På tunnelbanan hem från Universitetet idag stötte jag på en Björklövensupporter. Han hade sin finaste gröngula halsduk på sig och jag kunde inte låta bli att utsätta honom för ett närmande.
Killen visade sig vara en hockeyfrälst student från Umeå. Sedan i somras bor och studerar han i Stockholm. I kväll ska han för första gången se Björklöven på Hovet. Vi samtalade en stund om hockey, kom in på 80-talet och våra respektive klubbars storhetstider. Jag påminde honom om finalserien -82. Han påpekade att han inte ens var född då. "Men 1987, då? Då var det ni som vann", sa jag. "Jag föddes två år senare", konstaterade han. "Samma år som Björklöven åkte ur."
Vi pratade om publiksiffror. Om AIK:s genomgående usla och om Björklövens något bättre. Vi enades om att det var bättre förr och att det egentligen inte är någon hit med hockeymatcher på fredags-kvällar. Jag sa att AIK:s framtid hänger på en skör tråd och att om inte vi supportrar illa kvickt börjar ställa upp för vårt krisdrabbade lag kanske vi inte ens har något lag att ställa upp för inom en snar framtid. Björklövensupportern sa att så illa är det väl ändå inte. "Jo", sa jag. "Så illa är det faktiskt".
I Gamla stan klev jag av för att byta linje. Ynglingen från Umeå åkte vidare. Det blåste kallt på perongen och av någon anledning kom jag att tänka på den här låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar