med stjärnor
i mängden stads- och bonngäng
den klubben som jag älskar

¤ ¤ ¤

Och inte fanns originalet på dutuben heller. Men vi tar väl en Tommy Nilsson-trudelutt som kompensation då. Jag menar, så slipper vi bli arja i onödan.

3587

Så många åskådare lyckades AIK Fotboll locka till träningsmatchen mot Norrköping igår. Vågar man räkna med hälften så många gnagare till Hovet idag?

Black Beauty

Det här måste vara vinterns i särklass snyggaste lagdress - alla kategorier. "Flash of brilliance" kallar Everton sin bortadräkt. Boris modeblogg ger den 10 av 10 möjliga bullfits. De vita skorna går emellertid fetbort. Vita skor är helt enkelt ute i år. Fotbollsspelare som vill vara trendiga och moderiktiga bör överväga rosa eller neongröna dojor. Även gula med röda prickar fungerar.

¤ ¤ ¤

Till er som besöker bloggen för att läsa om hockey har jag bara en sak att säga: Tre mål i PP.

Drömmar av guld

Black Boris är en hockeyblogg, visst. Men i första hand är detta faktiskt en Borisblogg. Och Boris har just nu mer än hockey att tänka på. Därför gör jag idag något jag tidigare lovat mig själv att inte göra på den här bloggen - jag bloggar om fotboll.

För närvarande är jag att likna vid ett neurotiskt nervvrak. Jag mår bra men ändå inte bra. Jag ser fram emot matchen i morgon samtidigt som jag bara vill att den ska vara färdigspelad och förbi. Jag tänker på Bojan, Obolo, Dulee och Jos och jag önskar att de ska ta tag i händelserna från start, se till att göra ett par tre mål redan före paus så jag kan slappna av och slippa våndas.

Men jag vet förstås att det kommer att bli en plåga att följa Gnaget i morgon. Jag vet att jag kommer att må dåligt och vara närmast spyfärdig i 90 minuter plus stopptid. När domaren blåser av matchen hoppas och tror jag att det kommer att kännas skönt och bra och alldeles alldeles underbart. Risken är dock stor att jag bara kommer att känna lättnad när Tjerna lyfter pokalen.

Jag har ju tidigare svamlat om trummor på läktaren och mer eller mindre gjort klart att jag inte gillar den typen av stämningshöjande rytminstrument. Glöm de inläggen. Spola ner dem i toaletten eller stoppa upp dem i någon fåtölj. Jag var ute och lekte Lance Armstrong när jag skrev mina trumpna tokigheter. Det är klart att vi gnagare ska trumma. Se här bara!

I morgon ska Lennart Johanssons pokal hem. AIK ska vinna SM-guld. Fan vet om inte Boris badar i en fontän innan kvällen är över.