Min orangea period är över. Den var förstås både snygg och smart men fan vet om den var särskilt subtil. Jag måste ärligt medge att den aldrig kändes riktigt borisk. Jag är ju egentligen en mjuk kille. En modern man med rätt att välja. Och låt oss fejsa det: Orange är inte min färg i livet. Orange är alldeles för tufft och hårt för Boris.
Allt har sin tid och det är mycket möjligt att jag lagom till nästa vår åter tapetserar min svarta blogg med apelsinskalsrubriker och högt flygande faror. Men tills vidare får den orangea sidan av Boris vila. Nu återgår jag till det normala och jag gör det Cuz I can! I samma veva passar jag på att kombinera pappaledighet med semester. Det betyder avkoppling utan uppkoppling, samt Pink pink & rock'n roll.
En höhö-rubrik kan pigga opp den tröttaste av sömntutor och även om rubriken för dagen saknar både substans och värdighet så skrattar jag gott åt mig själv och min tokrolighet. Höhö. Torsk på Tallinder. Det tycker jag var bra sagt. Jag vet inte vad det betyder men av nån anledning kommer jag att tänka på tre landslagslirare, varav två i orangea t-shirts...
~
Idag såg jag ett program på TV4 som heter Förkväll. Det var det värsta jag sett på år och dar. Det var så dåligt.
~
Dessförinnan spenderade jag min första dag som officiellt pappaledig på Skansen. Mycket lyckat. Jag passade på att lösa årskort. Fyrahundrafemtio spänn och nu kan inte ens vädergudarna stoppa mig från att spionera på Herr Nilsson och hans ungtuppar. Jag räknar med att gå på Skansen minst en gång i veckan under hela sommaren. Vid nästa visit hoppas jag hitta ishallen som de verkar ha gömt undan någonstans.
~
Högloftets pannkakor var kalla men goda. Det sägs att man kan gå vilse i dem men jag vet inte. Jag har då aldrig tappat tråden eller snubblat ned i nåt svammelträsk. Ständigt stabil, ständigt subtil. Det är mitt motto tror jag.
~
Flyers föll åter i Chicago. Nu måste de vinna nästa. Torsk och det är finito. Vinner de väntar en sjunde avgörande natten till lördag. En match som jag i så fall missar. Jag får väl nattsudda på Fårö och sms-hetsa med Greken...
~
Snart tar jag paus från bloggeriet. Black Boris är i full färd med att packa semestertrunken och i den får varken datorn eller det världsvida nätet plats. Ett sista inlägg efter detta och sen lägger jag suspen på hyllan.
Efter VM skulle det rassla till rejält, trodde Gozzi, men inte fan har det rasslat till inte. Det har ju inte ens prasslat in the papers. Foppasnacket känns bara fånigt och desperat. Vill vi nu ha rubriker och uppmärksamhet så kan vi väl i alla fall komma med något seriöst... Forsberg i AIK? Sicket trams! Nä, jag vill ha Jonas Andersson. Det är ju det jag vill.
Flyers har trasslat till det i finalserien med det har de ju gjort förr så än är det ingen fara på taket. Men det krävs nog två raka hemmasegrar nu. Jag måste säga att uddamålsförluster suger extra mycket när de inkasseras under alltför tidiga morgnar. Det är surt nog att sitta uppe mellan 2 och 5. Vinn nu då, vinn!
Det är väl fortfarande vår men det känns som sommar. Idag var det vääldigt varmt igen. Folk garvar åt att vi svenskar snackar väder och vind jämt och ständigt men vad fan ska vi göra då? Efter regn kommer solsken...
"Inte var min barndom alls så jävla dum som man kan tro", inleder Stefan Sundström i Latlåt från Farsta och jag gillar verkligen den där skolksången. Min barndom var inte heller så jävla dum som man kan tro. Även lyckligt lottade barn kan faktiskt utvecklas till hockey-bloggande neurotiker med fallenhet för gnagiska under.
En grej som var extranajs med min barndom var Buster. Eller Buster och Buster. Det var förresten inte bara Buster. Det var Fantomen, 91:an, Lilla Fridolf, Seriemagasinet, Agent X9, Knasen och en hel massa andra serietidningar därtill. Men Buster var min favorit. Jag lärde mig praktiskt taget att läsa och skriva genom att bläddra i serietidningar som barn. Och i synnerhet då i Buster. Hade det inte varit för serietidningarna och deras fantastiska inverkan på mitt liv vet katten om jag suttit här och bloggat idag. Kanske hade jag inte varit den blivande svensklärare jag är. Kanske hade jag inte ägnat måndagen åt att skolka från en hemtenta till förmån för lite allmänt bildande serietidningsläsning. Det var så här, förstår ni, att när jag var liten råkade Farsan Baloo, han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey, jobba på ett företag som hade hand om serietidningsprenumerationer. Därför fick jag och Brorsan Bluebird gratistidningar var och varannan vecka. Vilket förstås ledde till att jag redan som sexåring ägnade tämligen många timmar i veckan åt att läsa djungelordspråk och Uti vår hage. Kronblom gillade jag skarpt och när han sen fick en grabb som blev döpt till Boris(!) växte naturligtvis soffliggaren från Vinkelboda till en liten latmansidol.
