Boris utan bira

Vi håller ju på Gnaget å vi kan dricka bira
å när vi vunnit SM-guld så ska vi ut å fira
~
Ja, nu var det förstås inget SM-guld som Gnaget vann igår men ändå. Runtom i landet firades det med bira och bravur. Greken festade som bara han kan och många, många gnagare gjorde honom sällskap. Själv firade jag elitserieplatsen med att gå hem och lägga mig. Förutom den blaskiga folkölen i första periodpausen blev det ingen bira för Boris. Jag somnade strax efter nio. Lycklig, så lycklig men fullständig utpumpad och väck.
~
Den här säsongen har varit så konstig att jag inte vet med vilka ord och formuleringar jag ska beskriva den. Det har varit en galen säsong, som länge såg ut att bli den värsta jag upplevt som AIK-supporter. Konkurshot hit och KHL-kalabalik dit, en kvalserie som började bra men sedan såg ut att gå åt helvete. Och så vändningen. Till slut blev säsongen 2009/2010 den vackraste, bästa och mest minnesvärda jag någonsin varit med om. Tragiskt blev magiskt. Magiskt = gnagiskt!

¤ ¤ ¤

Gårdagens match blev precis så jobbig som jag på förhand hade hoppats att den inte skulle bli. Det stod 0-0 alldeles för länge. Om jag mådde dåligt i första periodpausen så var det ingenting mot vad jag gjorde i andra. Jag trodde inte att jag skulle sluta tro men när jag stod där på Hovet och väntade på att tredje perioden skulle börja så vacklade jag. Farsan Baloo försökte lugna mig med peptalk och vackra ord. "Dom vinner det här. Lugna dig nu. Lawson kommer att avgöra."

Lawson avgöra... Vilket snack!, tänkte jag och grimaserade. Ty jag hade ont i magen.

Så började tredje perioden. AIK skapade chanser. AIK tryckte på. Men några mål blev det ju inte. Jag misströstade och tyckte synd om mig själv. Jag suckade, stönade, gnällde och åbäkade mig. Ibland sjöng jag för full hals men det var nog mest för att få utlopp för min frustration. Det är ingenting jag är stolt över så här dagen efter men ärligt talat så brydde jag mig nästan mer om mig själv än om AIK igår. En förlust hade tagit knäcken på Boris. Ett missat avancemang hade blivit för mycket.

Men så kom det. Målet det förlösande! Farsan Baloo fick rätt. Lucas Lawson, kanadensaren från Nynäshamn, killen som jag och många med mig först undrade vad han skulle vara bra för, som i kvalserien varit en av Gnagets bästa och viktigaste spelare, som fått fart på bröderna Ahlström och som varit så nyttig, så nyttig i sin oglamorösa prakt. Lucas Lawson avgjorde matchen. Han sköt upp oss i smöret. Han gjorde det! Lucas Lawson blev alla gnagares stora hjälte.

Och sen gjorde Bång 2-0. Och sen vet jag inte vad som hände riktigt. Jag vet att jag bölade. Jag skrålade och skrek och sen bölade jag. Efter slutsignalen såg jag Greken på isen. Han vinkade till mig och ville ha mig ned från läktaren men jag bara stod där och glodde. Efter ett tag satte jag mig ner. När de spelade Å vi e AIK stod jag upp igen och jag sjöng och jag brölade och jag bölade igen. Det var det närmaste en olympisk prispall jag någonsin kommer komma.

¤ ¤

Jag satt kvar länge på min plats igår kväll. Läktarna var närmast öde när en röst bakom mig sa: "Du killen, vi tänkte stänga nu." Då reste jag mig ur stolen, rullade ihop mitt matchprogram och tog stegen upp för trappan. Jag lämnade Hovet som en lycklig man. Och det slog mig att det trots att det hade blivit kväll var oväntat ljust ute.

¤

Låt mig få avsluta mitt första inlägg som elitseriebloggare med att tacka för alla gratulationer som framförts lite här och där. Särskilt tack till bloggkollegor Kent, Lasse, Jon, Tomas, Adam, Chrille och Batong. Och särskilt, särskilt tack till två bloggvänner, som förgyllt min säsong och på fler än ett sätt bidragit till att göra livet som Black Boris till en sprakande bloggfest. Tack Jämtleksing! Tack GurkOlle! Jag hoppas att vi ses snart i Elitserien...