Skämmes AIK!

Skellefteå äger oss fullständigt ikväll. AIK är inte ens nära att hota. Klasskillnaden är så stor att jag nästan saknar ord.

När Jocke Lindström, av både zebror och gnagare, tilläts köra över Viktor Fasth så insåg jag vart det barkade. Den här matchen skulle aldrig bli någon match. Det var liksom bara en tidsfråga innan Skellefteå skulle göra mål, mål och mål. Och mål gjorde de ju. Men efter två klena perioder fick AIK ändå ett gyllene läge att komma in i matchen. Ett PP i början av tredje förvandlades dock snabbt till ett BP och så var det lilla hoppet förbytt i förtvivlan. Blomdahl föll tillbaka i gamla synder och tryckte upp en hög klubba i anfallszon. Typiskt för matchen på något sätt. Typiskt för AIK:s bleka insats.

Det är i den här typen av matcher som Melins svaghet blottas. Han ser totalt handfallen ut på bänken. I andra periodpausen säger han samma saker som han redan sagt i den första. Det ger ingen som helst synbar effekt. Istället fortsätter spelarna att uppträda som vilsna småpojkar i en hopplös kamp mot stora starka karlar. Där Skellefteås spelare kör på och använder kroppen viker AIK:s spelare undan och viftar med klubban. Det håller naturligvis inte i en semifinal. Det är som att be om att få stryk. AIK:s insats ikväll var ynklig. Den var hemsk att skåda och om det inte blir bättring till på söndag så kan vi säga tack och goodbye till allt vad finalspel heter.

Jag gillar varken Lee Goren eller Jimmie Ericsson. De spelar i helt fel lag för att det ska vara möjligt. Men det är lätt att förstå att Skellefteås supportrar älskar dem. Goren och Ericsson symboliserar ungefär allt det där som AIK inte är i kvällens match. De är elaka, jävliga och tunga att möta. Ericsson tar varje chans han får att flina Fasth i fejan och det gör han så klart förbannat rätt i. Allt som kan få AIK:s spelare ur balans är bra för Skellefteå. När AIK:s spelare åker omkring och viftar med höga klubbor istället för att stå upp för varandra och spela fysiskt visar det bara hur bra Skellefteå har lyckats med sin strategi. AIK:s fokus var ikväll ungefär lika felriktat som Lars "Osten" Bergströms var under kvarsfinalserien mot Luleå.

Efter mindre än halva första perioden fick jag ett SMS från min vän Greken. "Jag är redan Greken", skrev han. Det var jag med. Greken och alldeles galen, vilse i semifinalen.

En kärlekshistoria

Ropar man på farligheter så vet man att man snart har dem runt knuten. Roger Melin tyckte av okänd anledning att det var på tiden, och så var det med den friden.

Det är som med trollen. När man talar om dem så står Lasse Anrell i farstun. Tjattrar om ditten och datten och blandar ihop pelargoner med formationer. Shit, jag kommer att sakna Roger Melin. Han är antagligen den bästa och mest respekterade tränare som AIK haft under min tid som aktiv supporter. Bättre än Bendelin, listigare än Lahtinen. Jag har aldrig tvivlat på att Melin varit rätt man att leda AIK. Jag har under de här fyra säsongerna känt en stor respekt och beundran inför hans ledarstil. En stor tränare i en stor klubb.

Mina bästa minnen av Melin är de gånger jag mött honom på Hovet och Ritorp. I sällskap med min lille son har jag stött på Roger i korridorerna. Varje gång har han mött oss med ett leende. Första gången var i slutet av förra sommaren, inför comebacksäsongen i Elitserien. Lillpojken var inte två år fyllda men med gångavstånd till Hovet tänkte jag att vi kunde gå och kolla på en träning. Det blev succé direkt. Vi stod en bra stund och glodde på grabbarna genom plexit vid ena sarghörnan. Plötsligt pekar pojken ut mot  isen och utbrister: Pappa! Nej, det är inte pappa, skrattar jag. Det är ju Roger Melin. Varpå Melin tar ett par skär emot oss, knackar med klubban i plexiglaset och garvar.

