Subtil berättarkonst i modernistisk tradition

När jag slog upp SvD:s kulturdel i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Årets nobelpristagare i litteratur är uppenbarligen en borisk själsfrände och potentiell förebild. Kaj Schueler, kolumnist på tidningen, skriver:

Vargas Llosa är en bred och variationsrik författare, episk och experimentell i en och samma person. I sina verk använder han  sig såväl av satiriska infall, humor och humör som subtil berättarkonst i modernistisk tradition.

Personligen hade jag naturligtvis aldrig hört talas om Mario Vargas Llosa innan han presenterades som nobelpristagare. Ärligt talat hade jag lika dålig koll på Vargas som forumtrollet Bulan Knäpp verkar ha på Patrik Nemeth m.fl. gnagare i AIK:s hockeylag. Till skillnad från BK ska BB emellertid göra en djupdykning i det som han har fått upp ögonen för. Jag ska köpa en bok av Vargas, läsa den noga och bilda mig en egen uppfattning om såväl verket som författaren. Jag ska INTE läsa ett halvt kapitel, klia mig på hakan, och sedan fälla ett omdöme grundat på okunskap och dumhet.

* * *

"Det är roligt med akademival som tvingar fram läsning," skriver Schueler i SvD. Det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Men jag  får lov att erkänna att Svenska Akademiens motivering har ett visst infytande på min läslust:

Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Mario Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.

Man kanske skulle unna sig en liten roman till helgen i alla fall. Individens motstånd. Humor och humör. Subtil berättarkonst. Allt det där låter, om jag får säga det själv, som en bättre version av en blogg jag känner.

Bulan Knäpp gör emellertid bäst i att akta sig för Vargas. Ska man tro Schueler så är ju författaren en stor berättare som avvisar fanatism. Tänk om fanatikern skulle känna sig träffad. Tänk om han skulle bli ledsen och börja ropa på saxen. Det är inga klippböcker vi snackar om här. För oss läskunniga kan dock Bockfesten visa sig vara rena bokfesten. Med eller utan sax.

* *

Även Boris har fläckar och i går kväll gick jag själv i den knäppa fällan. Jag sågade MacNevin efter två perioder. Hävdade i ett svagt ögonblick att han var värdelös. Visserligen gjorde jag det inte på något nätforum eller per blogg men ändå. Baloo och Bluebird reagerade och tyckte att jag överdrev. De hade förstås rätt.

Nu har jag bestämt mig för att bruka sågen på en som verkligen förtjänar den. Nämligen Storsågen himself, alias Bulan Knäpp.

Den mannen tycks sakna all form av självkritik. Jag misstänker att han lever för att såga allt och alla som inte tycker som han. BK kallar sig AIK:are och det är mycket möjligt att han är det också. Någon vidare supporter är han däremot inte. Med vänner som BK behöver man inga fiender.

BK är en sån som på egen hand kan fylla ett forum med gnäll, gnäll och åter gnäll. Får han svar på tal så uppmuntrar detta honom bara till att fortsätta spy galla. Därför har jag hittills aldrig kommenterat något av BK:s alla ogentänkta utspel. Men nu är jag trött på trollet. Nu låter även jag käften glappa.

Bulan Knäpp och alla andra surskallar som bara letar fel: Kan ni inte bara ta allt gnäll och stoppa upp i en fåtölj eller två? Eller åtminstone börja gå på matcherna...

*

Till skillnad från Bulan Knäpp är Josh MacNevin en ny bekantskap. Han förtjänar därmed allt stöd han kan få. Redan i morgon hejar jag fram honom på plats i Kinnarps Arena. Kom igen Josh! Kom igen Gnaget! Mot nya mål!

(Även en fotbollslåt från 1986 kan fungera som humörhöjare. Om inte annat för att den är så härligt pretentiös.)