Känn ingen sorg för mig Göteborg

Många, däribland jag själv, blev förvånade när AIK relativt tidigt efter förra säsongen presenterade Tobias Viklund som ett av tre nyförvärv. Efter en misslyckad säsong i Frölunda tvivlades det både här och där på Viklunds kvaliteter som ishockeyspelare. Gozzi och den gnagiska lagledningen visste uppenbarligen bättre. Efter de inledande fyra omgångarna av Elitserien lutar jag åt att tro att AIK i Viklund vaskat fram ett litet fynd. Backen med nummer 16 på ryggen är den enskilde utespelare i laget som enligt mitt tycke utmärkt sig mest positivt hittills.

Som närgången supporter har jag hört tjatas om hans miserabla minusstatistik till leda. Sämst i serien förra säsongen. Minus 20.
Det där är historia. Nu skrivs en ny.

Tobias Viklund är så här långt den utespelare som har fått näst mest istid i AIK. Endast Dick Tärnström spelar mer. Med 13 skott på mål är Viklund skjutgladast i laget. Han träffar alltså mål oftare än Gynge till och med. Dessutom är han lagets meste tacklare. Statistik är förvisso statistik men den säger en del. Men om vi bortser från den för en stund och ser till de faktiska synintrycken (mina) så kan vi konstatera att Viklund har fått en tydlig offensiv roll i AIK och att detta är en roll som han syns trivas bra med. Han är skicklig med pucken, snabb på grillorna och han tvekar inte att ta för sig på isen. Det sista påståendet vill jag faktiskt påstå är statistiskt säkerställt.

Inför säsongen var jag orolig över att Viklund skulle agera som en sargad talang med stukat självförtroende. Så här långt fullkomligt strålar det om honom.

När nu Frölunda kommer på besök känns det särskilt spännande att följa just Tobias Viklund. Jag antar att han ser fram emot matchen. Precis som Steen och Rosén gärna visar vägen mot Modo torde Viklund vilja kliva fram lite extra mot Frölunda. Han har varit nära att spräcka målnollan tidigare och ingenting vore mer passande än att han får göra det mot Frölunda. Vikund gjorde endast fyra poäng för Frölunda förra säsongen. Får han bara vara skadefri så är jag övertygad om att han kommer att flerdubbla den skörden i AIK.

Tobias Viklunds flytt till Gnaget var nog bra för samtliga inblandade parter. I morgon kväll möts AIK och Frölunda i en tidig seriefinal på Hovet. Inför matchen ligger Viklund +1.

Tangled up in the blue

Ett inlägg tillägnat Sveriges bäste målvakt, som emellertid växte och fick liv och istället för som tänkt blev en hyllning till såväl Fasth som Gamle Zim och Håkan H.

* * *

Inför denna säsong lät Viktor Fasth byta ut Bob Dylan mot Håkan Hellström på målvaktsmasken. Ett byte som fick en del nätrasslande gnagare att gå i spinn och snacka blaj. Håkan var tydligen inte tillräckligt tuff och ball för guldhyllan och dess självutnämnda rockers. Men vad forumfriskusarna som inte fattade prylen verkligen inte fattade var vad Sveriges bästa målvakt fattade: att Hellström är något av det närmaste vi kommer en svensk Dylan av idag.

Håkan Hellström är en sällsynt begåvning, en egensinnig artist som går sin egen väg och som skriver och sjunger låtar som träffar mängder av människor - och nu snackar vi inte bara skrikande tonårstjejer - rakt i hjärtat. Man måste inte vara fjortis och popfrälst för att se kopplingen: Dylan och Hellström har en hel del gemensamt. Detta har Viktor Fasth alldeles uppenbart förstått.

Låt oss bortse från det faktum att både Dylan och Hellström genom sina respektive karriärer har anklagats för att inte kunna sjunga. Likheterna är betydligt fler än så: De är båda stora poeter, mästare på att, bokstavligt talat, sno ihop låtar. De hämtar, lånar och stjäl inspiration från vitt skilda håll. De tar båda avstamp i historien och visar vägen framåt. Liksom Dylan älskar Hellström att smyga in subtiliteter, melodistölder och lånade textrader i sina sånger; mer eller mindre svårupptäckta passningar tillägnade såväl förebilder som fans, kollegor som kritiker. Listan på snyggt rövade fraser kan göras längre än lång men den får lov att avhandlas en annan gång.

För en wanna-be-sång-och-dansman som undertecknad är det lätt
att gilla en artist som i ett CD-konvolut från 2005 väljer att tacka bland många andra: Robert Zimmerman, Edith Piaf, Elvis Presley, Cornelis Vreeswijk, Rod Stewart, Olle Adolphson, Frank Sinatra, Ted och Kenneth Gärdestad, Evert Taube, Chet Baker, Monica Zetterlund och Eddie Meduza! Håkan Hellströms musiksmak är som en annans bak: delad, läcker och full av skönhetsfläckar.

Huruvida Fasth är lika ombytlig och bred i smaken som Hellström är en fråga som sysselsätter min gränslösa tankeverkstad med jämna mellanrum. Har Viktor månne snöat in på singer-songwriter-spåret i första hand eller är han en sån där gnager som även diggar schlager? Om det är som jag tror så kan man kanske hoppas på en Springsteen eller Neil Young på masken till nästa säsong. Eller varför inte den bästaste av dem alla: mannen, myten, legenden - Ulf Lundell!

* * *

Exakt vad denna utläggning per inlägg har med AIK:s stabila vinst i Övik igår att göra är svårt att säga. Möjligen kan man tänka sig att matchen var föga underhållande och att Modo bjöd på så pass uselt motstånd att bloggare Boris fann sig nödgad att skriva om något mer intressant och spännande för att inte bli alldeles uttråkad och matt. Eller så är han bara uppsnärjd i det blå och vill leka viktig och visa att Viktor Fasths beslut att byta Gamle Zim mot Håkan H. var fullkomligt logiskt.

Det är en ny säsong med nya utmaningar. Winnerbäck blev kvar på masken, liksom Fasth blev kvar i Gnaget. Men Things have changed.

* * *

Ur BB:s arkiv: Fasth på bild