Det blev en första träning som följdes av en andra och en tredje. Där och då föddes ett hockeyintresse som håller i sig sedan dess.

Det är de små sakerna som gör att man lär sig älska ett lag, en klubb, en sport och en tränare. När min son i går firade 3-årskalas, en dag för tidigt, med att se AIK och Richard Gynge ha målfest mot Timrå, gjorde han det som en jubilar. Det var pojkens tionde match på Hovet. Varje gång vi ser AIK på plats tillsammans, är han noga med att spana in AIK-båset. Där är Roger Melin, säger pojken och pekar. (Och sedan matchen mot Brynäs den 3/1 med tillägget: Han fick pucken i skallen!) Han kunde naturligtvis inte ha fått en bättre present än 8-2 och en magisk, gnagisk femmålsskytt. Att hans AIK dessutom grattade honom med en skylt på jumbotronen gjorde inte kalaset mindre värt att minnas.

Oavsett vad som ligger bakom Roger Melins beslut att göra slut så accepterar och respekterar jag det. Han har med sitt arbete i AIK för alltid gjort sig förtjänt av en plats i mitt gnagarhjärta. Jag kommer att minnas Melin för hans lugn och avslappnade humor, för hans tålamod och taktiska skicklighet. Men också för hans generallika pondus och tidiga timeouter. Mest av allt hoppas jag få minnas Roger Melin som den tränare som ledde AIK till klubbens första SM-guld i ishockey sedan den magiska våren 1984. Det vore ett både värdigt och märkvärdigt avslut på en fyra år lång kärlekshistoria.

Bara bacon

Jag tror att de allra flesta - spelare, ledare, reportrar och supportrar - var överens om att den här sjukt jämna serien skulle bli mindre sjukt jämn med tiden. Men det verkar inte sämre än att det blir precis tvärtom. Hastigt och lustigt är Färjestad indragna i striden kring strecken och det är naturligtvis både välförtjänt och underbart. Med Timrå avsågade står det nu mellan hela sju lag. Och i morgon möts Frölunda-AIK och Linköping-Modo. Rafflande är bara förnamnet.

Det är förstås en aning frustrerande när ens eget lag inte förmår skapa trygghetsavstånd neråt i tabellen. Å andra sidan; det är ju så här man vill att det ska vara! Varenda match är av betydelse. Alla vill till slutspel men få inser att det redan har börjat. AIK har rutin på detta sedan i fjol och förhoppningsvis vet alla i laget vad som gäller. Matcher som den igår är bara att dra lärdom av. In i skiten igen och vinn för helvete VINN! Vi har Frölunda i morgon, måndag och Färjestad på torsdag. På torsdag kväll kan AIK vara femma i tabellen. På torsdag kväll kan AIK vara i elva i tabellen.

Trots att det kändes piss efter matchen i går så var det befriande att ta del av eftersnacket. Bång, Carlsson, Gynge och Melin sa alla vad såna som jag ville höra: att insatsen sög flaggstång, om än uttyckt i andra ord.

Bång "Sämsta matchen för säsongen"
Carlsson: "Jag skäms just nu"
Gynge: "Vi spelar skit - riktigt dåligt"
Melin: "Lite oväntat"

Jag är inte orolig, ännu. En och annan plattmatch kan jag stå ut med. Jobbigare då med skador som de på Sandberg och Viklund. Skador tycker jag kan få drabba andra lag. Typ Växjö och Dif if. Skämt åsido så var det bara en tidsfråga innan även AIK skulle åka på sin beskärda del. Med skadeläget är det som med tabellvetet. Det är bara att gilla läget, ta en match i taget och fortsätta ösa på med klyschor. För övrigt skulle jag oerhört gärna vilja spontandra till Göteborg och Scandinavium i morgon men det får tyvärr bli en annan gång.

