Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
Visar inlägg med etikett Robert Rosén. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Rosén. Visa alla inlägg
fredag 6 april 2012
AIK-Skellefteå 2-1
Robert Rosén har just gjort 2-0 mot Skellefteå. Hela Hovet stormar. Och trots att alla vet att trapporna till varje pris skall hållas fria så finns det gnagare som gör som de vill när det är svårt att tiga still. Tack mästerfotograf Jesper Zerman för att du förevigade ett av de skönaste ögonblicken i mitt supporterliv. Framåt stolta AIK!lördag 18 februari 2012
Tåget går (I've been standing at the station)
AIK besegrade Linköping med 4-2 men segersiffrorna borde ha blitt större. Fast en kväll som denna känns det i-landsproblematiskt att gräma sig över uteblivna mål. Det finns ju så mycket att glädjas åt.
Det räcker med att ta en titt på de övriga resultaten för att bli lycklig i hela kroppen. Det värmer i knoppen och bultar i... ja som sagt. Till och med tårna är på tå. Herregud, allt gick Gnagets väg denna lördag. Modo föll, Växjö föll, Luleå höll och Djurgården åkte på sin sjunde torsk på de åtta senaste matcherna. Underbart är bara förnamnet. Man vet att man är tabellbiten när man känner en lustig känsla i magen varje gång man ser den, elitserietabellen den ljuva. 2012 års kvalserie kan bli den härligaste i mannaminne. Tänk att man som gnagare till och med kan gå runt och se fram emot den kvalfyllda vintervåren. Det hade jag verkligen inte räknat med.
Robert Rosén. Med vilka ord ska man beskriva hans säsong för att göra prestationen rättvis? Han blir bara bättre och bättre. I dag dominerade han varenda gång som han var på isen. Nära på Foppa-klass med elitseriemått mätt. Rosén är nog den bästa utespelare jag sett i Gnaget sedan Pavel Patera säsongen 96/97. Det säger en hel del. Rosén utstrålar ett allldeles enastående självförtroende och lugn. Hans poängproduktion är brutal för närvarande. Efter dagens tre pinnar är han sex före Danielsson i poängligan. Och fortfarande är han inte nominerad till guldpucken! Men det kommer han snart bli, garanterat.
Snart får de lov att börja visa tabellen först efter midnatt på Canal Plus. Råbånge de luxe.
Avslutar kvällen med att störa mig på Hockeyligans senaste förslag. Verkligen oväntat att de börjar snacka fallskärm JUST NU. Det kan ju inte alls bero på att klubbar som LHC, Dif och Löjliga Familjen har eller har haft stora problem denna säsong. Det är inte annat än patetiskt hur de håller på. Och man blir ju inte direkt mindre sugen på att se Djurgården lida i kvalserien. Synd bara att Färjestad tycks klara sig undan. Ingen förening har gjort sig mer förtjänt av ett infernolikt kvalseriehelvete än Bollklubben med det lila extra. Men den dagen då Färjestad på allvar riskerar nedflyttning så kommer en utökning av antalet lag i elitserien som ett brev på posten. Sanna mina ord, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.
För övrigt rekommenderar jag alla läsare och hockeyälskare att ta del av den alltid lika underfundige och underhållande Jämtleksings senaste alster: Ny kriminalvård
* * *
Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell
Some might say you get what you've been given
If you don't get yours I won't get mine as well
Det räcker med att ta en titt på de övriga resultaten för att bli lycklig i hela kroppen. Det värmer i knoppen och bultar i... ja som sagt. Till och med tårna är på tå. Herregud, allt gick Gnagets väg denna lördag. Modo föll, Växjö föll, Luleå höll och Djurgården åkte på sin sjunde torsk på de åtta senaste matcherna. Underbart är bara förnamnet. Man vet att man är tabellbiten när man känner en lustig känsla i magen varje gång man ser den, elitserietabellen den ljuva. 2012 års kvalserie kan bli den härligaste i mannaminne. Tänk att man som gnagare till och med kan gå runt och se fram emot den kvalfyllda vintervåren. Det hade jag verkligen inte räknat med.
