Black is back

Okej gott folk, Boris är tillbaka. Min depression varade lyckligtvis endast i lite mindre än ett dygn och min påstådda utbrändhet var en bluff. Tydligen var jag bara berättigat besviken.

Ett kort telefonsamtal med en handläggare på Försäkringskassan fick mig att förstå min situation. Mitt allmäntillstånd var visserligen tillfälligt nedsatt sent i går kväll, men detta är tydligen bara normalt. Särskilt bland människor som bygger upp sin lycka kring ett hockeylags framgångar och motgångar är kortvariga utmattnings-tillstånd vanligt förekommande. Allt enligt Försäkringskassans personal som, måste jag säga, visade sig oväntat skicklig på att utföra hälsoundersökning per telefon.

Jaja, det känns skönt att veta att man är frisk i alla fall. Särskilt med tanke på hur sjukt dåligt jag mådde på Hovet i går kväll. Matchen började visserligen utmärkt, men efter exakt 13 minuter och 40 sekunder av den första perioden hände något som fick allting att vända – Västerås tog en timeout. Fram till dess hade Gnaget dominerat fullständigt. Man ledde med 2-0 och mitt osannolika förhandstips (10-0) kändes nästan realistiskt. Trettiosekunders-pausen gjorde dock gurkorna gott, de reste sig och föreföll plötsligt både potenta och skjutglada. Gnagarna däremot, och inte minst Kapten Dick, veknade betänkligt.

Timeouten väckte möjligen Västerås men det var egentligen inte förrän i slutet av andra perioden som laget fick utlösning, förlåt utdelning. Först gjorde man ett skitmål, sedan fick man ett till skänks av Heino-Lindberg. "Lill-Salo" tyckte tydligen inte att det var tillräckligt upphetsande att släppa in en reducering efter 18.05, varför han passade på att nicka till 52 sekunder senare. Plötsligt stod det 2-2 i matchen. Plötsligt var det Västerås som låg närmast en ledning. Periodens slutminut blev en pärs. AIK:s spelare såg ut som ett gäng yrvakna höns och på läktaren satt jag och mådde mer och mer illa.

Tredje perioden var så genomgående usel ur gnagisk synpunkt att jag inte orkar kommentera den. En sak kan jag dock säga: Elitserien kändes väääldigt långt borta.

Förlängningen sög gurka den också. Men mest salt denna afton smakade ändå episoden som föregick straffläggningen. Vi snackar isspolning. Herregud. Vem har kommit på denna idiotiska idé? I tio minuter satt jag och 1435 andra betalande hockeydårar och väntade på att isen skulle spolas om. Inför en straffläggning! Två snubbar på bänkraden nedanför mig gjorde det enda rätta – de gick hem. Själv satt jag kvar mållös, gapandes med munnen som en annan fåne.

Detta måste ha varit något av det mest absurda jag upplevt på en hockeymatch. Den lilla stämning som trots allt hade infunnit sig på Hovet denna miserabla kväll, dog tämligen snabbt i samma stund som den fåniga ismaskinen äntrade rinken. En och annan gaphals skrek förstås ut sin vrede men i övrigt var det knäpptyst. Folk visste väl inte vad de skulle säga. Jag tittade mig omkring och mötte idel tomma blickar. Jag tror vi alla tänkte samma sak: Skämtar de eller?

Och sen missade AIK samtliga sina straffar. Ingen var nära att göra mål. Dickens försök var patetiskt.

Patetisk var även publiksiffran. Den lovar jag att återkomma till i senare inlägg. Närmaste timmarna planerar jag dock att ägna åt framtidsplaner. Jag försöker övertyga mig själv om hur spännande det ska bli att se AIK-Bofors på fredag, och jag måste säga att jag redan är nära att lyckas. Tänk ändå hur mycket en timeout kan betyda – både för ett gurklag och för en besviken Boris.