Livet är fullt av måsten och det gäller att tänka på kosten. Nu ska Boris bryna bacon och bli glad igen.

Forgiven, not forgotten

Jag har under en längre tid (läs typ hela säsongen) känt mig besvärad och grinig i samband med AIK:s bortamatcher. Tycker inte ens att det är kul att se matcherna längre, blir mest frustrerad och irriterad. Gårdagens kalkoninsats i Linköping bröt inte mönstret direkt. Tvärtom. Första perioden var rent ut sagt usel. Till och med Fredrik Carlsson såg vilsen och yr ut. Stefan Johansson och Jonas Liwing turades om att leka hej kom och hjälp mig och Daniel Bång var fullständigt osynlig.

Jag är för lat för att orka ta reda på hur många gånger Roger Melin har tvingats ta time-out i början av bortamatcherna men något säger mig att det är alldeles för ofta för att vara sunt.

Bortatabellen bekymrar mig en smula. Endast tre trepoängare på sjutton försök är... inte särskilt bra. Det är faktiskt bara Frölunda som är sämre.

Fanns det något postitivt att ta med sig från Linköping? Nej.

* * *

Min svärmor har en sån där gammal handsydd sak på väggen som gamla tanter brukar ha. Jag brukar stanna upp framför den ibland och reflektera över livet. Så här står det på den:

"Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta."

Det är så klokt och käckt formulerat tycker jag. Man blir liksom lite djup när man ser den där väggprydnaden. Man inser att livet är så mycket mer än hockey och rajtan tajtan. Man får distans till vardagens måsten och bekymmer. "Lär dig livets stora gåta..."

Jag kommer att tänka på Rikard Franzén. Frazze Tyson. Och jag minns alla fina stunder. Jag minns när han täckte skott med hela käften en kväll i Globen mot HV71. Jag minns när han lyfte buren mot Boden så det blev straff. Jag minns när han gav diverse djurgårdare en smocka i schimpanseriet. Det var tider det. Sen gick det utför och åt helvete. Men den förlorade fånen kom tillbaka.

Du är förlåten Frazze men inte glömd. Som i en Corrs-låt från 95: Forgiven, not forgotten.

Djupt, som sagt.

Men livet stora gåta: "Älska, glömma och förlåta" var det ju. Till min stora besvikelse har jag fortfarande inte lärt mig hela gåtan. Älska och förlåta, det är min pryl. Det där med att glömma är liksom lite svårare. Min minnesbank är som en gammal elefants, trots att jag fortfarande är både ung och viril. Hjärnan suger fortfarande åt sig som en svamp. Jag kan på kort sikt knappast räkna med någon begynnande senilitet. (Har idag hört på nyheterna att det börjar runt 45 men dit har jag alltså en bra bit att vandra.)

Så jag lever här med mina minnen. Av tider och hjältar som flytt. Men varför sörja tider som passerat när allt det bästa är det som är nytt?

* * *

Gårdagens skitmatch är ett minne blott. Eftersom det berömda matchprogrammet alldeles uppenbart är konstruerat av ett tvättäkta hockeypucko så får jag dock - precis som alla andra gnagare - vänta ett bra tag på att få se mitt älskade lag in action igen.

Som tur är spelas det J20 på Ritorp i helgen. Kanske ser jag en match eller två. Juniorhockey har ju blivit så jäävla populärt.

Högmod går före fall

Efter kvällens historiska haveri på Hovet är det svårt att hitta de rätta orden. Men jag ska göra ett försök.

Till att börja med vill jag säga mitt hjärtas mening. Den riktar sig till samtliga spelare och ledare i dagens AIK: Ni borde skämmas!

Med känslorna avklarade övergår jag till att rationellt försöka förstå vad det var som egentligen hände. Hur kunde det hända? Varför? Och hur i helvete bär vi oss åt för att vända blad och gå vidare?

