Frölunda - AIK 3-2

Torsk utan Fish uti Sillstryparland

Hockey är en konstig sport. I nästan tre hela perioder satt jag och grinade över hur förtvivlat svårt AIK hade att komma in på mål och skapa chanser. Sedan sa det bara PANG två gånger om och plötsligt kände jag mig lycklig, lycklig igen.

Men det var frustrerande att sitta och glo. Hur omöjligt kan det vara liksom? Precis som mot Luleå har AIK i år oerhörda problem med att komma till mot Frölunda. Man är målkåta men impotenta. Fast man försöker så blir det nästan aldrig riktigt hett. Man kämpar, kämpar och kämpar och man sliter och rycker och drar men det är smärtsamt uddlöst och motigt mest hela tiden. Och tiden rinner iväg. Plötsligt står det förbannade matchuret på 16.45 i tredje perioden och man börjar bli desperat på riktigt. Fan, ska vi inte få scora ikväll heller?

Första perioden var ändå bra sett till spelet och laginsatsen. Men i andra satte Frölunda fart och då hamnade Gnaget på hälarna. Redan i periodens andra byte small det bakom Fasth. Dessförinnan hade Sandberg, Bång och Dicken med flera lufsat in på isen lagom slappa, sega och sena. Hemmaspelarna, som lät bli att byta, fick stå och vänta lite för länge inför en tekning i AIK:s zon. När pucken väl släpptes vann visserligen Sandberg den men därefter blev det ändå skit med allting. Frölunda låste fast pucken i zon, etablerade tryck och gjorde förstås 1-0. Trettiofyra sekunder in i andra perioden!

Jaha, tänkte jag. Det blir en sån där kväll igen. En sån där kväll när gnagarna mentalt är kvar i omklädningsrummet och låter matchen gå åt helvete. Suck och stön och aftonbön. Gonatt Gnaget. Vakna!

Naturligtvis gjorde Frölunda småningom också 2-0. Sedan hade de bud på trean. AIK skapade väl ett par halvfarliga lägen framåt men totalt sett så var insatsen kass. AIK:s andra period var faktiskt så dålig att jag övervägde att byta kanal och se på fotboll istället. Men det gjorde jag alltså inte. Istället bestämde jag mig för att bita ihop och hoppas på en vändning. Det skulle dröja till en bra bit in i tredje innan Gnaget fick utdelning. Ett powerplay, spel fem mot fyra. En uttagen målvakt, spel sex mot fyra. En Gynge i slottet - PANG! En kort stund senare: Toblerone. Keepern ut igen. Därefter en Bång i slottet, passning till Videll - PANG! Inte särskilt välförtjänt, inte särskilt rättvist, men väldigt efterlängtat och fruktansvärt skönt.

Vad som sedan hände i sudden vete fan. Plötsligt var Gnaget tillbaka i andra perioden. 1.14 på klockan, Bäckman i favoritläge: 3-2, ridå.

* * *

Sett till kvällen som helhet får man trots allt lov att vara nöjd. AIK lyckades visserligen inte vända till seger men spelarna visade moral som orkade komma tillbaka och plocka en pinne.

Och Sverige vände mot Holland.

Och Grekland vände mot Georgien.

Och på torsdag väntar Växjö i deras nya arena. Om AIK:s nummer 23 gör mål då så ska jag dansa Liwing la vida loca hela natten lång.

* * *

För övrigt så saknar jag Fish, längtar efter Kent McDonell och önskar Markus Svensson all lycka i Oskarshamn. Tack och gonatt.

Always look on the bright side of life

Jag lekte Greken-leken i tevesoffan ikväll. Fast bara inombords. Med en glad och hockeytokig liten kille bredvid sig, som jublar lika högt vilket lag som än målar, är det svårt att pressa fram några riktiga utbrott. Så jag kokade i smyg, höll de värsta barnsligheterna för mig själv. Som tur är finns det mobiler, SMS och kompis Greken. Min gamblande vän och jag hade stadig messkontakt i en och en halv period. Sen fick jag nog. Sen orkade jag inte tumma mer på glappknapparna.

Sex minuter in i första perioden hade jag lust att göra en Ture Janzon med Z; slänga ut teven genom fönstret. Men grabben ville se hockey och jag hade inte hjärta att ta kvällsnöjet ifrån honom. Han hade ju sett fram emot matchen lika mycket som jag. Till skillnad från mig brydde han sig inte om att AIK:s försvarsspel var uselt och ruttet och att utespelarna lämnade Markus Svensson åt vargarna och riksgrisen. Till skillnad från mig tyckte han det var kul att se massa mål istället för inga mål, som i lördags på Hovet.

Om det inte hade varit för den miserabla starten - och för zebran och hans vänner i mitten av andra perioden - hade det kunnat bli en riktigt lyckad kväll även för mig. Men känslan efter matchen är att vi gav bort den. Linköping gjorde det bra som utnyttjade Gnagets brister. AIK gjorde det dåligt som bjöd på tre enkla mål. Det håller inte på den här nivån. Vi såg det mot Djurgården i derbyt, då i andra perioden. Nu hände samma sak i första. AIK-spelarna får skärpa sig kvickt. Jag är trött på att se Melin tvingas ta tidiga timeouter.

* * *

Inspirerad av min lyckligt sovande son som antagligen drömmer drömmar av guld just nu tänker jag trots allt avsluta kvällen med att highlighta det positiva.

AIK gör två snygga mål i PP som sånär vänder matchen.

