Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.
Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.
Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.
Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.
Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.
* * *
I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.
Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.
Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.
* * *
Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.
* * *
Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!
Visar inlägg med etikett Johannes Salmonsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johannes Salmonsson. Visa alla inlägg
söndag 25 september 2011
söndag 10 oktober 2010
Poängen är att vi är på gång
Jag var i Jönköping igår och såg AIK göra säsongens, så här långt, klart bästa match på bortaplan. Det höll på att bli ännu en snöplig uddamålsförlust men vi fick med oss pinne hem till slut.
Det blev ännu ett fall framåt fast den här gången landade Gnaget mjukt. Det hade så klart suttit fint med en bonuspoäng men vad fan. AIK gör en gedigen laginsats. AIK spelar jämnt med mästarna. AIK visar återigen prov på högst elitseriemässigt försvarsspel. Fasth är Fasth. Och framåt skapar laget en hel mängd vassa chanser. Johannes Salmonsson är ju helt otroligt bra. Becks mål gör mig lycklig. MacNevin spelar mer än halva matchen och är sånär att göra sitt första mål för Gnaget. Lyfter återigen lagets PP i tredje perioden. Nemeth fortsätter att imponera. Sandberg börjar få till det. Steen jobbar på.
Det finns många spelare att lyfta fram i AIK. Alla gör det bra i Kinnarps. En som sällan får stå i rampljuset är Fredrik Carlsson.
Jag är förtjust i honom. Blir mer och mer förtjust i honom faktiskt. Han är en back som presterar i det tysta. Han gör sitt jobb och han gör det bra. Blir bara bättre och bättre. Precis som andra orutinerade ynglingar gör han misstag. Det fina med Carlsson är att han hela tiden lär sig av dem. Precis som 18-årige Nemeth. Carlsson går stadigt framåt. För mig och många andra gnagare, som följt laget under åren i källaren, är det förstås extra kul att ta del av utvecklingen. Att se en spelare ta för sig, växa med uppgiften och överraska alla tvivlare.
Precis som mot Brynäs hemma skjuter AIK mycket. Man driver på mål. Äntligen har spelarna börjat släppa loss. Kan man bara få ordning på spelet i PP så kommer segrarna att komma.
Två som definitivt kommer att komma är Kent McDonell och Rastislav Pavlikovsky. Ingen är väl egentligen överraskad. Jag skrev själv för ett par dagar sedan att det inte var en fråga om utan när värvningarna skulle bli verklighet. Nu blev de det. Det säger sig självt att laget behöver mer tyngd framåt, mer rutin och mer bredd. AIK gick in i säsongen med en tunn trupp och det har aldrig varit någon hemlighet att Gozzi och lagledningen haft ögonen öppna. För eventuella förändringar, för förstärkningar. Jag har hittills inte klagat på lagbygget och jag tänker inte börja göra det nu heller.
Jag tycker fortfarande att AIK jobbar efter en klok modell. Ekonomin är som den är och risker ska fördelas klokt. Allt annat än en säsongsavslutning i kvalserien vore en gnagisk succé.
AIK bygger ett lag på sikt, har gjort så i flera år. Förhoppningen är att flertalet av de spelare som tog Gnaget upp i smöret nu också ska hålla oss kvar där. Gnagetlaget består till stora delar av unga, utvecklingsbara stockholmare, med hjärta för laget och klubben. Det är bra. Naturligtvis behöver truppen kryddas med spelare utifrån men grunden ligger fast. Forumtroll och annat löst folk som, med säsongsinledningen skrala poängskörd som skäl, har mage att ifrågasätta Gozzis kompetens och som i vissa extremfall till och med kräver sportchefens avgång, borde se sig i spegeln en gång för alla.
Vad vet dessa anonyma forumfjantar om hur man bygger ett hockeylag? Egentligen?
Till sist. HV71 har en fantastiskt fin arena. Jag trivdes i Kinnarps. Mycket sånger om solnatattare förstås men det får man ta. Jag hade förmånen att sitta bredvid en far och son från Jönköping. Självklart bekantade vi oss så smått, snackade hockey i pauserna och gratulerade varandra till poängen. Kvällens sociala höjdpunkt var när de i andra pausen bjöd mig på baconchips. Baconchips! Varför har vi inte sådana på Hovet?