1. Högmod går före fall
AIK inleder tredje perioden med att omgående göra 7-2. I det läget tror alla, såväl spelare som ledare, att matchen är vunnen. Som en direkt följd av detta slår man av på takten, slutar att åka skridskor, slarvar i defensiven och låter HV komma till enkla avslut.

2. HV71 får vittring
Ett par billiga mål räcker för att de uträknade gästerna ska få luft under vingarna. I samma veva som HV får upp farten hamnar AIK på hälarna. Och Markus Svensson börjar darra.

3. Markus Svensson förvandlas till ett såll
Svensson pallar inte trycket i tredje perioden, tyvärr. När Gnagets försvarsspel havererar och HV radar upp lägen måste han som sista utpost kliva fram och göra räddningar. Det gör han nu inte. Tvärtom släpper han in två-tre puckar som en elitseriemålvakt normalt tar.

4. Melin/Persson blir handlingsförlamade
När Svensson släpper in sitt femte mål för kvällen (tredje på mindre än tre minuter) så är det uppenbart för de flesta som ser matchen att han har gjort sitt. Laget går på knäna, keepern är knäckt. Ett sjätte och sjunde mål ligger i luften. I detta läge väljer tränarna att inte byta målvakt. Anledningen till denna förödande passivitet torde vara att Svensson (felaktigt som jag ser det) blev utbytt efter den första perioden i Linköping. Då tyckte tränarna synd om honom som inte fick någon hjälp av sina utespelare. För att inte sänka Svensson fullständigt väljer man ikväll att låta honom bli i kassen. Naturligtvis med resultatet att Svensson blir just totalsänkt.

* * *

Med bättre fingertoppskänsla hade AIK:s tränare antagligen kunnat undvika kvällens debacle. Grunden till detta monumentala fiasko och för andrekeeper Svensson katastrofala nederlag tror jag lades i den första periodpausen i Linköping.

Men det var inte bara det klena målvaktsspelet som fällde AIK ikväll. Det var det klena målvaktsspelet i kombination med utespelarnas brist på ödmjukhet och tränarnas passivitet som gav HV71 chansen att komma in i matchen och slutligen vända den.

Tyvärr tror jag att det dröjer innan vi ser Svensson i AIK-kassen igen. Jag skriver tyvärr eftersom jag fortfarande är övertygad om att han i grund och botten är en lovande målvakt. Men tröskeln har plötsligt blivit väldigt hög. Ansvaret för den uppkomna situationen är dels hans eget, dels lagledningens. Framförallt Roger Melin och Gunnar Persson har en sak att fundera över: Har de verkligen gjort allt de kunnat för att ge Svensson en bra start i AIK?

* * *

Efter en förlust som den ikväll finns det bara en sak att göra: Samla laget i ett rum med högt i tak. Slut leden. Kom överens om att aldrig låta något liknande ske igen. Knyt nävarna, bryt ihop och kom igen.

* * *

Ny match på lördag. Må fan ta den AIK:are som inte visar hjärta då.

Voffor gör han på detta viset?

Melin sa visst något i stil med att han tyckte att Svensson fått lida tillräckligt. Men ju mer jag tänker på saken desto mer konfunderad blir jag: Varför valde Roger Melin att byta ut Markus Svensson efter första perioden i Linköping? Hur tänkte han? Och vad kommer det där bytet få för konsekvenser framöver, för Svensson, för AIK och för medias fett tröttsamma fokus på Fasth? Vem står i morgon?

Mod är att våga fastän man är rädd

Jag har ägnat delar av dagen åt att fundera på vad det är som saknas i AIK. Varför kommer man inte till skott? Varför har man så svårt att etablera ett fungerande anfallsspel? Är vi verkligen så här dåliga?

