De La Rose igår, Rosén idag. Vem gör min kväll i morgon, Tomas Ros?
Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.
Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.
Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.
Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.
Visar inlägg med etikett Josh MacNevin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Josh MacNevin. Visa alla inlägg
söndag 1 april 2012
lördag 26 februari 2011
Timrå - AIK 1-3 (0-0, 1-3, 0-0)
Jaha. Det gick ju bra den här gången också. Efter femte raka nollan blev det femte raka trean. Timrå passar oss uppenbarligen bättre än Färjestad. Och traditionens makt är stor som vi vet.
Jag har inte så mycket att säga om matchen. Inte mer än att det såg bra ut, att Melin/Persson med rätta lämnade twinsen och Johan Andersson utanför truppen och att ändringarna i laget föll väl ut. Steen fick till det i trio med Rudslätt och Gynge. Fasth var Fasth. Och Dicken gjorde en ny bra insats. Tärnström ser bättre och bättre ut och kanske har han en ytterligare en säsong i kroppen. Hursomhelst tycker jag att Sandberg är AIK:s bäste och viktigaste utespelare. Jag vill se honom som kapten i höst, oavsett vad som händer med Dick. Sandberg är framtiden och framtiden är vår.
Man ska inte klaga efter en viktig seger men nog hade det varit kul om Grekens önskan slagit in. Josh får sikta bättre nästa gång. Ta skydd, Pikkarainen. Pungskydd!
Jag har inte så mycket att säga om matchen. Inte mer än att det såg bra ut, att Melin/Persson med rätta lämnade twinsen och Johan Andersson utanför truppen och att ändringarna i laget föll väl ut. Steen fick till det i trio med Rudslätt och Gynge. Fasth var Fasth. Och Dicken gjorde en ny bra insats. Tärnström ser bättre och bättre ut och kanske har han en ytterligare en säsong i kroppen. Hursomhelst tycker jag att Sandberg är AIK:s bäste och viktigaste utespelare. Jag vill se honom som kapten i höst, oavsett vad som händer med Dick. Sandberg är framtiden och framtiden är vår.
Man ska inte klaga efter en viktig seger men nog hade det varit kul om Grekens önskan slagit in. Josh får sikta bättre nästa gång. Ta skydd, Pikkarainen. Pungskydd!
tisdag 22 februari 2011
AIK - Brynäs 4-1 (0-0, 0-0, 4-1)
En sån dag. En sån händelserik dag. Den började med en mardröm men slutade desto bättre. Tre friska pinnar och en salig väg hem.
Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.
Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.
* * *
Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.
Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.
* * *
En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?
Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.
Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!
Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.
Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.
* * *
Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.
Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.
* * *
En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?
Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.
Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!
måndag 8 november 2010
Both sides of the story
Ju mer jag läser om MacNevins skada och ju mer jag tar del av diverse supportrars tyckanden på nätet, desto mer irriterad blir jag.
De mest högljudda har nästan alltid en sak gemensamt; oavsett favoritlag är de oförmögna att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I dessa cyklopers ögon är världen alldeles uppenbart svart eller vit. Håller man på Timrå kan man överhuvudtaget inte se att Pikkarainen begår ett fel. Håller man på AIK har man lika svårt att se att det som MacNevin råkar ut för lika gärna hade kunnat drabba en Timråspelare.
Pikkarainen delar ut en tjuvsmäll. Så är det. Han kör in i och knuffar MacNevin bakifrån, varpå denne tappar balansen och får ena foten under sig. MacNevin hinner inte parera smällen mot sargen utan kraschar med foten före. Som AIK:are har man naturligtvis rätt att bli förbannad. Pikkarainen spelar vårdslöst, utan minsta hänsyn till sin motståndare. Han går inte in för att skada MacNevin men han kör med berått mod in i ryggen på honom.
Det är en situation som normalt går domarna förbi och som sällan renderar i ens en tvåminutersutvisning. Men den här gången leder pååkningen till ett ödesdigert fall och därmed blåser domaren.
Man bör på intet sätt tona ned Pikkarainens skuld i att MacNevin blir skadad. Jag vill dock gärna påpeka att det under säsongen har delats ut betydligt värre tacklingar i ryggen, många gånger av alltför heta AIK:are. Än så länge så har våra motståndare lyckligtvis klarat sig undan allvarliga skador. Men med mindre flyt hade exempelvis Difs Daniel Brodin idag kunnat ligga förlamad efter den här smällen från Daniel Bång.
