Staden som ingen bryr sig om

Det finns städer och det finns städer. Det finns stora städer, små städer, städer som man minns och städer som man helst vill glömma. Och så finns det Västerås.

Västerås är en sån där obetydlig liten stad, som man egentligen aldrig tänker på. Det är en stad som man möjligen åker förbi, men aldrig bryr sig om att stanna i. Man ser skylten och tänker: Jaha, här ligger Västerås. Och sen är det inget mer med det. Man kör vidare. Kanske slänger man en hastig blick i backspegeln, trots att man vet att där inte finns något spännande att se.

När jag var liten var Västerås känt för två saker. Det ena var Aroscupen. Det andra var Västerås IK, ni vet det där mediokra hockeylaget som AIK alltid hade goda chanser att besegra. I övrigt visste jag ingenting om den lilla mälarstaden. Jag visste till exempel inte att där vimlade av små inlagda gurkor, eller att Västerås hade Nordens största insjöhamn.

Idag vet jag bättre. Jag vet till exempel att Västerås är staden som gav oss Linda Rosing. Om detta var jag som barn lyckligt ovetandes. Jag vet att Västerås är en stad som varken väcker starka känslor eller djuplodande tankar. Den liksom bara är. Det är lätt att förstå varför folk flyttar därifrån. Det är obegripligt att någon överhuvud-taget funderar på att flytta dit.

På måndag kommer Västerås menlösa hockeygäng till storstan. Antagligen följer både en och annan busslast med gurkollar i deras spår. Det är lätt att sympatisera med dem, västeråsarna. Äntligen får de chansen att se en riktig stad! Äntligen får de se ett svartgult lag som faktiskt kan lira hockey! Återstår att se om småstadens småfolk uppskattar storheten. Risken är förstås uppenbar att de drabbas av akut mindervärdeskomplex och kissar på sig av ren och skär chock.