Jag trivdes rätt bra på Hovet i fredags kväll. Oskarshamn bjöd inget större motstånd och AIK tog en relativt enkel seger. Mest glädjande var att Bång äntligen fick göra mål.
Tio raka matcher utan nätkänning kan sätta sig i skallen på vilken skjutglad anfallare som helst. Har man som Daniel Bång höga förväntningar på sig att leverera strutar på löpande band, blir oket tungt att bära när målen uteblir. I de senaste matcherna (förutom mot Almtuna borta) tycker jag dock att Bång har sett bättre och bättre ut. Den där stora, tunga kroppen, som i de inledande omgångarna mest såg seg och trög ut, har på sistone börjat röra på sig. Därför kändes det både logiskt och riktigt att nummer 20 fick avsluta AIK:s målskytte mot Oskarshamn.
När Bång, 4.17 in i tredje perioden, satte dit pucken fram till 6-2 reste jag mig upp som en annan Gert Fylking och vrålade: ÄNTLIGEN! Två Oskarshamnsupportrar som satt bakom mig undrade antagligen vad det var som var så fantastiskt. Matchen var ju liksom redan förlorad/vunnen. Hade någon fått Nobelpriset eller? Nej, bättre upp. Bång hade gjort sitt första mål för säsongen! Dessutom framspelad av sin ständige radarpartner, Christian Sandberg. Det kändes gott att se Bångs glädje efter målet. Och sättet på vilket han omringades av gratulerande lagkamrater gjorde mig nästan lite rörd.
Det återstår 40 omgångar av HockeyAllsvenskan 2009/2010. Förra säsongen gjorde Daniel Bång 20 mål på 38 seriematcher. Jag ser ingen anledning till varför han inte skulle kunna överträffa sig själv och göra ännu fler mål denna säsong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar