Inför AIK-Timrå: Jag har mina tankar

Trots att jag föddes med ett hyfsat bollsinne och med en rent överjävlig blick för spelet fick min handbollskarriär aldrig riktigt fart. Antagligen berodde det på att jag började alldeles för sent (jag var 14) och slutade alldeles för tidigt (jag var 14). Att jag överhuvud-taget kom att pröva lyckan i Sollentuna HK berodde enbart på att en av mina bästa kompisar på den tiden tjatade så infernaliskt. Jag minns inte exakt hur han la upp övertalningskampanjen men på något sätt lyckades han få mig med. Kanske var det sommarcupen i Örebro som lockade. Eller så var det bara tanken på alla potentiella flickvänner i F80-laget.

Jag måste säga att mitt hjärta aldrig riktigt brann för handbollen. Jag förstod aldrig tjusningen med sporten. Men jag minns min sista träning. Vår tränare, som egentligen inte hette Brynolf men som i detta inlägg får heta så, hade fått nya fräscha idéer. Sollentunas pojkar 80 skulle börja med mental träning. Istället för att springa idioten och göra armhävningar beordrades vi grabbar i laget att, som uppvärmning, lägga oss på en tjock matta och blunda. Alla lydde. Alla utom jag. "Varför ska vi ligga ner och blunda?", frågade Boris, fjorton bast. Brynolf svarade så pedagogiskt som hans något överdrivna och inte helt övertygande machomentalitet tillät: "För att jag säger det!"

Väl nere på mattan, kisandes genom ögonlocken, hörde jag Brynolfs stämma: "Grabbar", sa han. "Idag ska vi köra mental träning. Jag vill att ni ligger alldeles stilla. Blunda och andas djupt och tänk på ert drömmål. Försök se det framför er." Det blev alldeles tyst omkring mig. Alla grabbar i laget tränade mentalt. Alla grabbar i laget såg framför sig hur de gjorde sitt livs snyggaste mål. Alla utom jag som, istället för att tänka på handboll, låg och fantiserade om kvinnan i mitt hemliga liv: musiklärarinnan K. Hon med snygga rumpan. Hon som gav mig stjärna i kanten på min uppsats om Lundell. Hon som jag drömde om i smyg och som på den tiden antagligen fanns i fler hormonstinna tonårstankar än mina. Inte fan hade jag lust att tänka på handboll.

Jag avbröts mitt i akten av Brynolf. Nu ville han veta vad vi alla hade tänkt på. En efter en fick grabbarna i laget berätta om sina drömmål. Det var soloräder här och stegisättningar där, det var underarmsskott i krysset, en iskall straff med skruv mellan benen. Tanken med övningen var alltså att var och en av oss, efter att berättat om sitt fantastiska drömmål, skulle resa sig upp, ta en boll och, i praktiken så att säga, realisera sitt fantastiska praktverk. När det blev min tur att berätta visste jag inte vad jag skulle säga. Jag kunde ju knappast berätta om K och om hur det gick till när vi av en ren och skär slump stötte på varandra på Konsum. Och om hur ett samtal om Lundell och Kär och galen och Lycklig, lycklig fick oss att bli alldeles till oss. Om hur det ena ledde till det andra...innan Bryske Brynolf brutalt och utan känsla pajade hela mitt upplägg med sitt snack om mental träning! Än mindre kunde jag resa mig upp och fysiskt utföra min dröm. Så jag höll stånd och drog till med en liten halvsanning: "Mitt drömmål är att bli fotbollsproffs."

Stackars Brynolf blev ju helt förstörd. Besvikelsen gick nästan att ta på. "Så du tänker inte satsa på handbollen?", sa han. "Nä", svarade jag. "Jag skiter i det här nu."

Grinig och sur tog jag mitt pick och pack och lämnade planen. Utan att vända mig om gick jag mot omklädningsrummet. En liten stund senare, på buss 514 hem till Akalla, visste jag att min karrär som handbollsspelare för alltid var förbi. Det var mitt eget val, min egen vilja. Där och då tog jag, utan att jag då förstod det, ett av många stapplande steg mot vuxenvärlden. Jag anträdde vägen mot det som sedermera skulle bli mitt manliga jag. Aldrig mera Sollentuna HK, tänkte jag. Aldrig mera mental träning med Brynolf. I CD-freestylens hörlurar dundrade Ebba Grön på högsta volym och i skallen hade jag, förutom Pimme och Fjodor och Gurra, snart bara plats för två saker: Gnaget och Fröken K. Sistnämnda förälskelse stannade förstås vid en fjortisfantasi. Kärleken till AIK däremot bara fortsätter att växa. Och till Sollentuna åker jag numera enbart för att se på hockey.

Epilog
Tro nu för all del inte att jag förkastar tanken på mental träning idag bara för att jag en gång gjorde det igår. Att träna mentalt kan många gånger vara både nyttigt och nöjsamt. "Det mentala spelet" är ju som bekant en stor del av idrotten. Tänk bara på Timrå IK. För dem och deras spelare vore en seger ikväll antagligen mer än varmt välkommen. De fick gnagardäng och noll poäng fem gånger om förra säsongen. Inför seriepremiären vill de alldeles säkert ha en vinst i bagaget. AIK å andra sidan vill antagligen lika säkert hålla sviten intakt. Det är med andra ord upplagt för en spännande och hyfsat betydelsefull träningsmatch. Jag tror vi vinner med 3-0. Svensson spikar igen.