När kråkorna klappar takten

Perra Johnsson hann knappt presenteras som ny AIK-tränare förrän vissa kråkor började slentriankraxa på nätet. Glädjande nog tycks vi ändå vara många gnagare som ser trion med Johnsson, Lindgren och Hultin som en spännande och välkommen konstellation.

Den historielöshet som vissa supportrar, både AIK:are och andra, med jämna mellanrum visar upp är emellertid beklämmande. Det är samma kråksång gång på gång. Den här gången i ordningen har vi en ovanligt välmeriterad tränare som råkat ha en dålig säsong med ett uselt lag i en konkursmässig klubb. Detta tar kråkorna fasta på. Att Perra Johnsson varit med och etrablerat Skellefteå i eliten, vunnit två SM-guld med Färjestad och så sent som våren 2009 utsetts till säsongens coach i Elitserien tycks för kråkorna vara lika ointressant som det är obekant. Man vet inte om man ska sucka eller gråta. Att enbart skratta åt kraxarna är inte alltid så lätt. De är liksom några för många. De är liksom något för högljudda.

Men om alternativet till att skratta åt dem är att bli förbannad och gå i meningslös polemik på Golden Hill så väljer jag att skratta. Humör i all ära; humorn har varit, är och förblir det effektivaste av vapen mot kråkor som klappar takten. Dessutom råkar jag ju ha en blogg som närmast uteslutande lockar intelligent och begåvat folk. Just därför gör jag som jag brukar: Betraktar kraxarna på behörigt avstånd, registrerar, memorerar och kommenterar - med ett nätt litet blogginlägg som det sedan står varje läsare fritt att tycka vad han eller hon vill om. Det går an att kommentera, det går inte an att kommendera. Tror ni kråkorna reflekterat över det faktum att Roger Melin fick kicken i Karlstad?

* * *

Det enda som i dagsläget talar emot att Perra Johnsson ska lyckas i AIK är den här artikeln. Janne Bengtsson brukar nästan alltid ha fel.

Trolltider

Vem är han där som rykten sprider

Mr Silly som har koll?

Smider, gnider, sanning vrider

lurar skjortan, spelar roll?

En av många individer

som blott är ett forumtroll?

Troll spelar roll

Troll & Människor

Det råder trolltider på Golden Hill. När man talar om dem kryper de fram ur sina gömslen. De gör vad de kan för att ta över folkets forum. Dödar människans lust att beblanda sig.

Jag har bestämt mig för att gå till motangrepp mot trollen. Inte genom att ge svar på tal utan genom att ignorera dem eller i viss mån tala om dem. Aldrig med dem. Jag inser att min taktik indirekt uppmuntrar dem till fortsatt aktivitet. När man talar om trollen står de som bekant i farstun. Å andra sidan är jag övertygad om att om alla människor gjorde som jag så skulle trollen snart tröttna och dra sig tillbaka. Med svansen mellan benen, till gömslen och skrymslen.

Troll är som dynghögar. De sprider stank. Trampar man i skiten så blir man lortig själv. Den som beblandar sig med troll riskerar att själv bli ett troll. Man ska därför akta sig för att trampa i skit, likväl som man ska undvika att mata sagofigurer. Att munhuggas med troll är som att kasta pärlor till svin. Trollen blir aldrig mätta. Svinen tar pärlorna för harpluttar. Du kan aldrig vinna över ett troll, inte så länge du uppmuntrar det att fortsätta spela roll.

Troll kan bara besegras med sunt förnuft och konsekvent ignorans. Troll finns inte i verkligheten. Alltså talar man inte med dem.

¤ ¤ ¤

Som tur är finns det fortfarande människor att tala med. En av dessa människor ska jag nu tala om. Han har en tolvsträngad lyra som lirar skjortan av de flesta. På senare tid har han och jag börjat bygga en vänskap bortom bloggosfären. Vi har träffats i verkligheten. Bytt nummer och tagit en öl. Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi numera hyser en ömsesidig respekt gentemot varandra.

Sedan flera månader besöker jag Sarg ut dagligen. Ofta gillar jag det jag läser. Ibland hänger jag inte riktigt med. Det händer att jag tror att Kent är ute och cyklar. Det är med andra ord som det ska vara. Vi gillar olika helt enkelt. Det är i mötet mellan olika uppfattningar, erfarenheter och sanningar som möjligheter uppstår. Nya sanningar, nya sätt att se på saker.

Jag talar om en dialog. Om samtal som leder framåt. Mot vidgade vyer och fördjupade relationer.