Linus Videll är på väg mot storformen.

Sandberg bröt mål- och poängtorkan.

Bång blir mer och mer Bång.

Vi är trea i tabellen, har plus tre i målskillnad och spelar match igen om tre dagar.

Viklund fortsätter att spela tryggt och snyggt.

Johan Åkerman är tillbaka i gammalt gott slag. Ser äntligen lika kass ut som han gjorde under åren i AIK.

Det var på tiden!

* * *

Läs även: Summering LHC-AIK, Cloetta Center 26/9

Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!

Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.

Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.

Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.

Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.

* * *

I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.

Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.

Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.

* * *

Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.

* * *

Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!

Ut ur mörkret

Det finns segrar och så finns det segrar. Segrar som den i kväll tillhör de skönaste av sköna.

Tionde gången gillt, sa Fasth och det hade han förstås förbannat
rätt i. Färjestad blev förra säsongen ett spöke värre än värsta Sunnerbohovs-gasten. Alla som var med under de allsvenska åren vet vad jag talar om. Det fanns en tid då Gnaget vägrade vinna i Småland. Men smålandsspöket är numera ett fornminne blott och sedan ett par timmar gäller detta även Färjestad. I kväll tände vi lampan, drog undan lakanet och tvångsblottade buroparen; en dansbandstrummis från Säffle.

Det tjatas en hel del om Viktor Fasth. Med all rätt kan man tänka. Samtidigt sprids det via vissa mediakanaler en bild av ett lag som är en målvakt och inget mer. Ingenting kunde vara mer fel. Det förstår alla som förstår hockey. Ett lag som bara är en keeper vinner inte en kvartsfinalserie på det vis som AIK gjorde mot HV71. Det är förvisso sant att AIK inte hade gått till semifinal utan Fasth. Lika sant som att AIK inte hade gjort det utan Sandberg, Bång, Steen, McDonell, Tärnström, och Fredrik Carlsson. Man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag. En floskel blir faktiskt inte mindre sann bara för att den tål att upprepas.

Med Fasth är det nu så att han alltid ger sina lagkamrater chansen att vinna matcher. Han räddar AIK när det står och väger, precis som en riktigt bra målvakt ska göra. Han var och är lagets store matchvinnare, inget snack om den saken. Den här säsongen kommer han emellertid att få "konkurrens". Det finns nämligen fler än Fasth som kan komma att erövra matchvinnarepitetet. Linus Videll har, trots ojämna insatser, redan hunnit visa att han kan avgöra matcher till AIK:s fördel. Likaså Richard Gynge. Sistnämnde sniper har sett otroligt het ut i de två första matcherna. Två mål redan och fler lär det bli. Det blir spännande att se vem av herrarna Videll och Gynge som står på flest matchavgörande mål när säsongen summeras. Förhoppningsvis kan de sporra varandra.

Det var inte en perfekt insats som ledde fram till segern i Karlstad. AIK var stundtals rejält nedtryckta, särskilt i andra perioden då man onödigt försatte sig i numerära underlägen i parti och minut. Domarnivån var minst sagt ojämn men det är de egna insatserna man kan påverka. Misstagen var kort sagt alldeles för många i mittakten. Men AIK redde ut situationen och kom tillbaka. Sett till hela matchen så gör Gnaget en bra insats, en laginsats, som till slut resulterar i en  logisk tvåpoängare. AIK stod upp i första, redde ut stormen i andra och kom tillbaka starkt i tredje. Sett till matchens sista tio minuter så borde vi nog ha avgjort redan under ordinarie tid. Bångs friläge var onekligen värt ett bättre avslut.

Överlag tycker jag att AIK:s spelare ser betydligt tuffare och mer resoluta ut i spelet än vad de gjorde vid den här tidpunkten i fjol. Det märks särskilt runt den egna kassen men också i sarghörnen, bakom mål och i anfallszon. Man står upp för Fasth på ett helt annat sätt än för ett år sedan. Man tar för sig i närkamperna, tacklar ordentligt när lägen ges och är noga med att inte lättvindigt släppa någon jävel över bron. Fortfarande sker det misstag förstås. Det slafsas med pucken, tappas markering i slottet osv. Men jämfört med för ett år sedan så är det nästan som att se ett helt annat lag. Trots att vi saknar Carlsson och Salmonsson och fastän vi väntar på MacNevin och McDonell så ser lagbygget stabilt och gediget ut.

Det bådar också gott inför fortsättningen att AIK i kväll, till skillnad mot i samtliga nio möten med Färjestad förra säsongen, lyckas stänga deras spel i mittzon under delar av matchen. Tidigare har de styrt och ställt över hela planen. De har spelat stort och brett och äckligt disciplinerat, lurat oss i fällan och slagit till när vi kört fast. AIK var faktiskt aldrig riktigt nära att slå Färjestad i fjol. Kvällens insats visar att vi är på rätt väg. Anfallsspelet är vassare och mer varierat. Dessutom lyckas AIK förlägga pucken i Färjestads zon under längre stunder än tidigare. Våra forwards pressar deras backar till misstag, vinner pucken högt upp i banan och skapar på så sätt farliga anfall och feta målchanser. Att vi sedan har en trollkarl som Videll i laget gör ju inte saken sämre.

AIK har alla förutsättningar att göra en bättre säsong än i fjol. Det är dock långt fram till slutspel och mycket kan som bekant hända på vägen. Närmast väntar ett stekhett derby mot Djurgården i Globen. Låt det avgöras på isen.