Robert Rosén. Med vilka ord ska man beskriva hans säsong för att göra prestationen rättvis? Han blir bara bättre och bättre. I dag dominerade han varenda gång som han var på isen. Nära på Foppa-klass med elitseriemått mätt. Rosén är nog den bästa utespelare jag sett i Gnaget sedan Pavel Patera säsongen 96/97. Det säger en hel del. Rosén utstrålar ett allldeles enastående självförtroende och lugn. Hans poängproduktion är brutal för närvarande. Efter dagens tre pinnar är han sex före Danielsson i poängligan. Och fortfarande är han inte nominerad till guldpucken! Men det kommer han snart bli, garanterat.
Snart får de lov att börja visa tabellen först efter midnatt på Canal Plus. Råbånge de luxe.
Avslutar kvällen med att störa mig på Hockeyligans senaste förslag. Verkligen oväntat att de börjar snacka fallskärm JUST NU. Det kan ju inte alls bero på att klubbar som LHC, Dif och Löjliga Familjen har eller har haft stora problem denna säsong. Det är inte annat än patetiskt hur de håller på. Och man blir ju inte direkt mindre sugen på att se Djurgården lida i kvalserien. Synd bara att Färjestad tycks klara sig undan. Ingen förening har gjort sig mer förtjänt av ett infernolikt kvalseriehelvete än Bollklubben med det lila extra. Men den dagen då Färjestad på allvar riskerar nedflyttning så kommer en utökning av antalet lag i elitserien som ett brev på posten. Sanna mina ord, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.
För övrigt rekommenderar jag alla läsare och hockeyälskare att ta del av den alltid lika underfundige och underhållande Jämtleksings senaste alster: Ny kriminalvård
* * *
Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell
Some might say you get what you've been given
If you don't get yours I won't get mine as well
lördag 4 februari 2012
Långt härifrån (där lever våra drömmar)
Kort sammanfattning av lördagens viktigaste händelser: Voodoo works och Luleå kan man lita på. Schlagerfestivalen kan vänta.
AIK var naturligtvis inte ett dugg bättre än Modo. Vi hade lite flyt bara. Och så var zebran på vår sida. Den där kapningen av Liwings ena ben var enbart självförvållad. Alla hakningar och fasthållningar som Modo-spelarna sysslade med var helt enligt reglementet. Bång och Blomdahl däremot, de drumlarna. De borde ha åkt på minst tre-fyra tvåor vardera med tanke på alla tacklingar som de satte in.
Kvällens vanligaste kommentar i Fjällräven Center: Hur fan kunde de släppa den där Rosén?
Robert Rosén och AIK gick liksom hand i hand mot Modo. Tre pinnar till Robban och tre pinnar till Gnaget. Därmed tog både laget och jaget ett kliv uppåt i vardera tabell. AIK passerade Modo i Elitserien och Rosén gick förbi Danielsson i poängligan. När sen #87 satte spiken i kistan och gick upp i fyra individuella poäng så var kvällen fulländad. Möjligen hade jag mått bra av en nolla också men man kan inte få allt som man pekar på.
Tuffe Uffe blev visst lite sur efter matchen. Det kan man förstå. Jag gillar Samuelsson och tycker att han förtjänar respekt.
Jag värmde upp inför Modo-matchen med att se konståkning från Hovet och tuggummitugget herr Zabel. Djurgården vann efter att Zabel pratat och tjatat om energi i två pauser och en timeout. Om AIK hade en tränare som snackade och smackade på det där viset och lät som nån jävla managementkonsult som gått på tre dagars chefskurs hade jag fått spader. Vem tror han att han är, Sir Alex?
Tony "Smatterbandet" Gustafsson, släng dig i väggen. Säg hej och halloj till Hubba Bubba Toy!