Konstruktiva samtal människor emellan utgör motsatsen till destruktiva diskussioner som innefattar troll. Människor möts på öppna vägar. Troll går i klinch i en återvändsgränd.

Subtil berättarkonst i modernistisk tradition

När jag slog upp SvD:s kulturdel i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Årets nobelpristagare i litteratur är uppenbarligen en borisk själsfrände och potentiell förebild. Kaj Schueler, kolumnist på tidningen, skriver:

Vargas Llosa är en bred och variationsrik författare, episk och experimentell i en och samma person. I sina verk använder han  sig såväl av satiriska infall, humor och humör som subtil berättarkonst i modernistisk tradition.

Personligen hade jag naturligtvis aldrig hört talas om Mario Vargas Llosa innan han presenterades som nobelpristagare. Ärligt talat hade jag lika dålig koll på Vargas som forumtrollet Bulan Knäpp verkar ha på Patrik Nemeth m.fl. gnagare i AIK:s hockeylag. Till skillnad från BK ska BB emellertid göra en djupdykning i det som han har fått upp ögonen för. Jag ska köpa en bok av Vargas, läsa den noga och bilda mig en egen uppfattning om såväl verket som författaren. Jag ska INTE läsa ett halvt kapitel, klia mig på hakan, och sedan fälla ett omdöme grundat på okunskap och dumhet.

* * *

"Det är roligt med akademival som tvingar fram läsning," skriver Schueler i SvD. Det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Men jag  får lov att erkänna att Svenska Akademiens motivering har ett visst infytande på min läslust:

Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Mario Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.

Man kanske skulle unna sig en liten roman till helgen i alla fall. Individens motstånd. Humor och humör. Subtil berättarkonst. Allt det där låter, om jag får säga det själv, som en bättre version av en blogg jag känner.

Bulan Knäpp gör emellertid bäst i att akta sig för Vargas. Ska man tro Schueler så är ju författaren en stor berättare som avvisar fanatism. Tänk om fanatikern skulle känna sig träffad. Tänk om han skulle bli ledsen och börja ropa på saxen. Det är inga klippböcker vi snackar om här. För oss läskunniga kan dock Bockfesten visa sig vara rena bokfesten. Med eller utan sax.

* *

Även Boris har fläckar och i går kväll gick jag själv i den knäppa fällan. Jag sågade MacNevin efter två perioder. Hävdade i ett svagt ögonblick att han var värdelös. Visserligen gjorde jag det inte på något nätforum eller per blogg men ändå. Baloo och Bluebird reagerade och tyckte att jag överdrev. De hade förstås rätt.

Nu har jag bestämt mig för att bruka sågen på en som verkligen förtjänar den. Nämligen Storsågen himself, alias Bulan Knäpp.

Den mannen tycks sakna all form av självkritik. Jag misstänker att han lever för att såga allt och alla som inte tycker som han. BK kallar sig AIK:are och det är mycket möjligt att han är det också. Någon vidare supporter är han däremot inte. Med vänner som BK behöver man inga fiender.

BK är en sån som på egen hand kan fylla ett forum med gnäll, gnäll och åter gnäll. Får han svar på tal så uppmuntrar detta honom bara till att fortsätta spy galla. Därför har jag hittills aldrig kommenterat något av BK:s alla ogentänkta utspel. Men nu är jag trött på trollet. Nu låter även jag käften glappa.

Bulan Knäpp och alla andra surskallar som bara letar fel: Kan ni inte bara ta allt gnäll och stoppa upp i en fåtölj eller två? Eller åtminstone börja gå på matcherna...

*

Till skillnad från Bulan Knäpp är Josh MacNevin en ny bekantskap. Han förtjänar därmed allt stöd han kan få. Redan i morgon hejar jag fram honom på plats i Kinnarps Arena. Kom igen Josh! Kom igen Gnaget! Mot nya mål!

(Även en fotbollslåt från 1986 kan fungera som humörhöjare. Om inte annat för att den är så härligt pretentiös.)

Bara båg

Inte kan väl vi rå för att bönder står i kö
och att alla beundrar oss så de kan dö
De drömmer hela dagarna om att va som oss
men de kan varken sjunga eller supa och slåss

Skryt, bara skryt, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg
Bara vals, bara lögn, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg

Inte kan väl vi rå för att vi är störst och bäst
Tänk, jag minns en gång på en publikfest
Vi var väl tusen man sådär, en grandios
skara trogna gnagare som hata' Borås

Skryt, bara skryt, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg
Bara vals, bara lögn, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg

Inte kunde vi rå för att en miljardär
ifrån gasbolaget skulle bli så kär
att för ett enda vänligt ord ifrån vår trut
ville han ta med oss österut

Skryt, bara skryt, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg
Bara vals, bara lögn, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg

Vi är vackra som en dag fast det förstås
Det är inte lätt att vara hjärtekross
När ljuset släcks på Hovet för en långväga gäst
då flinar vi och sprider lite gnagisk pest

Skryt, bara skryt, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg
Bara vals, bara lögn, bara båg, bara båg
Det där har du drömt, bara båg

På söndag, på söndag, på söndag...

