För sent för Edelweiss

Två kvällar, två derbyn. Två nesliga nederlag. Ska man gnälla? Ska man skälla? Ska man låtsas att det bara är ett spel och trycka undan allt det där uppvällande emotionella?

Nä. Jag känner varken för att gapa eller grina. Och inte känner jag för att spela spel och låtsas oberörd heller. För detta suger.

Det står en gårdare på vägen där jag bor. Har parkerat bilen här. Hoppar antagligen på gaspedalen hela vägen hem. Jag unnar honom ingenting i sportslig väg men han vann igår och han vann ikväll och det är tungt så tungt att konstatera: De höll. Vi föll. Gnagarhjärtat pumpar sinnet svart. Det brinner i kroppen och skallen värker. Vad fan var det som hände? Andra perioden? Fasth?

Äh, kyss mig, leta syndabockar. Det var en lagtorsk i går och en lagtorsk i kväll. Det svider i skinnet och själen. Inte desto mindre: det är en dag i morgon och det är en dag i övermorgon och snart är det derby igen. Och då blir det andra bullar.

* * *

Kan man som gnagare låta bli att älska Viktor Fasth? Hans sätt att agera och reagera på förlusten inspirerar mig. Ilska och besvikelse naturligtvis, men först och främst över den egna insatsen. Man önskar att fler kunde vara som Fasth, både på isen och vid sidan om. Jag är säker på att Fasth kommer gå stark ur nederlaget. Han kommer att spika igen - igen och igen och igen. Det är inte för inte som han är Sveriges bästa målvakt. Nya tag på torsdag. Öööhvik.