Publik och publicitet

Lagen i HockeyAllsvenskan får finna sig i att leva i skuggan av de stora starka elitserielagen. Inget konstigt med det. Spelarna, matcherna och resultaten ger sällan de största rubrikerna i dags-pressen. Som gnagare får man numera vara tacksam över att det skrivs om laget överhuvudtaget. Våra smått pinsamma publiksiffror på Hovet motiverar inte till några löpsedlar direkt. Pressen ger folk vad folk vill ha och för närvarande är det folkliga intresset kring AIK hockey förhållandevis litet. Vi är få som brinner för laget numera och vi är sannolikt än färre som köper tidningen för att främst läsa om Bång, Beck och Bergström.

Nåja, det finns ju andra lag i serien vars supportrar är både fler och mer traditionella (dvs. de går och ser laget som de säger sig supporta). Leksand och Malmö är seriens största publikdragare och båda lagen följs av genuina hockeyfans. Därför får dessa klubbar större utrymme i pressen än exempelvis AIK. Och det är som det ska vara. Så länge Gnaget endast drar storpublik till mötena med Leksand får vi svartgula hockeyälskare finna oss i små rubriker och korta notiser. Det blir inga djuplodande reportage inför AIK-Björklöven. Det blir inga segerintervjuer i Rosa bladet efter 6-3 mot Oskarshamn.

När spelarna och spelet i serien varken lockar publik eller ger publicitet är det tur att det finns tränarprofiler. HockeyAllsvenskan har ett par stycken som håller hög klass när det gäller att dra uppmärksamheten till sig. Salo behöver egentligen bara gäspa och se trött ut för att fånga journalisternas intresse. Karlsson går i taket och skapar rubrik efter rubrik som om det egentligen var den världsligaste sak i... Norden. Strumpan orerar, svär och byter kakrecept mest hela dagen. Och Ivarsson gör som AIK på 1890-talet - tar sparken! I näst högsta serien är det för närvarande tränarna som är de största profilerna.
-
I kommentarsfältet till AB:s artikel om Ivarsson föreslår någon Wikegård som ny tränare i Västerås. Om denna önskan skulle slå in kommer jag att på allvar börja se mötena med gurkklubben som riktigt riktigt viktiga. Jag gillar ju inte Wikegård. Jag tycker att han är en pajas. En limpsax med dåligt spelsinne, för att tala clownspråk. Att få se Melins gossar krossa Wikegårds gurkor vore rena rama drömmen för en borisk bloggare. Ännu roligare vore det att inte längre behöva se fjunfjanten i teverutan.

Men det förstås, med Wikegård som tränare i HockeyAllsvenskan skulle temperaturen höjas avsevärt både i och omkring ligan. Limpsaxen skulle antagligen ges ännu fler tillfällen att klippa till sig feta rubriker. Pressen ger ju folk vad folk vill ha, eller hur var det nu jag sa?