Jag tänker inte sluta tro på AIK bara för att nästan alla tippat oss toksist. Jag tänker inte ge upp den här säsongen. Målet är att etablera sig i eliten. Ingen har sagt att det ska gå enkelt. AIK har blandat och gett hittills. Förvisso vunnit alldeles för lite men mycket har varit bra. Det finns något att bygga vidare på. AIK har en tunn trupp. Det är ingen nyhet. Men vi har fortfarande ett lag som kan spela hockey. Kunde man göra det mot Djurgården så vore det väl själva fan om man inte skulle kunna det även mot Luleå m.fl.

Jag vill tro att AIK:s problem först och främst sitter i skallen på många av spelarna. De verkar inte våga. Det är som att man inte riktigt litar på att offensiven ska ge utdelning, som att varje försök till anfall ska gå åt helvete och leda till mål i baken via en läskig kontring. Så kan man naturligtvis inte tänka. Man kan inte åka omkring och spela fegt i elitserien. Klokt ska man spela men inte fegt. Man måste våga tro på sitt spelarmaterial, sin spelidé, sin förmåga att styra och ställa på isen. Om man inte tror, om man inte vågar, så är varje försök att segra dömt att misslyckas.

Jag tror och hoppas att Melin och Persson nu ägnar tid åt att prata mod med spelarna. Det kan knappast ha gått lagledningen förbi att betydande delar av truppen för närvarande åker omkring och fegspelar. Man bromsar sig själva. Man driver inte på mål. Man skjuter inte för man är rädd att pucken ska studsa fel. Man är livrädd för kontringar, snabba spelvändningar och mål i baken. Därför gör man inga mål. Därför vinner man inga matcher. Därför ligger man sist i serien. Det måste inte förbli så. Men AIK måste börja våga.

¤ ¤ ¤

Det ena hänger alltid ihop med det andra. Åtminstone i min gränslösa värld av tankar och kopplingsscheman.

Ett av mina starkare barndomsminnen hämtar jag från en sagostund på åttiotalet. Farsan läste Bröderna Lejonhjärta för brorsan och mig och jag minns att det var olidligt spännande från början till slut. Skorpan blev en tidig litterär hjälte för lillebror Boris och än idag får han personifiera modet att våga fastän man är rädd.

¤ ¤

Jag söker på "mod" på Wikipedia och finner bland annat följande mening: "En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget." Jag skulle vilja ändra lite i den där texten och byta ut jaget mot laget. Då handlar det plötsligt om AIK. Om vikten av att våga för att viljan är att vinna.

Våga vinna...

Ni måste våga, AIK!, skriver Leif Boork i Expressen och jag håller delvis med honom. Inte för att jag blev lika besviken på laget som Boorken igår, men ändå.

"Det förefaller mig som om AIK och dess tränare och sportchef inte riktigt tror på lagets kapacitet. Det finns ett tvivel. Det finns ett tvivel på om dessa spelare ska klara av att spela Solnaklubben kvar i Elitserien. En oro har byggt bo i Roger Melins huvud. Och det som huvudcoachen förväntar sig så uppträder också spelarna. Otvivelaktigt tvivelaktigt."

Ibland behövs det en hockeyprofessor för att sätta ord på känslan som gnager i supportern. Precis som Boork formulerar sig känner jag. AIK har spelat tre matcher i eliten. Tre matcher med väldigt olika karaktär. Mot Linköping försökte man men gick bort sig. Naiva misstag ledde till billiga baklängesmål. Mot Frölunda blev det precis tvärtom. AIK säkerhetsspelade. Höll igen och tillbaka och hoppades på det lilla flytet. Mot SSK bjöds det raggarhockey utan linjer. Chansspel åt båda håll. Slarvigt om än (tycker åtminstone jag) rätt så underhållande.

Det verkar som att AIK inte riktigt släpper loss. Som att spelarna inte riktigt vet vad de ska göra på isen. Det har talats om att åka mycket skridskor, forechecka högt och hårt, stressa, pressa, åka sönder motståndarna. Av detta har jag hittills sett lite. Precis som Boork skriver såg man igår (liksom mot Linköping i premiären) ofta hur en ensam AIK-forward forecheckade medan "övriga AIK:are verkade fundera över hur långt de skulle våga flytta upp laget och understödja denne ensamme checkande lagkamrat."