När Brynäs viker ned sig och när Stingheads spelar skit. När Hubba Bubbas Toyboys och Löjliga Familjen får plocka trepoängare som vore de gnuggande gnagare i Öööhvik. När man som svarthjärtad hockeyhäcklare börjar drömma mardrömmar om tabellvetet och kommande nagelbitare. Då är det bra med kuliga Luleå. Luleå kan man lita på. Luleå gör en lycklig. För inte fan släpper Luleå några fispellar från Linköping över bron.
3-2 till Kuleå och därmed sju pinnar ner till kvalplatsen. Och så ett extremt lägligt uppehåll på det. Känns onödigt att klaga.
Uppehållet kommer lägligt därför att:
Djurgården får tid på sig att släppa segerruset och tappa den där så omtalade och framjobbade energin.
Timrå får tid på sig att samla ihop styrkorna - om det finns några sådan kvar - inför mötet med Modo.
Växjö får tid på sig att bli nervösa och kissnödiga inför den kittlande avslutningen.
Färjestad får tid på sig att träna med Leif-Jürgens inför det tuffa bortamötet med Linköpings Hockey Club.
AIK får tid på sig att läka ihop Sandbergs ben. Det tycks behövas en Sandberg på isen för att Bång ska va sig själv.
Tyvärr missade jag kvällens spännande melodifestivaldeltävling. För att kompensera den nödvändiga men enorma förlust som vår viktiga vinst i Öööhvik förde med sig väljer jag att avsluta kvällen med en riktig klassiker. När oron i mitt hjärta gnager, flyr jag till en värld av schlager. Långt, långt härifrån...
AIK var naturligtvis inte ett dugg bättre än Modo. Vi hade lite flyt bara. Och så var zebran på vår sida. Den där kapningen av Liwings ena ben var enbart självförvållad. Alla hakningar och fasthållningar som Modo-spelarna sysslade med var helt enligt reglementet. Bång och Blomdahl däremot, de drumlarna. De borde ha åkt på minst tre-fyra tvåor vardera med tanke på alla tacklingar som de satte in.
Kvällens vanligaste kommentar i Fjällräven Center: Hur fan kunde de släppa den där Rosén?
Robert Rosén och AIK gick liksom hand i hand mot Modo. Tre pinnar till Robban och tre pinnar till Gnaget. Därmed tog både laget och jaget ett kliv uppåt i vardera tabell. AIK passerade Modo i Elitserien och Rosén gick förbi Danielsson i poängligan. När sen #87 satte spiken i kistan och gick upp i fyra individuella poäng så var kvällen fulländad. Möjligen hade jag mått bra av en nolla också men man kan inte få allt som man pekar på.
Tuffe Uffe blev visst lite sur efter matchen. Det kan man förstå. Jag gillar Samuelsson och tycker att han förtjänar respekt.
Jag värmde upp inför Modo-matchen med att se konståkning från Hovet och tuggummitugget herr Zabel. Djurgården vann efter att Zabel pratat och tjatat om energi i två pauser och en timeout. Om AIK hade en tränare som snackade och smackade på det där viset och lät som nån jävla managementkonsult som gått på tre dagars chefskurs hade jag fått spader. Vem tror han att han är, Sir Alex?
Tony "Smatterbandet" Gustafsson, släng dig i väggen. Säg hej och halloj till Hubba Bubba Toy!
När Brynäs viker ned sig och när Stingheads spelar skit. När Hubba Bubbas Toyboys och Löjliga Familjen får plocka trepoängare som vore de gnuggande gnagare i Öööhvik. När man som svarthjärtad hockeyhäcklare börjar drömma mardrömmar om tabellvetet och kommande nagelbitare. Då är det bra med kuliga Luleå. Luleå kan man lita på. Luleå gör en lycklig. För inte fan släpper Luleå några fispellar från Linköping över bron.