Men Buster blev tidigt min favorit bland serietidningar. Där fick jag ju både sporten och språket. Jag älskade Johnny Puma, Åshöjden, Arvtagaren och Rovers United, bara för att nämna några av serierna. De kvalitativa hockeyskildringarna lyste förvisso med sin frånvaro, men lagbilderna och idolpresentationerna var det desto bättre ställt med. Jag minns särskilt ett nummer från 1989-1990 nån gång. Där och då presenterades elitserielagen AIK och Modo. På baksidan av lagbilderna fanns fakta om respektive klubb samt porträtt av två lovande junior. AIK-junisen hette Kristian Gahn. Modo-fjunisen hette Peter Forsberg. Buster gav mig berättelserna. Buster gav mig mina första idoler. Per-Erik Eklund fick jag förstås först och främst av Gnaget men det var Buster som gav mig idolbilden. Broad Street Bullies är jag för ung för att minnas men Philadelphia Flyers blev mitt NHL-lag i samma stund som det gick upp för mig att Pelle Eklund lirade där. Den störste Pellen of them all hette dock Lindbergh i efternamn. Och det är delvis hans förtjänst att detta inlägg blev till från första början.
NHL har i samband med Stanley Cup-slutspelet kört en skön filmserie på YouTube. Under rubriken "History will be made" presenterar man både lag och enskilda spelare. Jag tillhör definitivt kategorin supportrar som går igång på den här typen av stämningshöjande filmsnuttar. Gör Du?
Krigare, krigare, krigare... Det känns farligt farligt, härligt härligt att liera sig med en leksing. En leksing som dessutom utger sig för att vara kung, trots att det alltså är jag och Greken som hör hemma på Hovet! Men kärleken har inga gränser och när Flyers inatt tar sig an Blackhawks i Chicago är jag säker på att Kung Kenta är lika taggad som jag och min glennifierade vän.
Vilket hockeyår, vilken hockeyvår vi upplever, jag och min grekiske poleripolare. Gnaget är tillbaka och Flyers är i Stanley Cup-final för första gången sedan 97. Det våras för Boris och för Greken. Och för farsan Baloo! Ikväll tog han mod till sig och debuterade som kommentator på bloggen. Jag vet nog att han varit sugen förr men det var alltså inte förrän just denna afton som han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey meddelade sig i bloggosfären. Tror fan det kittlar dödsskönt i kistan!
Nu väntar jag med spänning på Bluebird och Bejjan. När kliver NI in och sätter avtryck i mitt boriska universum?
En som är här och byter kakrecept betydligt oftare än Baloo är Kent. Jag antar att han är nöjd nu, kringelknutten, när Barris sopat undan sina rosa rubriker och övergått till en mer maskulin färgsättning av sin blogg. Orange är förvisso en läcker färg men den går knappast upp mot rosa. Men så länge Flyers föredrar apelsinskal framför nagellack och så länge laget spelar om Lord Stanleys feta pokal lovar jag att inte byta tillbaka till rosa. Huruvida Black Boris sedan goes back to pink återstår emellertid att se.
¤ ¤ ¤
Greken, Greken, Greken. Bloggens bäste bundis. Ikväll genrepade hans fotbollslandslag mot Nordkorea. Nordkorea!! Matchen slutade 2-2. Det ser förstås bra ut inför VM men Grekland gör bäst i att se upp för Nigeria och deras karismatiske förbundskapten. Även Sydkorea sägs vara stekheta. Argentina däremot är värdelösa. Jag menar, vad har Maradonas gäng som inte Grekland har? En fet förbundskapten? ~ Och AIK vann i Växjö. Vilket inte hindrar mig från att, precis som sensast mot Åtvid, skrika i falsett: AVGÅ BAXTER!
HOOOAAH! Det svänger ju! Inatt visade Flyers en gång för alla att Håkan Södergren kan sin hockey. Han vet vad han snackar om, den gamle gårdaren
"Det finns inget svårare läge i ishockey än att leda med 3-0." Nä, det gör ju inte det. Boston hade 3-0 i matcher ett tag, och inatt hade de 3-0 i matchen. Flyers vände och vann. 4-3, 4-3. Eller som Greken sms:ade klockan 03.20: Dubblish!
Det inte bara svänger om Flyers. Det svänger om the dansbands too! Black Jack var bara början. I morse insåg jag något jag länge befarat: Jag är en smygdiggande dansbandsboris. Jag fullkomligt älskar dansbandsmusik. Ja, jag menar allvar. I'm lovin' it!
Man ska akta sig för att lova saker på fyllan men eftersom jag är spik nykter (men spontan som fan) vågar jag mig på ett litet löfte. Från och med idag och en vecka framåt blir det dansbandstema här på bloggen. Ja, i de fall inlägg ackompanjeras av toner blir det dansbands and dansbands only.
¤Inatt, inatt, är det Greken och jag och vi följer så lätt vårat favoritlag mot en himmel som har nummer sju Inget stoppar oss nu
.jpg)