En som led av detta igår var Daniel Bång. Han kom fel i anfallszon både en, två och tre gånger. Bång försökte vid ett flertal tillfällen checka som "andreforward" men tvekade och kom således för sent in i situationerna. Därmed blev han överspelad, vilket i sin tur ledde till farliga spelvändningar för SSK. Det var förstås inte bara Bång som kom fel. Men eftersom jag har ett särskilt öga för allt som kretsar kring den mannen så kunde jag omöjligt missa just denna detalj i spelet.

¤ ¤ ¤

Om AIK ska klara omställningen till eliten krävs det naturligtvis en konsekvent spelidé. Man måste våga tro på sig själva och sin förmåga att vinna över alla lag. Det är förvisso okej att anpassa spelet efter motståndaren. Till viss del måste man kunna göra det. Men jag tror inte på att göra avkall från den grundläggande idén. Detta är vårt sätt att spela. Så här vinner vi matcher.

¤ ¤

"Vi inleder katastrofalt. Tafatt, står mest och tittar. Vi är inte närvarande känns det som. Många i det här laget har en förmåga att börja matcherna på ett konstigt sätt", säger Melin enligt Rosa bladet.

Jag stör mig på den där typen av uttalanden. Det är både möjligt och troligt att Melin har rätt. Men om jag inte minns fel så kände han sig manad att ta tidiga timeouter även förra säsongen - i allsvenskan. Om AIK:s spelare har problem med att tända till i inledningen av matcherna så torde och borde detta vara en fråga för lagledningen att ta tag i. Melin och Persson får lov att hitta strategier för att väcka spelarna. Att kritisera dem i pressen efter tre spelade omgångar tror jag emellertid är en dålig strategi. Bättre då att hantera poblemet internt.

¤

Slut er samman, våga tro på er själva och gå för seger i varenda match, AIK! Ni kan börja redan i morgon. Färjestad har besegrats förr..

The hell with KHL

"KHL-spåret har inte påverkat oss någonting. Jag tror inte det är
någon i laget som tror på det överhuvudtaget."

Som övertygad KHL-motståndare måste jag säga att det kändes skönt att ta del av Roger Melins kommentar i går kväll. En del förstå-sig-påare misstänker förstås att AIK:s spelare åker omkring och oroar sig för framtiden och därför presterar som de gör på isen, dvs. ojämnt och osäkert. Kanske kan vi lägga ner de spekulationerna nu? Kanske kan vi sluta fåna oss och börja lita mer på tränare Roger en på ett gäng journalister och amatörpsykologer?

Angående spelarnas oro över att tvingas lämna Gnaget efter säsongen sa Richard Gynge för övrigt så här i samband med att AIK offentliggjorde sina KHL-planer: "Så är det ju egentligen efter varje säsong. Spelare lämnar och nya kommer till." Exakt. Så det ju. Så är det ju. (Nu citerar jag Roy i Macken om någon undrar.)
-
Roger Melin sa en annan skön grej igår, nämligen att "Spelet vi presterar är åt helvete för dåligt!" Det är uppfriskande med en tränare som är ärlig och säger det som alla vet. Jag och många med mig instämmer i Melins omdöme. Samt hoppas och tror att det nu en gång för alla är slut med duttande och fjuttande från AIK-spelarnas sida.
-
The hell with KHL. Så står det i rubriken till detta inlägg. Många hockeygnagare anser förstås att det är en jättebra idé som Peter Mellqvist och hans styrelsekompisar kommit upp med. Det tycker inte jag. Jag tror att ett gnagiskt KHL-äventyr kan sluta hur tragiskt som helst. Ungefär som i filmen här nedan...

Where did you come from, baby? / How did you know I needed you? / How did
you know I needed you so badly? / How did you know I'd give my heart gladly?