Att Big G gick och blev politiker var överraskande. Nu sätter så klart svikarsnacket igång bland hardcorehockeytrollen på nätet. Själv är jag besviken men inte särskilt sviken. Det hade varit ett betydligt större svek om Laraque kommit hit, lyft hög lön och haft tankarna på annat håll. Det kan ju faktiskt vara så att vår hjälte inser och anser att han varken är tillräckligt motiverad eller bra för att tillföra något i Elitserien.

¤ ¤ ¤

Även om Laraques vägval var oväntat så är det ingenting mot vad mitt låtval är.

Det trista som hänt
Den tomhet vi känt
beror på att någon
oss ryggen har vänt
Men på söndag, på söndag, på söndag!

Oh, vi går genom staden
med Blomdahl och Steen
Och tar promenaden
igenom allén
Sen åker vi väl
i en karusell
Vi önskar det aldrig den dagen blev kväll
Oh, vi önskar, vi önskar vareviga dag
var söndag, var söndag, var söndag

En Prestberg! (Det har vi inte råd med)
En ballong! (Nej, vi har inga pengar)
Låt oss få en Widing, eller en till Bång
Äh, låt det där va'
Vi vilar ida'
På söndag, på söndag, på söndag

Billy Badboll

Min bror och jag, vi har kramats av samma mamma... Sommaren är varm så varm och det är semestertider med allt vad det innebär. I två dagar har jag stått ut med min bror Bluebird. Han är äldre än jag men ibland undrar man. Idag var vi till exempel på stranden tillsammans. Bluebird hade med sig en badboll med tryck på. Det stod Office nånting på ena sidan och det tyckte vi till en början var jätteroligt båda två. Vi kom att tänka på David Brent och Gareth och Tim och allt vad de heter. Sen skrattade vi glatt och lekte med badbollen.

Jag blev visst alldeles till mig av leken. Plötsligt fick jag nämligen för mig att döpa om Bluebird till Billy Badboll. Jag stänkte lite vatten på honom och sen sjöng jag om Pål, en annan kille med en badboll, och sa att "den låten handlar om dig ju!". Då blev Billy butter. Han tog sin badboll och sa att "om inte du skärper dig så får du inte leka med min badboll mer". Då sa jag att "jag skiter i din fula badboll. Jag kan minsann när som helst gå in på Golden Hill och leka med hink och spade, så det så." Då blev Billy jättejättejättesur. Han kallade mig för Bajs-Boris och så kastade han badbollen på mig.

Jag förstod att jag sårat min storebrors känslor och bestämde mig för att säga förlåt. Förlåt, sa jag, och lovade att aldrig mera kalla Bluebird för Billy Badboll. Sen badade vi lite och blev vänner igen. Billy lät mig låna badbollen och en gång pruttade jag under vattnet så det kom bubblor. Billy skrattade och gav mig en vänskaplig smäll på axeln. Det gjorde bara ont i en minut ungefär. Förresten, en gång när jag var liten sov Billy och jag i en våningssäng. Jag sov uppe. Plötsligt vaknade Billy av att det droppade från madrassen ovanför. På den tiden var The Pinks mina idoler.

Hejdå och hälsningar från
Boris, 7 och ett halvt

Du levande

Idag är jag fly förbannad. Jag är så fruktansvärt sur alltså. Jag är så sur att jag känner mig tvungen att skriva av mig här och nu. Detta inlägg handlar egentligen vare sig om AIK eller hockey men det kan jag inte ta hänsyn till. Idag gör jag ett undantag. Idag får Black Boris bli en blogg för en grinig gnagargubbes gnäll. Jag är ju så sur.

- Men vad är det du är så sur på, Boris?

Ja, om jag nu det visste. Faktum är att jag har glömt bort vad det var jag var så sur över. Jag loggade in och började skriva och så kom jag och tänka på citroner av någon anledning och nu sitter jag här och känner mig smått senil. Vad är det frågan om? Vad var det jag var så sur på? Nä, nu blir jag fly förbannad igen. Far och flyg och ryk och ränn alltså!