Det blev ännu ett fall framåt fast den här gången landade Gnaget mjukt. Det hade så klart suttit fint med en bonuspoäng men vad fan. AIK gör en gedigen laginsats. AIK spelar jämnt med mästarna. AIK visar återigen prov på högst elitseriemässigt försvarsspel. Fasth är Fasth. Och framåt skapar laget en hel mängd vassa chanser. Johannes Salmonsson är ju helt otroligt bra. Becks mål gör mig lycklig. MacNevin spelar mer än halva matchen och är sånär att göra sitt första mål för Gnaget. Lyfter återigen lagets PP i tredje perioden. Nemeth fortsätter att imponera. Sandberg börjar få till det. Steen jobbar på.
Det finns många spelare att lyfta fram i AIK. Alla gör det bra i Kinnarps. En som sällan får stå i rampljuset är Fredrik Carlsson.
Jag är förtjust i honom. Blir mer och mer förtjust i honom faktiskt. Han är en back som presterar i det tysta. Han gör sitt jobb och han gör det bra. Blir bara bättre och bättre. Precis som andra orutinerade ynglingar gör han misstag. Det fina med Carlsson är att han hela tiden lär sig av dem. Precis som 18-årige Nemeth. Carlsson går stadigt framåt. För mig och många andra gnagare, som följt laget under åren i källaren, är det förstås extra kul att ta del av utvecklingen. Att se en spelare ta för sig, växa med uppgiften och överraska alla tvivlare.
Precis som mot Brynäs hemma skjuter AIK mycket. Man driver på mål. Äntligen har spelarna börjat släppa loss. Kan man bara få ordning på spelet i PP så kommer segrarna att komma.
Två som definitivt kommer att komma är Kent McDonell och Rastislav Pavlikovsky. Ingen är väl egentligen överraskad. Jag skrev själv för ett par dagar sedan att det inte var en fråga om utan när värvningarna skulle bli verklighet. Nu blev de det. Det säger sig självt att laget behöver mer tyngd framåt, mer rutin och mer bredd. AIK gick in i säsongen med en tunn trupp och det har aldrig varit någon hemlighet att Gozzi och lagledningen haft ögonen öppna. För eventuella förändringar, för förstärkningar. Jag har hittills inte klagat på lagbygget och jag tänker inte börja göra det nu heller.
Jag tycker fortfarande att AIK jobbar efter en klok modell. Ekonomin är som den är och risker ska fördelas klokt. Allt annat än en säsongsavslutning i kvalserien vore en gnagisk succé.
AIK bygger ett lag på sikt, har gjort så i flera år. Förhoppningen är att flertalet av de spelare som tog Gnaget upp i smöret nu också ska hålla oss kvar där. Gnagetlaget består till stora delar av unga, utvecklingsbara stockholmare, med hjärta för laget och klubben. Det är bra. Naturligtvis behöver truppen kryddas med spelare utifrån men grunden ligger fast. Forumtroll och annat löst folk som, med säsongsinledningen skrala poängskörd som skäl, har mage att ifrågasätta Gozzis kompetens och som i vissa extremfall till och med kräver sportchefens avgång, borde se sig i spegeln en gång för alla.
Vad vet dessa anonyma forumfjantar om hur man bygger ett hockeylag? Egentligen?
Till sist. HV71 har en fantastiskt fin arena. Jag trivdes i Kinnarps. Mycket sånger om solnatattare förstås men det får man ta. Jag hade förmånen att sitta bredvid en far och son från Jönköping. Självklart bekantade vi oss så smått, snackade hockey i pauserna och gratulerade varandra till poängen. Kvällens sociala höjdpunkt var när de i andra pausen bjöd mig på baconchips. Baconchips! Varför har vi inte sådana på Hovet?
torsdag 23 september 2010
This is Elitserien
Det är aldrig roligt att förlora, särskilt inte efter att man har haft ledningen tre gånger. Men det är alltid roligt att se raggarhockey
med svängdörr.