Man kan tycka vad man vill om domarna och domarnivån i Elitserien. Ingen kan ta ifrån spelarna ansvaret för sina handlingar.
Om Pikkarainen inte hade knuffat MacNevin i ryggen så hade skadan aldrig skett. Därför är det självklart att Pikkarainen ska straffas för sitt agerande. Självklart ska han stängas av. Saftiga böter vore nog på sin plats. Spelarna måste börja ta ansvar på isen, de måste börja visa varandra den ömsesidiga respekt som är så nödvändig i en fart- och kampfylld sport. Slag under bältet är inte okej. Fega och farliga tacklingar i ryggen är ett jävla otyg.
¤ ¤ ¤
Jag har tidigare jämfört isgrisar med rattfyllon och jag står fast vid den jämförelsen. Isgrisar, liksom rattfyllon, kör på andras risk.
Nio gånger av tio kommer de undan. Nio gånger av tio kommer ingen till skada. Men så ibland går det fullständigt åt helvete. Rattfyllot som kör ihjäl sina medtrafikanter döms hårdare än rattfyllot som kör i diket. Hockeybusen som skadar sin motståndare döms hårdare än hockeybusen som missar målet och mosar sig själv. Det är ingenting konstigt med det. Ju värre konsekvenser en brottslig handling får för offret, desto mer kännbart borde straffet bli för förövaren.
Läs även:
Timråbloggen: Stora rubriker
Golden Hill (AIK-forum på Svenska Fans)
SKANDAL: Illka Pikkarainen fick matchpenalty
De mest högljudda har nästan alltid en sak gemensamt; oavsett favoritlag är de oförmögna att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I dessa cyklopers ögon är världen alldeles uppenbart svart eller vit. Håller man på Timrå kan man överhuvudtaget inte se att Pikkarainen begår ett fel. Håller man på AIK har man lika svårt att se att det som MacNevin råkar ut för lika gärna hade kunnat drabba en Timråspelare.
Pikkarainen delar ut en tjuvsmäll. Så är det. Han kör in i och knuffar MacNevin bakifrån, varpå denne tappar balansen och får ena foten under sig. MacNevin hinner inte parera smällen mot sargen utan kraschar med foten före. Som AIK:are har man naturligtvis rätt att bli förbannad. Pikkarainen spelar vårdslöst, utan minsta hänsyn till sin motståndare. Han går inte in för att skada MacNevin men han kör med berått mod in i ryggen på honom.
Det är en situation som normalt går domarna förbi och som sällan renderar i ens en tvåminutersutvisning. Men den här gången leder pååkningen till ett ödesdigert fall och därmed blåser domaren.
Man bör på intet sätt tona ned Pikkarainens skuld i att MacNevin blir skadad. Jag vill dock gärna påpeka att det under säsongen har delats ut betydligt värre tacklingar i ryggen, många gånger av alltför heta AIK:are. Än så länge så har våra motståndare lyckligtvis klarat sig undan allvarliga skador. Men med mindre flyt hade exempelvis Difs Daniel Brodin idag kunnat ligga förlamad efter den här smällen från Daniel Bång.
Man kan tycka vad man vill om domarna och domarnivån i Elitserien. Ingen kan ta ifrån spelarna ansvaret för sina handlingar.
Om Pikkarainen inte hade knuffat MacNevin i ryggen så hade skadan aldrig skett. Därför är det självklart att Pikkarainen ska straffas för sitt agerande. Självklart ska han stängas av. Saftiga böter vore nog på sin plats. Spelarna måste börja ta ansvar på isen, de måste börja visa varandra den ömsesidiga respekt som är så nödvändig i en fart- och kampfylld sport. Slag under bältet är inte okej. Fega och farliga tacklingar i ryggen är ett jävla otyg.
¤ ¤ ¤
Jag har tidigare jämfört isgrisar med rattfyllon och jag står fast vid den jämförelsen. Isgrisar, liksom rattfyllon, kör på andras risk.
Nio gånger av tio kommer de undan. Nio gånger av tio kommer ingen till skada. Men så ibland går det fullständigt åt helvete. Rattfyllot som kör ihjäl sina medtrafikanter döms hårdare än rattfyllot som kör i diket. Hockeybusen som skadar sin motståndare döms hårdare än hockeybusen som missar målet och mosar sig själv. Det är ingenting konstigt med det. Ju värre konsekvenser en brottslig handling får för offret, desto mer kännbart borde straffet bli för förövaren.