- Men snälla Boris, nu får du väl ändå ta och lugna ned dig.

Ja ja ja, jag ska lugna mig. Men jag är ju så sur. Och nu kommer jag plötsligt ihåg vad det var jag var så sur på från första början. Det var den där jävla filmen igen. Jag pratar om Roy Anderssons
"mästerverk" Du levande. Igår kväll gjorde jag ett tredje försök att ta mig igenom hela rullen. Men återigen tröttnade jag efter mindre än en timme.

Först var den lite rolig. Sen blev den lite mindre rolig. Och sen blev den bara konstig. Och det var då jag blev så här sur tror jag.

¤ ¤ ¤

Nä, nu måste jag göra något konstruktivt av min surhet. Jag ska nog göra som vissa sura gubbar och gummor och skriva mig en liten insändare. Ja, det ska jag banne mig göra. Tidningarna är ju fulla av sura insändare nuförtiden. En klagar på att det är för mycket matprogram på teve. En annan gnäller över att det regnar hela helgen. En tredje surar över att livet är för kort för att man ska hinna med att ha kul.

Äsch, jag struntar i insändaren förresten. Jag tror jag går in på Golden Hill istället. Där har det varit pintjockt med gnällspikar hela veckan. Det har man ju alltid hört. Det klagas, klagas, klagas och gnälls. Gozzi värvar fegt och fel. AIK blir ett styklag i eliten. Vårt lag suger... Ja, jävlar, sandlådan lockar och pockar. Där kanske Boris kan få utlopp för sina sura uppstötningar. Där kanske jag kan bli levande och varm.

Fast när jag tänker efter så inser jag...

"Jag är så skapt att jag inte står ut med tjat och hårda ord hur länge som helst. Tre dar räcker för mig!", säger Birk Borkason och bestämmer sig för att lämna borkafästet. Han är klok den lille rövarpojken. Jag tror jag gör en Birk idag. Jag packar ryggan till picknick och drar till skogs. Väl där sätter jag mig på surstubben en stund. Sen låter jag skogens alla djur höra mitt vildaste vårskrik. Det ska nog kunna få mig glad igen.

Drömmen

Inatt drömde jag att jag jobbade på en mack. Jag reparerade bilar och hade en bror som hette Roger. Roger var lite bakom men snäll. Själv var jag precis som i verkliga livet en allmänt skön snubbe utrustad med jämna slängar humor och humör. I drömmen hejade jag på AIK och precis som i verkliga livet hade AIK taskigt med stålar.

En dag kom det in en kund på macken. Han var fett rik. Och så hade han en gräsklippare. Den fett rike mannen ville göra en deal med mig. Han sa att om jag lovade att laga hans gräsklippare så skulle han sponsra AIK med flera hundra miljoner. Han sa att han hade råd med det för han tjänade mer pengar på en kvart än jag och Roger gjorde på en månad.

Tyvärr kunde jag inte gå med på hans erbjudande. Precis som i verkliga livet hade jag nämligen fobi för gräsklippare. Den fett rike mannen blev förstås besviken. Han undrade vad det var frågan om och slängde en glass på mig. Jag tog glassen och åt upp den. Den smakade ungefär som en blandning av spirello och lakritspuck. Jag blev mätt för stunden men AIK förblev fattiga för alltid.

¤ ¤ ¤

Idag har jag suttit och funderat över vad min dröm egentligen betyder. Jag har sökt svar hos både Freud och Malena Ivarsson. Ingenstans finner jag en rimlig förklaring. Kanske är det helt enkelt så att vissa drömmar bara har man. Man rår varken för dem eller på dem. Eller så är det tvärtom. Kanske ska min gräsklippardröm tas på fullaste allvar. Kanske har den något att säga mig och alla andra svartgula tvivlare.

Fråga inte vad AIK Hockey kan göra för dig
- fråga vad du kan göra för AIK Hockey

Jerker Löv

Lek i sand i Putteland

Putte satt i en låda
och byggde sig torn av sand
han lät blott sin låda uppbåda
pluttputtar från Putteland

Puttarna plutta och knåda
kockor och skvätte ibland
kattskit för andra att skåda
på bönder från Siljans strand

Där pluttiga puttar fick råda
knöts inga vänskapsband
där tuttades på en eldsvåda

snart stod hela lådan i brand

Sandlådan tur och retur

Den debatt som för närvarande förs på Golden Hill är antagligen nödvändig. Inte desto mindre är den mer än lovligt tröttsam att ta del av. Jag har flera gånger tänkt bidra där med mina tankar om AIK och KHL men jag orkar inte delta i käbblet. Guldhyllan liknar inte sällan sandlådan. Gillar man att leka med hink och spade så bör man snarast göra sig ett besök på GH.