Om Eddie Meduza kikade ner från sitt moln så tror jag han log. AIK och Södertälje bjöd verkligen upp. Och till. Och på målchanser stup i ett. Slafsigt och slarvigt, skulle vissa säga. Hafsigt och larvigt... Vi som går på hockey för att vi vill se fart och fläkt och underhållande spel tillåter oss att stå över såna där tränarfloskler. Det var ju underbart att vara på Hovet ikväll. Så här roligt var det aldrig i allsvenskan. Inte ens mot Borås! Det enda som var tråkigt var att fel lag vann. Men hellre falla framåt än bakåt. AIK är på rätt väg.
Salmonssons mål fram till 2-1 är bland det finaste jag sett på senare år. Becks arbetsinsats och förspel till 3-2 var fint det med. Och Nemeths tackling på offensiv blå, Nolanders kyla i egen zon, Johans Andersson andra mål i eliten. Sandbergs ideliga slit. Jodå, det fanns mycket som gladde mig trots den snöpliga torsken. 2LAX10 kan bli ett härligt hockeyår. Inte bara dess vår. AIK ligger elva i tabellen men än har ju säsongen bara börjat. Två pinnar istället för en i kväll och vi hade passerat Djurgården. Bara en sådan sak.
¤ ¤ ¤
Man kan se på förlusten ur olika perspektiv. Antingen kan man, som en del surskallar, leta fel och brister. Man kan sucka och stöna och gnälla på individuella misstag, slarviga uppspel, dåligt powerplay osv. Eller så kan man försöka se allt det som faktiskt är positivt och som, enligt min mening, tyder på att AIK går stadigt framåt. Idag visar AIK upp en bättre offensiv än i tidigare matcher. Samtliga spelare jobbar stenhårt, både framåt och bakåt. Ikväll är det mer än en kedja som förmår skapa tryck.
Linan med Salmonsson - Andersson - Blomdahl gör en kanonmatch. Tyvärr drar Blomdahl på sig ännu en onödig utvisning i offensiv zon, som dessutom leder fram till SSK:s kvittering i slutet. Men det är å andra sidan hans spelstil. Blomdahl ligger ständigt på gränsen och ibland blir det fel. Man får lov att komma ihåg den enorma nytta han gör i byte efter byte efter byte.
Mattias Beck kliver in från bänken och gör sin kanske bästa insats på flera år. Tillsammans med Salmonsson tycker jag att han är klart bäste gnagare på isen. Patrik Nemeth blir bättre och bättre för varje match han spelar. Att se honom i par med Tärnström är som att se det gamla och det nya smälta samman i perfekt symbios. Skit samma att Nemeth gör en del juniormissar. Bevisligen lär han sig utav dem och jag rankar honom redan nu, efter tre elitseriematcher, som AIK:s tredje bästa back. Endast Tärnström och Nolander går före.
¤ ¤
Färjestad borta på lördag. Hade varit kul att följa den fajten på plats. Nu blir det teve för min del men det funkar det också. AIK är i Elitserien på riktigt. Vi är med i matchen och det är förbannat roligt att se.
¤
Och snart kommer MacNevin...
med svängdörr.
Om Eddie Meduza kikade ner från sitt moln så tror jag han log. AIK och Södertälje bjöd verkligen upp. Och till. Och på målchanser stup i ett. Slafsigt och slarvigt, skulle vissa säga. Hafsigt och larvigt... Vi som går på hockey för att vi vill se fart och fläkt och underhållande spel tillåter oss att stå över såna där tränarfloskler. Det var ju underbart att vara på Hovet ikväll. Så här roligt var det aldrig i allsvenskan. Inte ens mot Borås! Det enda som var tråkigt var att fel lag vann. Men hellre falla framåt än bakåt. AIK är på rätt väg.
Salmonssons mål fram till 2-1 är bland det finaste jag sett på senare år. Becks arbetsinsats och förspel till 3-2 var fint det med. Och Nemeths tackling på offensiv blå, Nolanders kyla i egen zon, Johans Andersson andra mål i eliten. Sandbergs ideliga slit. Jodå, det fanns mycket som gladde mig trots den snöpliga torsken. 2LAX10 kan bli ett härligt hockeyår. Inte bara dess vår. AIK ligger elva i tabellen men än har ju säsongen bara börjat. Två pinnar istället för en i kväll och vi hade passerat Djurgården. Bara en sådan sak.
