AIK - Luleå: reflektion

Ikväll är jag besviken. AIK gör ingen vidare match. Å andra sidan möter vi seriens för närvarande i särklass bästa lag.

Det är lätt att glömma bort det när man sitter och suckar och stönar över AIK:s fruktansvärda impotens framåt. Luleå styr och ställer från början till slut. De gör vad de ska och det gör det bra. Varken mer eller mindre. De litar på sin spelidé, sin målvakt, sitt försvarsspel, sin fantastiskt sammansvetsade lagmaskin som bara nöter, nöter och nöter. Och så är de bra i power play. AIK var, precis som i mötet på bortaplan, aldrig riktigt nära.

Att som vissa skribenter på Golden Hill påstå att AIK:s spelare inte kämpar, inte försöker, tycker jag är helt fel. Visst kämpar de och sliter. De jobbar ju hårt i vartenda byte! Problemet är att de inte kommer någonstans. Luleå styr undan i princip samtliga försök till anfall. Enda gångerna AIK är nära att göra mål är när två man går på kassen och Josh eller annan back lyckas lägga pucken mot mål. Men det sker alldeles för sällan. Alltför ofta tar det stopp redan i mittzon.

Luleås backar hjälper sin keeper, hela laget hjälper till i defensiven. De jobbar samman i slottet, trycker ut AIK mot sarghörnen. De spelar säkert och stabilt i alla lägen. Äckligt disciplinerat som Lahtinen skulle ha sagt. De tar inga onödiga risker, inga onödiga utvisningar, de håller pucken framför sig, lägger sarg ut, slår icing när så krävs. Luleå vinner nästan varenda tekning av betydelse. AIK försöker och försöker men räcker helt enkelt inte till.

¤ ¤ ¤

Det finns inte mycket positivt att lyfta fram efter en sån här match. Men Bång är tillbaka och det är i alla fall något. Men i övrigt?

Publiken?
Box play?
Kaffet i pausen?
Nationalsången?

Nä, det var mest skit med alltihop tycker jag.

¤ ¤

Vad ska jag intala mig själv för att orka tro på mer än en enda lång väntan på kvalserien?

Det är inte mot serieledarna som AIK ska vinna. Närmast väntar Brynäs borta på torsdag. Jag åker till Gävle med hopp om tre poäng.