Läs även:
Timråbloggen: Stora rubriker
Golden Hill (AIK-forum på Svenska Fans)
SKANDAL: Illka Pikkarainen fick matchpenalty
lördag 6 november 2010
Split vision: Red Boris vs White Boris
Det är med blandade känslor som jag bloggar ikväll. Glädjen över ännu en seger grumlas av MacNevins allvarliga skada.
Man skulle kunna säga att jag känner mig en aning splittrad. På mer än ett sätt dessutom. För att klara ut situationen och balansera upp intrycken låter jag mig inspireras av Svenska Dagbladet och dess differentierade sportredaktion. Jag går med andra ord bananas och gör en Bängsson. Därmed behandlas kvällens match ur två helt olika perspektiv: Ett rött och ett vitt. Vi börjar med det röda perspektivet.
¤ ¤ ¤
Red Boris är en tikare med örnkoll. Han ser allt som behöver ses över. Han gillar att, med vässade klor och kraftfull näbb, störtdyka mot ettriga gnagare. Nedan delger han sin version av sanningen:
Det blev torsk för Timrå för andra gången i följd mot AIK efter tamt spel och en undermålig insats. Och det blev 1-4, precis som i det förra mötet. Det känns som en dålig repris.
Laget gör sin sämsta match för säsongen. Igen. Trots att man möter ett sopigt gäng med en allsvensk trupp, som med mycket tur och lite skicklighet har lyckats plocka pinnar på slutet, så förlorar man alltså. Spelarna borde skämmas. Tränarna borde sparkas. Endast publiken höll elitserieklass denna tragiska kväll. Utspökade som sig bör i en hall en weekend buade man varenda gång en AIK:are tacklade en tikare. Man bar fram sitt lag ända fram till 0-2. Vid ett par tillfällen lyckades man till och med överrösta den gästande AIK-klacken. Ingen kan säga att inte fansen gjorde sitt.
Ärligt talat så fattar jag inte riktigt vad som har hänt med Timrå. Laget har ju varit så bra på slutet. Ändå blir det inga segrar.
Men mot AIK, seriens klart svagaste lag, ska man bara inte kunna förlora. Särskilt inte två gånger i rad. Och verkligen inte på hemma-plan. Det är naturligtvis pinsamt, patetiskt, pruttigt och pluttigt. Man undrar ju vad det är som gått snett? Timrå skulle ju nästan slåss om fjärdeplatsen. Timrå skulle ju vara ett givet slutspelslag. Nu blev det återigen platt fall för Perras pöjker. Red Boris är fett besviken och skriver utan att blinka: Pilutta dig Pitkämäki! Perkele Pärssinen! Och paskapää Pikkarainen - din penis!
Nu blir det landslagsuppehåll och kanske är det lika bra. Timrå har mycket att fundera på. AIK däremot ska vara glada över de pinnar de har. Fasth det förstås, det finns nog saker att fnula på även där. Utan den duglige keepern hade AIK antagligen varit sämre än Väsby.
¤ ¤ ¤
White Boris är en gnagare med klös. Han river, driver och skriver. Han älskar att se AIK vinna lika mycket som han hatar att se dem förlora. Här kommer hans subjektiva version av sanningen:
AIK vinner igen och det börjar nästan bli tjatigt. Femte raka nu och precis som i föregående fyra segermatcher dominerar vi spelmässigt.
Men det började sådär. Timrå tog initiativet i första perioden, samtidigt som AIK slarvade och gav bort pucken i märkliga lägen. Hemmalaget stressade och pressade och ett tag väntade man bara på att det skulle bli ett mål i baken. Fasth spelade emellertid stabilt som han brukar, försvarsspelet i egen zon fungerade närmast fläckfritt. Trots Timrås tryck så skapade AIK en del framåt. Men visst kändes det lite grann som ett rån när Pavlikovsky styrde in 0-1 efter 16.31.
Målet gav mersmak och strax för paus var AIK faktiskt nära att utöka ledningen. 0-2 i det läget hade dock varit lite väl orättvist.