¤ ¤ ¤
Man kan se på förlusten ur olika perspektiv. Antingen kan man, som en del surskallar, leta fel och brister. Man kan sucka och stöna och gnälla på individuella misstag, slarviga uppspel, dåligt powerplay osv. Eller så kan man försöka se allt det som faktiskt är positivt och som, enligt min mening, tyder på att AIK går stadigt framåt. Idag visar AIK upp en bättre offensiv än i tidigare matcher. Samtliga spelare jobbar stenhårt, både framåt och bakåt. Ikväll är det mer än en kedja som förmår skapa tryck.
Linan med Salmonsson - Andersson - Blomdahl gör en kanonmatch. Tyvärr drar Blomdahl på sig ännu en onödig utvisning i offensiv zon, som dessutom leder fram till SSK:s kvittering i slutet. Men det är å andra sidan hans spelstil. Blomdahl ligger ständigt på gränsen och ibland blir det fel. Man får lov att komma ihåg den enorma nytta han gör i byte efter byte efter byte.
Mattias Beck kliver in från bänken och gör sin kanske bästa insats på flera år. Tillsammans med Salmonsson tycker jag att han är klart bäste gnagare på isen. Patrik Nemeth blir bättre och bättre för varje match han spelar. Att se honom i par med Tärnström är som att se det gamla och det nya smälta samman i perfekt symbios. Skit samma att Nemeth gör en del juniormissar. Bevisligen lär han sig utav dem och jag rankar honom redan nu, efter tre elitseriematcher, som AIK:s tredje bästa back. Endast Tärnström och Nolander går före.
¤ ¤
Färjestad borta på lördag. Hade varit kul att följa den fajten på plats. Nu blir det teve för min del men det funkar det också. AIK är i Elitserien på riktigt. Vi är med i matchen och det är förbannat roligt att se.
¤
Och snart kommer MacNevin...
tisdag 21 september 2010
Pilar, knallpulver och plötslig död
Röda Skinnet sköt och sköt och sköt. Fast Vic parerade och plockade. Den vite mannen gjorde det igen; stal segern i vilda västern.
Det bjöds ingen pang-pang-föreställning i Scandinavium direkt. Men väl en rejäl knall. 42-14 i skott, 0-1 i mål. Vem har sagt att hockeyn är rättvis? Victor Fasth debuterade och blev matchvinnare direkt. AIK:s försvarsspel var lysande, matchen igenom. Frölunda skapade förvisso en del vassa chanser men det gjorde faktiskt AIK också - inte minst med hjälp av sargen. Bång hade två kanonlägen i första. Blomdahl borde ha gjort mål i andra. Bröderna Ahlström skapade chanser ett par gånger i tredje.
När Kallio i andra periodpausen suckade och sa att AIK spelade tråkigt hade jag roligt. Jag tog det som ett tecken på att Gnaget var på väg mot seger.
Tredje perioden blev emellertid en pärs. Med tio minuter kvar kändes det som att Frölunda skulle avgöra matchen när som helst. Men AIK kom tillbaka. Sista fem såg det riktigt bra ut. Och i sudden spelade lagen jämnt. Salmonssons förarbete, med betoning på arbete, som föregick målet var underbart att se. Johan Anderssons styrning på Nemeths "inlägg" satt perfekt i nätet bakom Lill-Honken. Jävlar, vad jag jublade i tevesoffan! Vi snackar AIK:s första poäng i Elitserien sedan 2002. En liten parentes för utomstående men en stor sak för alla hockeygnagare.
¤ ¤ ¤
Det är naturligtvis ingen slump att AIK bara lyckats göra två mål på de två inledande matcherna. Det är heller ingen slump att båda målen kommer till på ett liknande sätt. Löst skott mot mål, följt av en vältajmad styrning i slottet. Mot Linköping såg det klent ut framåt. Mot Frölunda såg det mer försiktigt ut. AIK var oerhört noga med att inte gå bort sig i offensiven.
