Vilket håll du än går

Vi sågs på Gullmarsplan, Kringelknutten a.k.a. Spoorchklubbarn och jag. Han hade en röd lilja i kavajslaget. Handslaget fast. Han kallade mig Boorisch.

Det blev en dinner for two och som den moderne man jag är lät jag Knutten stå för notan. Vi njöt baconburgare, strips och öl. Sämre uppvärmning inför en rafflande försäsongskamp på Hovet kan man tänka sig. Tro fan vi hade trevligt. Två bloggande bohemer från varsin sida stan. Den ene, lätt åldrad hedersknyffel med blicken klar och full av svar. Den andre, något yngre, välbevarad, lagom fit man i sina bästa år. Vi skålade och drack och vi enades om att det enda som egentligen fattades för att göra middagen hundraprocentig var en riktig expert. Vi hade hoppats på Leif Boork. (Eller som han i våra kretsar kallas sedan en tid: Leif Boorch.) Vi, eller rättare sagt jag, hade tillochmed skickat en inbjudan över twitter. Dock förgäves. Boorchen ville väl inte följa med på vår lilla sällskapsresa.

* * *

Om den lyckade middagen finns förstås mycket säga, men jag låter det stanna mellan mig och Knutten. Istället övergår jag till matchen, som det också finns en del att säga om.

AIK såg ungefär lika dåliga ut som laget brukar göra strax intill en elitseriepremiär. I fjol såg det för jävligt ut mot Almtuna (Läs: Posörerna) och i förfjol gick det åt helvete mot Södertälje (Läs: AIK - SSK 1-3). Så varför är jag då besviken? Jag ställer frågan till mig själv och svarar med blott en suck. Man vill ju se Gnaget vinna va. Vinna! Nu fick vi åtminstone se en uppryckning som hette duga i slutet av tredje perioden. AIK vände sånär ett tvåmålsunderläge. Björn Melin och Fredrik Hynning visade klass och kyla när det behövdes som mest och fick för en stund tyst på den där molande floppvarningstanken i mitt huvud. Men ändå. Det såg inte bra ut. Inte den här gången heller.

Matchens prestation stod annars Broc Little för när han på egen hand trixade in 1-1-pucken i första perioden. Möjligen i konkurrens med SSK:s keeper Berth Idoff, som stod för en hel drös högklassiga räddningar. Med det namnet skulle jag bli mycket förvånad om inte Färjestad gör ett närmande inom kort. Låt dansbandsjakten börja.

Försvarsspelet såg precis som i matcherna mot Timrå och Modo i
SCA-cupen stundtals slafsigt och slarvigt ut. Spelet i mittzon var emellanåt uselt. I första perioden bjöd  AIK på billiga spelvändningar i vart och varannat byte. Till och med Mariga Mary, som återigen satt bakom mig på läktaren, klagade. Prozac antecknade i sitt block, Klabbarparn drog sin teori om varje periods första och sista tre minuter (då görs de flesta målen) och Eddie var sin vana trogen positiv som fan. Tänk på att du är svensk, sa jag och sneglade åt Knutten till. (Kringelknutten kan liksom jag sina sällskapsresor utantill.) Men Knutten hörde inte på. Han var fullt upptagen med att se sin anrika spoorchklubb straffa vår dubbla SM-semifinalist.

Gissa om han var nöjd när Fleury stänkte in sin straff. När Little sen missade för andra gången denna folkfestliga hockeykväll knöt Knutten näven mot Hovets tak och log sitt allra malligaste leende. The winner takes it all.

* * *

Men vi ses, vi ses, i Connemara, som Ulf Lundell så vackert sjunger. Redan i morgon får vi gnagare chans på revanch, då AIK möter SSK i gamla fina Scaniarinken, numera renoverad och kallad AXA. Det vankas generalrepetition med allt vad det innebär. Kaffe och mazarin i första pausen. Tillbaka till grunderna, fokus på defensiven, se upp för onödiga risker. Inga jävla skador nu grabbar!

Uppriktigt sagt så påminner Södertälje inte så där jättemycket om Connemara. Ölen är inte svart, bergen är knappast gröna. Men det sägs att vattnet i Måsnaren är klart och att även i Södertälje kan det här livet vara så underbart.