I andra perioden tog AIK över matchen. Det påminde en hel del om senast vi var på besök i E.ON Arena. Nu som då fungerade vårat power play. Två mål på två försök. Det andra varade längre än två minuter dock, detta som en följd av att Timrås buse och ärkesvin, Ilkka Pikkarainen, knuffat Josh MacNevin i ryggen och därmed orsakat det fall som så olyckligt ledde fram till ett befarat benbrott. Än så länge vet vi inte hur illa ställt det är med Josh men antagligen blir han borta en lång tid framöver.
Pikkarainen fick 5 minuter plus matchstraff för sitt fega tilltag. Avstängning är förhoppningsvis att vänta.
Utan Josh MacNevin men med Dick Tärnström på uppgång behöll AIK kommandot resten av den andra perioden. Laget spelade riktigt bra. Utmärkt försvarsspel, lysande spelvändningar och som sagt: två mål i numerärt överläge. AIK blir bättre och bättre på att förvalta de lägen som ges. Tärnström tycks ha fått upp ångan efter en trög inledning på säsongen. I tredje perioden ledde han lagets defensiv, då AIK spelade på resultat. Timrå fick in en reducering i spel 5 mot 4 men sedan var det stopp.
Kent McDonell slog spiken i kistan med 1-4 i öppen bur. Det var för övrigt kanadensarens tredje poäng för kvällen (1+2).
Det är som om allting pekar åt rätt håll för närvarande. AIK visar i match efter match att man definitivt har vuxit i elitseriekostymen. Ikväll vinner man sånär tekningsstatistiken till och med (30-29). Om det inte hade varit för MacNevins obehagliga skada så vore det väl mungiporna uppåt. Nu blev det dock smolk i bägaren och en väldigt dyrköpt seger. Tankarna går i första hand till Josh MacNevin, men samtidigt till AIK som verkligen har blivit ett lag att räkna med.
I MacNevins frånvaro blir det nu upp till bevis för Henrik Nilsson, en talangfull och offensivt skicklig back som, precis som MacNevin, är rightskytt. David Engblom har också visat sig duktig på backplats. Även om MacNevin, som så här långt har varit AIK:s genomgående bästa back, skulle missa resten av säsongen, så är jag inte helt säker på att det blir aktuellt med någon omedelbar förstärkning utifrån. Men man vet aldrig. Kanske smider Gozzi planer redan nu.
Nu väntar i alla fall nio dagars uppehåll. AIK går till vila som seriens formstarkaste lag. Fem raka segrar. Femton poäng av femton möjliga. Och därmed en välförtjänt sjätteplats i elitserietabellen.
Tabellen, ja. Det är den där saken som fortfarande inte ljuger.
Man skulle kunna säga att jag känner mig en aning splittrad. På mer än ett sätt dessutom. För att klara ut situationen och balansera upp intrycken låter jag mig inspireras av Svenska Dagbladet och dess differentierade sportredaktion. Jag går med andra ord bananas och gör en Bängsson. Därmed behandlas kvällens match ur två helt olika perspektiv: Ett rött och ett vitt. Vi börjar med det röda perspektivet.
¤ ¤ ¤
Red Boris är en tikare med örnkoll. Han ser allt som behöver ses över. Han gillar att, med vässade klor och kraftfull näbb, störtdyka mot ettriga gnagare. Nedan delger han sin version av sanningen:
Det blev torsk för Timrå för andra gången i följd mot AIK efter tamt spel och en undermålig insats. Och det blev 1-4, precis som i det förra mötet. Det känns som en dålig repris.
Laget gör sin sämsta match för säsongen. Igen. Trots att man möter ett sopigt gäng med en allsvensk trupp, som med mycket tur och lite skicklighet har lyckats plocka pinnar på slutet, så förlorar man alltså. Spelarna borde skämmas. Tränarna borde sparkas. Endast publiken höll elitserieklass denna tragiska kväll. Utspökade som sig bör i en hall en weekend buade man varenda gång en AIK:are tacklade en tikare. Man bar fram sitt lag ända fram till 0-2. Vid ett par tillfällen lyckades man till och med överrösta den gästande AIK-klacken. Ingen kan säga att inte fansen gjorde sitt.
Ärligt talat så fattar jag inte riktigt vad som har hänt med Timrå. Laget har ju varit så bra på slutet. Ändå blir det inga segrar.