Ibland, särskilt på bortaplan, lönar det sig att spela tråkigt, äckligt och disciplinerat. Det enda som störde i Scandinavium var ett par onödiga utvisningar i Frölundas zon. Å andra sidan var Gnagets box play en fröjd att skåda. Steen och Blomdahl gör dock mer nytta på isen än i utvisningsbåset. Det tror jag Melin/Persson tycker också.
¤ ¤
AIK måste naturligtvis bli tyngre framåt. Det håller inte i längden att bara skjuta 17 eller 14 skott på mål. Samtidigt måste man inse att Linköping och Frölunda är betydligt svårare nötter att knäcka än exempelvis SSK och Brynäs. Och folk får säga vad de vill. Faktum är att AIK:s "allsvenska trupp" stod för en heroisk kämpainsats i kväll. Lagmoralen är det verkligen inget fel på. Krigarhjärtat är hur stort som helst.
¤
På torsdag kommer SSK till Hovet och då förväntar åtminstone jag mig en hygglig offensiv satsning från Gnaget. Men fram till dess tillåter jag mig att njuta en smula. Vi är tillbaka och inte bara det. Vi är på slutspelsplats också...
Det bjöds ingen pang-pang-föreställning i Scandinavium direkt. Men väl en rejäl knall. 42-14 i skott, 0-1 i mål. Vem har sagt att hockeyn är rättvis? Victor Fasth debuterade och blev matchvinnare direkt. AIK:s försvarsspel var lysande, matchen igenom. Frölunda skapade förvisso en del vassa chanser men det gjorde faktiskt AIK också - inte minst med hjälp av sargen. Bång hade två kanonlägen i första. Blomdahl borde ha gjort mål i andra. Bröderna Ahlström skapade chanser ett par gånger i tredje.
När Kallio i andra periodpausen suckade och sa att AIK spelade tråkigt hade jag roligt. Jag tog det som ett tecken på att Gnaget var på väg mot seger.
Tredje perioden blev emellertid en pärs. Med tio minuter kvar kändes det som att Frölunda skulle avgöra matchen när som helst. Men AIK kom tillbaka. Sista fem såg det riktigt bra ut. Och i sudden spelade lagen jämnt. Salmonssons förarbete, med betoning på arbete, som föregick målet var underbart att se. Johan Anderssons styrning på Nemeths "inlägg" satt perfekt i nätet bakom Lill-Honken. Jävlar, vad jag jublade i tevesoffan! Vi snackar AIK:s första poäng i Elitserien sedan 2002. En liten parentes för utomstående men en stor sak för alla hockeygnagare.
¤ ¤ ¤
Det är naturligtvis ingen slump att AIK bara lyckats göra två mål på de två inledande matcherna. Det är heller ingen slump att båda målen kommer till på ett liknande sätt. Löst skott mot mål, följt av en vältajmad styrning i slottet. Mot Linköping såg det klent ut framåt. Mot Frölunda såg det mer försiktigt ut. AIK var oerhört noga med att inte gå bort sig i offensiven.
Ibland, särskilt på bortaplan, lönar det sig att spela tråkigt, äckligt och disciplinerat. Det enda som störde i Scandinavium var ett par onödiga utvisningar i Frölundas zon. Å andra sidan var Gnagets box play en fröjd att skåda. Steen och Blomdahl gör dock mer nytta på isen än i utvisningsbåset. Det tror jag Melin/Persson tycker också.
¤ ¤
AIK måste naturligtvis bli tyngre framåt. Det håller inte i längden att bara skjuta 17 eller 14 skott på mål. Samtidigt måste man inse att Linköping och Frölunda är betydligt svårare nötter att knäcka än exempelvis SSK och Brynäs. Och folk får säga vad de vill. Faktum är att AIK:s "allsvenska trupp" stod för en heroisk kämpainsats i kväll. Lagmoralen är det verkligen inget fel på. Krigarhjärtat är hur stort som helst.
¤
På torsdag kommer SSK till Hovet och då förväntar åtminstone jag mig en hygglig offensiv satsning från Gnaget. Men fram till dess tillåter jag mig att njuta en smula. Vi är tillbaka och inte bara det. Vi är på slutspelsplats också...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)