(What's The Story) Morning Glory?

Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.

Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.

Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.

AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.

Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.

Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.

Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.