Men mot AIK, seriens klart svagaste lag, ska man bara inte kunna förlora. Särskilt inte två gånger i rad. Och verkligen inte på hemma-plan. Det är naturligtvis pinsamt, patetiskt, pruttigt och pluttigt. Man undrar ju vad det är som gått snett? Timrå skulle ju nästan slåss om fjärdeplatsen. Timrå skulle ju vara ett givet slutspelslag. Nu blev det återigen platt fall för Perras pöjker. Red Boris är fett besviken och skriver utan att blinka: Pilutta dig Pitkämäki! Perkele Pärssinen! Och paskapää Pikkarainen - din penis!
Nu blir det landslagsuppehåll och kanske är det lika bra. Timrå har mycket att fundera på. AIK däremot ska vara glada över de pinnar de har. Fasth det förstås, det finns nog saker att fnula på även där. Utan den duglige keepern hade AIK antagligen varit sämre än Väsby.
¤ ¤ ¤
White Boris är en gnagare med klös. Han river, driver och skriver. Han älskar att se AIK vinna lika mycket som han hatar att se dem förlora. Här kommer hans subjektiva version av sanningen:
AIK vinner igen och det börjar nästan bli tjatigt. Femte raka nu och precis som i föregående fyra segermatcher dominerar vi spelmässigt.
Men det började sådär. Timrå tog initiativet i första perioden, samtidigt som AIK slarvade och gav bort pucken i märkliga lägen. Hemmalaget stressade och pressade och ett tag väntade man bara på att det skulle bli ett mål i baken. Fasth spelade emellertid stabilt som han brukar, försvarsspelet i egen zon fungerade närmast fläckfritt. Trots Timrås tryck så skapade AIK en del framåt. Men visst kändes det lite grann som ett rån när Pavlikovsky styrde in 0-1 efter 16.31.
Målet gav mersmak och strax för paus var AIK faktiskt nära att utöka ledningen. 0-2 i det läget hade dock varit lite väl orättvist.
I andra perioden tog AIK över matchen. Det påminde en hel del om senast vi var på besök i E.ON Arena. Nu som då fungerade vårat power play. Två mål på två försök. Det andra varade längre än två minuter dock, detta som en följd av att Timrås buse och ärkesvin, Ilkka Pikkarainen, knuffat Josh MacNevin i ryggen och därmed orsakat det fall som så olyckligt ledde fram till ett befarat benbrott. Än så länge vet vi inte hur illa ställt det är med Josh men antagligen blir han borta en lång tid framöver.
Pikkarainen fick 5 minuter plus matchstraff för sitt fega tilltag. Avstängning är förhoppningsvis att vänta.
Utan Josh MacNevin men med Dick Tärnström på uppgång behöll AIK kommandot resten av den andra perioden. Laget spelade riktigt bra. Utmärkt försvarsspel, lysande spelvändningar och som sagt: två mål i numerärt överläge. AIK blir bättre och bättre på att förvalta de lägen som ges. Tärnström tycks ha fått upp ångan efter en trög inledning på säsongen. I tredje perioden ledde han lagets defensiv, då AIK spelade på resultat. Timrå fick in en reducering i spel 5 mot 4 men sedan var det stopp.
Kent McDonell slog spiken i kistan med 1-4 i öppen bur. Det var för övrigt kanadensarens tredje poäng för kvällen (1+2).
Det är som om allting pekar åt rätt håll för närvarande. AIK visar i match efter match att man definitivt har vuxit i elitseriekostymen. Ikväll vinner man sånär tekningsstatistiken till och med (30-29). Om det inte hade varit för MacNevins obehagliga skada så vore det väl mungiporna uppåt. Nu blev det dock smolk i bägaren och en väldigt dyrköpt seger. Tankarna går i första hand till Josh MacNevin, men samtidigt till AIK som verkligen har blivit ett lag att räkna med.
I MacNevins frånvaro blir det nu upp till bevis för Henrik Nilsson, en talangfull och offensivt skicklig back som, precis som MacNevin, är rightskytt. David Engblom har också visat sig duktig på backplats. Även om MacNevin, som så här långt har varit AIK:s genomgående bästa back, skulle missa resten av säsongen, så är jag inte helt säker på att det blir aktuellt med någon omedelbar förstärkning utifrån. Men man vet aldrig. Kanske smider Gozzi planer redan nu.
Nu väntar i alla fall nio dagars uppehåll. AIK går till vila som seriens formstarkaste lag. Fem raka segrar. Femton poäng av femton möjliga. Och därmed en välförtjänt sjätteplats i elitserietabellen.
Tabellen, ja. Det är den där saken som fortfarande inte ljuger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)