En grej som var extranajs med min barndom var Buster. Eller Buster och Buster. Det var förresten inte bara Buster. Det var Fantomen, 91:an, Lilla Fridolf, Seriemagasinet, Agent X9, Knasen och en hel massa andra serietidningar därtill. Men Buster var min favorit. Jag lärde mig praktiskt taget att läsa och skriva genom att bläddra i serietidningar som barn. Och i synnerhet då i Buster. Hade det inte varit för serietidningarna och deras fantastiska inverkan på mitt liv vet katten om jag suttit här och bloggat idag. Kanske hade jag inte varit den blivande svensklärare jag är. Kanske hade jag inte ägnat måndagen åt att skolka från en hemtenta till förmån för lite allmänt bildande serietidningsläsning. Det var så här, förstår ni, att när jag var liten råkade Farsan Baloo, han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey, jobba på ett företag som hade hand om serietidningsprenumerationer. Därför fick jag och Brorsan Bluebird gratistidningar var och varannan vecka. Vilket förstås ledde till att jag redan som sexåring ägnade tämligen många timmar i veckan åt att läsa djungelordspråk och Uti vår hage. Kronblom gillade jag skarpt och när han sen fick en grabb som blev döpt till Boris(!) växte naturligtvis soffliggaren från Vinkelboda till en liten latmansidol.
Men Buster blev tidigt min favorit bland serietidningar. Där fick jag ju både sporten och språket. Jag älskade Johnny Puma, Åshöjden, Arvtagaren och Rovers United, bara för att nämna några av serierna. De kvalitativa hockeyskildringarna lyste förvisso med sin frånvaro, men lagbilderna och idolpresentationerna var det desto bättre ställt med. Jag minns särskilt ett nummer från 1989-1990 nån gång. Där och då presenterades elitserielagen AIK och Modo. På baksidan av lagbilderna fanns fakta om respektive klubb samt porträtt av två lovande junior. AIK-junisen hette Kristian Gahn. Modo-fjunisen hette Peter Forsberg. Buster gav mig berättelserna. Buster gav mig mina första idoler. Per-Erik Eklund fick jag förstås först och främst av Gnaget men det var Buster som gav mig idolbilden. Broad Street Bullies är jag för ung för att minnas men Philadelphia Flyers blev mitt NHL-lag i samma stund som det gick upp för mig att Pelle Eklund lirade där. Den störste Pellen of them all hette dock Lindbergh i efternamn. Och det är delvis hans förtjänst att detta inlägg blev till från första början.