Bondeupproret

Som man bäddar får man ligga. Inför mötet med Västerås bäddade jag upp för skrattmatch och storseger. Alla vet vi hur det slutade. Gästerna vann och Boris gick in i väggen.

Nu skrattas det dessutom åt den sårbare och sensible bloggaren Boris. Runtom i riket gör lantisbloggarna vad de kan för att roa sig åt den svartgules vedermödor. Jämtleksing och GurkOlle går i bräschen för bondeupproret. Black Boris får klä skott för småstads-bornas storstadsförakt.

Och det är väl sånt man får ta när man är medveten och modern. Jag bjuder så gärna på min smärta. Att jag nu möts av hånskratt och förtal säger egentligen mer om lantisbloggarna än om mig. Det är som vi gnagare brukar säga: Alla hatar oss, alla hatar oss, alla hatar oss – Vad fan gör det?

Som den sanne AIK:are jag är, låter jag aldrig hat och hämndbegär styra mitt handlande. Istället fortsätter jag följa mitt svartgula hjärta. Aldrig ska ni se mig kasta gurka på en olle. Aldrig ska ni se mig göra narr av en jämte. Alltid ska jag bemöta mina belackare med överseende och respekt.

Jag kommer att tänka på den 10 november 2004. Det var då som mitt stolta AIK åkte på en förnedrande hemmaförlust mot Trångsund i division 1B. På vägen hem från Hovet gick jag och nynnade för mig själv: Jag älskar er ändå, jag älskar er ändå. Den gången riktades sången till Gnaget. Nu tillägnar jag gnolandet landets alla blogg-beroende bönder.

Bondeupprorets centralfigurer. Olle jämte Leksing.