Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Ibland undrar jag över varför ishockey tar fram det sämsta hos mig som människa Kanske också det bästa, vad vet jag. Men i alla fall tänkte jag att det var bäst att inte kommentera hos dig igår kväll.
Nu ser vi fram emot en bra kamp imorgon, och jag ska försöka se matchen live.
Visst ser vi fram emot en bra kamp i morgon. Och vill du veta en sak? Jag ska också försöka se matchen live. Bussen mot Skellefteå rullar vid midnatt.
Jag får önska lycka till, må det bli en härlig kamp med ett rättvist avgörande. Förhoppningsvis väääldigt lång sådan och mycket slitsam för vilket än lag som vinner. ;)
Äntligen är TT tillbaka i kommentarsfältet! Jag anar att du är rätt nöjd med tillvaron som hockeysupporter just nu. Och jag förstår precis på nåt vis varför du vill att vi och Byske ska stånga oss blodiga mot varandra i morgon. Sadist! Själv vill jag hemskt gärna ses över en kaffe även denna säsong och eftersom jag knappast tänker ta mig upp till Läkerolen för en match mellan Brynäs och Skellefteå så föreslår jag att du i morgon håller stenhårt på AIK. Låt oss mötas som rivaler i bäst av sju finaler!
För tillfället kan supporterlivet inte bli mycket bättre, nej. :) O sadist? Det är inte jag som nämner blod ;) Räcker att ni blir lagom utmattade för att inte orka stå emot i sju matcher till.
Möjligheten till kaffestund är faktiskt det som väger över, näst efter Brynäs gillar jag båda lagen och tror det kan bli en riktigt intressant final oavsett vem som vinner imorgon, men kaffe och lite hockeysnack i trevligt sällskap är inte att förakta så lite håller jag allt på AIK.
Dessutom måste jag säga att tanken på att se Brynäs senaste mästartränare som motståndare kittlat lite.
Forza Gnaget,,,,,
Kommer nog inte kunna andas under match.
De' e' bara hoppas att zebrorna inte släpper matchen som dom gjorde hos skoterraggarna sist, fan va pinsamt för domar samfundet....nee' bättre utbildade domare som vågar dömmmma match , å inte sabba hela festen.
Säga va' man vill om NHL,,men domarna släpper aldrig en så avgörande match på ett så pinsamt sätt.
Av med ögon bindlarna nu å' döm med pipan era fegisar.
52 min på en match måste va' något slags rekord i avsaknad av ryggrad.
Black at Heart.
BB och Forza Gnaget: Det är det jag menar med att hockeyn tar fram de sämsta sidorna hos en. Jag tycker domarna favoriserat er för det mesta, och så tycker så många AIK:are tvärtom. Jag blir skogstokig över att ni är så enögda. Och tänker samtidigt, är det kanske jag som är enögd?
Är du kanske en cyklop.
MN: Varför riktar du den kommentarern till mig?
Jag tycker faktiskt inte alls att jag är särskilt enögd. Dessutom tycker jag att hockeyn många gånger tar fram de bästa sidorna hos mig. För övrigt är det bara ett spel, om än ett förbannat viktigt sådant.
Just nu känner jag mest tomhet efter en lååång resa hem men lita på att jag återkommer med nya tankar och tokerier.
Och du, grattis till en mycket välförtjänt finalplats!
BB, min förra kommentar blev klumpig, inte alls riktad mot dig som det kunde uppfattas. Ville bara påkalla din uppmärksamhet utifrån att jag tidigare hade skrivit att hockey ibland lockade fram det sämsta hos mig. Håller med dig om att du är både ovanligt saklig och objektiv för att vara supporter.
Och tack för gratulation, tänkte en del på hur det var för er att sitta i bussen en så lång sträcka efter en bitter förlust.
Skicka en kommentar