Rått och romantiskt

Ulf Lundell är en stor favorit. Den här musiga bilden får mig att se mästerverket "Rått och romantiskt" ur ett helt nytt perspektiv.

Om man tänker efter så vimlar det av gnagiska referenser i texten. Se här nedan bara:

Alla drömmar jag hade,

ingen av dem räckte ända fram

Kyss mina tårar

kom ta mig i din famn

Älska mig rått och romantiskt

Rym med mig på ett tåg till Paris

Älska mig rått och romantiskt

Älska mig som eld och is

Låt mig komma in i värmen igen

Det är så kallt och dött här

ta mig genom tunneln till solen

ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är

(Ulf Lundell, 1994)

Ja, ni ser ju själva. Man behöver inte vara Einstein för att se hur tydligt de gnagiska referenserna går igen i Lundells produktion. Jag undrar om han inte är lite smyggnagare trots allt. Jag menar, hur ska man annars tolka titlar som Chans, Silver och guld och Blod, svett och tårar? Det går liksom inte att bortse från de svartgula anspelningarna.

Somliga läsare kommer nu att på allvar ifrågasätta mitt mentala tillstånd. Det bjuder jag så gärna på. För jag vet ju, till skillnad från vissa tvivlande själar, att allting handlar om medvetenhet. Som tvättäkta gnagare i hjärta och hjärna kan jag ju se saker och ting ur ett gnagarperspektiv. En dag ska även tvivlarna nå kunskapens ljus, en dag ska även de inse hur rätt jag har i mina djuplodande textanalyser.

Amen.