Status quo

Inför säsongen hade jag höga förväntningar på AIK. Jag trodde att laget skulle bli ännu bättre än i fjol. Då var Gnaget visserligen bra men samtidigt väldigt ojämna. Särskilt på bortaplan blev det alltför många magplask och pannkaksinsatser. I år skulle man bli jämnare, stabilare och vassare. Men hur har det sett ut hittills? Efter 11 spelade omgångar är AIK femma i tabellen, 2 pinnar före Borås på sjunde plats.

Än så länge tycker jag mig inte kunna se att AIK har tagit ett steg framåt. Jag säger inte att man gått bakåt heller, snarare känns det som att laget står och stampar. Att det finns potential i spelartruppen är det ingen tvekan om. Frågan är bara vad man gör av den. Spelare som Ryno, Bång och Sandberg, för att nämna några, måste börja prestera. Johan Ryno har hittills gjort 2 poäng på 7 matcher. Det är rent ut sagt bedrövligt. Han ville inte spela med Red Wings farmarlag. Undrar om Jr skulle trivas bättre i Väsby?

Peter Gradin* intervjuades i ett matchprogram härom veckan (VIK 5/10) och uttalade sig bl.a. om spelarna i dagens AIK.

Det verkar som att man inte vågar bli skyttekung, att det skulle vara något fel i det. [...] Visst, det låter konstigt men med tanke på hur spelet har utvecklats så känns det som att man inte vågar vara den som jämt är framme vid mål eller som gör de där märkliga sakerna med pucken. Skjuter man inte mot mål så blir det inga mål helt enkelt.

Det låter trivialt men jag tror att Gradin har helt rätt. Redan förra säsongen syntes tecknen. Spelare som Sandberg, Bergström, Ryno, Beck och Westerling - alla potentiella målspottare - valde alltför ofta att spela, spela, spela istället för att ta skott. Så här långt denna säsong ser det ut på samma sätt. Ibland verkar AIK:s spelare tro att det krävs öppet mål för att pucken ska kunna leta sig in i kassen.

Jag vill se ett AIK som ger järnet i varje match. Jag vill se spelare som är hungriga, som vill något. Det är märkligt att ett lag som har så många ynglingar så ofta kan se så loja och ointresserade ut på isen. Sedan kan man förstås fundera över de äldre spelarnas ansvar. Jag tänker särskilt på Tärnström och Engblom. Just dessa två måste börja visa vägen och agera förebilder för sina yngre lagkamrater. Inte minst när spelet knackar och resultaten går emot.

Just nu tycker jag att det är si och så med ledarskapet i AIK. Både på isen och i båset. Inför Leksandsmatchen antydde Roger Melin att Tärnström har tråkigt (SvD 18/10). Tydligen är det svårt för den gamle NHL-stjärnan att tända till mot mediokert allsvenskt motstånd. Om detta stämmer ser jag det som ett rätt stort problem. En lagkapten kan inte åka omkring och sura över att behöva spela mot Sundsvall och Almtuna. En lagkapten ska leda laget, han ska ha rätt inställning oavsett motstånd och match.

Jag vill se en Dick som tar ut färdriktningen och ett AIK som slutar stå och stampa. Det är dags att laget börjar röra på sig. Framåt stolta AIK. Framåt.

* Min barndomsidol, Peter Gradin, spelade 14 säsonger i AIK. Med sina 488 poäng är han Gnagets genom tiderna bäste poängplockare. Gradin gjorde 75 A-landskamper och blev svensk mästare 1982 och 1984. Numera tränar han AIK Härnösand i Division 1B. En av lagets många talanger heter Boris Keranovic.