3-2 till Kuleå och därmed sju pinnar ner till kvalplatsen. Och så ett extremt lägligt uppehåll på det. Känns onödigt att klaga.
Uppehållet kommer lägligt därför att:
Djurgården får tid på sig att släppa segerruset och tappa den där så omtalade och framjobbade energin.
Timrå får tid på sig att samla ihop styrkorna - om det finns några sådan kvar - inför mötet med Modo.
Växjö får tid på sig att bli nervösa och kissnödiga inför den kittlande avslutningen.
Färjestad får tid på sig att träna med Leif-Jürgens inför det tuffa bortamötet med Linköpings Hockey Club.
AIK får tid på sig att läka ihop Sandbergs ben. Det tycks behövas en Sandberg på isen för att Bång ska va sig själv.
Tyvärr missade jag kvällens spännande melodifestivaldeltävling. För att kompensera den nödvändiga men enorma förlust som vår viktiga vinst i Öööhvik förde med sig väljer jag att avsluta kvällen med en riktig klassiker. När oron i mitt hjärta gnager, flyr jag till en värld av schlager. Långt, långt härifrån...
torsdag 19 januari 2012
Familjehemligheter
La Familia har det lite jobbigt just nu och ingen är gladare än jag. Det är nästan lika skönt att piska upp laget med det lila extra som det är att köra över Djurgården. Man mår bra. Man mår prima. Man njuter hela vägen hem från Hovet. Man går som på moln och trallar sig en skön dansbandslåt med sväng i. Hade jag bara sett en karlstatös på bron över Nynsvägen vete fan om jag inte bjudit upp 'na på en dans.Det är nånting med den där dysfunktionella familjen som får mig att njuta nästan lika mycket över AIK:s seger som över FBK:s förlust. Avundsjuka, skulle vissa kanske säga, men det vore för enkelt. Mitt förhållande till Familjen är mer komplicerat än så. Skadeglädjen kan inte bara viftas undan med en simpel loserförklaring. Nä, det här handlar om något mer, något djupare rotat som är svårt att ta på. Jag gräver i min bottenlösa själ och hittar ett par ord: självgodhet och storhetsvansinne. Där har vi det.
Sedan han gett Czarnecki sparken med omedelbar verkan sa Håkan Loob bland annat så här till TT:
Det är klart att det är skitjobbigt. Han har haft en väldigt avancerande karriär, från att träna juniorhockey till att träna Bofors och sedan Brynäs. Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något, då är det såklart väldigt jobbigt att få ett sådant besked. Källa
"Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något." Till skillnad från när han var i lilla kravlösa Brynäs med andra ord.
Efter kvällens klara AIK-seger på förväntar jag mig minst tre akuta åtgärder från Familjens överhuvud. Till att börja med måste Håkan Loob få arslet ur vagnen och en gång för alla kräva en stängd elitserie. För det andra måste han kräva en utökning av antalet elitserielag. För det tredje måste han hota med att flytta Färjestad till en europaliga för rika "storklubbar".
* * *
Och så några väl valda ord om AIK:s formidabla insats:
Fasth, Dicken, Gynge, Rosén.
Det räcker så.
* * *
Och så några väl valda ord om AIK:s formidabla insats:
Fasth, Dicken, Gynge, Rosén.
Det räcker så.
* * *
Avslutningsvis tänder jag ett ljus till minne av Peter Åslin, som trots att han gick bort alldeles för tidigt bland annat hann med att vinna två SM-guld med AIK, 1982 och 1984.
En tyst minut inför kvällens match hade kanske varit på sin plats.
Länktips: En målvaktshjälte med glöd
söndag 25 september 2011
Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!
Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.
Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.
Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.
Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.
Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.
* * *
I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.
Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.
Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.
* * *
Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.
* * *
Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!
Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.
Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.
Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.
Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.
* * *
I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.
Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.
Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.
* * *
Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.
* * *
Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!
tisdag 7 juni 2011
På värvningsfronten intet nytt
Så är det och så ska det nog vara och förbli. Om Fasth mot förmodan blir kvar så kommer AIK:s trupp att se likadan ut när det är dags för elitseriepremiär som den gör idag.
Jag tycker det ser stabilt ut. Gozzi & gubbarna har fått behålla samtliga spelare som man velat behålla. Ett par nya namn har kommit till, däribland Linus Videll, som väl alla gnagare tror och hoppas mycket på. Personligen är jag särskilt nöjd med värvningen av Robert Rosén. Elitseriesäsongen i Modo var sådär, Rosén fick sparsamt med speltid och bidrog egentligen bara i power play. I kvalseriens slutskede visade han emellertid klass och det är lätt att förstå varför AIK länge velat ha honom. Rosén var riktigt bra i allsvenskan och Växjö och jag minns att jag under säsongen 2009/10 ofta satt och jämförde honom med Christian Sandberg.
De är inte riktigt samma spelartyp men det finns (och fanns) en del slående likheter: Storleken, spelsinnet, positionen och fattningen. Lägg därtill att båda är födda 1987, samt att båda debuterade i allsvenskan säsongen 2005/06. I Växjö bar Rosén samma nummer på tröjan som Sandberg i AIK (21).
Men det är alltså ingen Sandberg-kopia som AIK värvat. (Om det hade funnits en sådan hade han antagligen spelat i Skellefteå.) Sandberg uppfattar jag som en mer fysisk spelare än Rosén; han är tuffare, hårdare och bättre defensivt. Rosén är å andra sidan en mer utpräglad offensiv kraft; han är en vass målskytt och särskilt farlig i power play. Av Roséns elva mål i Elitserien den gångna säsongen kom tio i spel i numerärt överläge. Under sin sista säsong i Växjö gjorde han tolv mål i PP. Roséns målfarlighet var naturligtvis en viktig faktor bakom AIK:s stora intresse för honom. Gnagets offensiv var tunn i vintras.
Vad gäller övriga nyförvärv så ber jag att få återkomma. Kanske redan i morgon, kanske först i samband med försäsongen.
Jag tycker det ser stabilt ut. Gozzi & gubbarna har fått behålla samtliga spelare som man velat behålla. Ett par nya namn har kommit till, däribland Linus Videll, som väl alla gnagare tror och hoppas mycket på. Personligen är jag särskilt nöjd med värvningen av Robert Rosén. Elitseriesäsongen i Modo var sådär, Rosén fick sparsamt med speltid och bidrog egentligen bara i power play. I kvalseriens slutskede visade han emellertid klass och det är lätt att förstå varför AIK länge velat ha honom. Rosén var riktigt bra i allsvenskan och Växjö och jag minns att jag under säsongen 2009/10 ofta satt och jämförde honom med Christian Sandberg.
De är inte riktigt samma spelartyp men det finns (och fanns) en del slående likheter: Storleken, spelsinnet, positionen och fattningen. Lägg därtill att båda är födda 1987, samt att båda debuterade i allsvenskan säsongen 2005/06. I Växjö bar Rosén samma nummer på tröjan som Sandberg i AIK (21).
Men det är alltså ingen Sandberg-kopia som AIK värvat. (Om det hade funnits en sådan hade han antagligen spelat i Skellefteå.) Sandberg uppfattar jag som en mer fysisk spelare än Rosén; han är tuffare, hårdare och bättre defensivt. Rosén är å andra sidan en mer utpräglad offensiv kraft; han är en vass målskytt och särskilt farlig i power play. Av Roséns elva mål i Elitserien den gångna säsongen kom tio i spel i numerärt överläge. Under sin sista säsong i Växjö gjorde han tolv mål i PP. Roséns målfarlighet var naturligtvis en viktig faktor bakom AIK:s stora intresse för honom. Gnagets offensiv var tunn i vintras.
Vad gäller övriga nyförvärv så ber jag att få återkomma. Kanske redan i morgon, kanske först i samband med försäsongen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)