Senaste dagarna har det blivit allt tydligare att JA-sägarna och KHL-kramarna är i klar majoritet bland skribenterna. De få uttalade NEJ-sägarna blir mer eller mindre idiotförklarade av vissa meningsmot-ståndare. För en del KHL-kramare tycks det vara fruktansvärt svårt att förstå hur någon som kallar sig AIK:are kan vilja se AIK i det svenska seriesystemet hellre än i KHL. Vi är ju AIK liksom. Störst, bäst och vackrast. Inte fan ska väl vi finna oss i att behöva kämpa för vår existens?

¤ ¤ ¤

Det finns en i AIK-led utbredd föreställning om vad AIK är och vad AIK står för. Det är en grandios uppfattning som bygger på en myt men som för många gnagare är dagens sanning. För dessa gnagare är AIK världens mittpunkt. Allt kretsar kring AIK. Alla bryr sig om AIK. Antingen älskar man klubben eller så hatar man den. Att någon överhuvudtaget skulle kunna vara likgiltig inför AIK Hockeys framtida existens är för dessa gnagare fullständigt obegripligt.

En AIK:are som tror att AIK Hockey kan överleva genom att stanna kvar i det svenska seriesystemet är närmast att betrakta som en nostalgisk, bakåtsträvande fåne. En sån som jag är antagligen en stor jävla aikhatare. Bara en sån sak som att jag vågar skriva aik med gemener visar ju vilken självföraktande låtsasgnagare jag är. "Riktiga AIK:are" säger JA till KHL, JA till Peter Mellqvist och NEJ till Håkan Loob. Det är så alternativen och nyanserna ser ut i den svartvita värld som målas upp av diverse "riktiga AIK:are".

¤ ¤ ¤

Debatten får mig att tänka på en låt med Little Steven. Den handlar varken om AIK eller hockey men känns ändå väldigt aktuell. När vissa "riktiga AIK:are" försöker göra meningsmotståndare till låtsasgnagare påminner det inte så lite om när vissa s.k. patrioter försöker utmåla andra patrioter som mindre värda att kalla sig just patrioter. Klippet är från 1984, samma år som AIK senast vann SM-guld i ishockey.

The Haters

Brynäs sportchef Michael Sundlöv har aldrig varit någon borisk favorit. Snarare tvärtom faktiskt. Liten, stöddig och allmänt muppig - så skulle jag vilja beskriva mitt samlade intryck av herr Sundlöv. Fulare målvakt vete fan om jag sett. Det skulle väl möjligen vara Ron Hextall då som en gång i tiden gjorde lite som han ville på NHL-rinkarna. Men han spelade i alla fall i rätt lag. Jo, Flyers är mina favoriter over there - tacka Per-Erik Eklund för det.

I alla fall. Sundlöv har gett upphov till feta rubriker igen. Den här gången är det Disciplinnämnden han är sur på. "De måste hata oss", säger Kermit... förlåt, Sundlöv. Detta uttalande får mig att börja fundera. Är Michael Sundlöv AIK:are? Är han en gnager i tigerdräkt? Är han en frekvent besökare och skribent på Golden Hill?

Som alla med lite koll vet hatar ju alla Gnaget. Ja, ALLA hatar Gnaget. Domarna gör det - förstås. Disciplinnämnden likaså. Håkan Södergren och hans kollegor på Viasat Hockey hatar Gnaget något alldeles otroooligt mycket. För att inte tala om ALLA supportrar som inte håller på Gnaget. De hatar oss så in i helvete. Fan vad de hatar oss alltså. Det är inte konstigt att så många AIK:are så gärna sjunger hatsånger och hatramsor. Jag menar, tänk er själv hur det känns att ständigt vara hatad. Det är inte konstigt om man till slut börjar hata alla som hatar en...

Nä, nu ska jag koka mig ett redigt ägg. Sen ska jag ta mig ytterligare en liten funderare. Vad kom egentligen först, hönan eller ägget? Kanske Michael Sundlöv kan svara på den frågan.

Svindlande affärer

På Golden Hill skriver Niclas Pettersson en krönika under rubriken Svindlande affärer. Jag gillar rubriken så pass mycket att jag helt sonika snor den. Förlåt Niclas, vem du nu är.
-
Det är glädjande att ta del av debatten som nu förs på Golden Hills forum. Detta är precis vad som behövs just nu. Engagerade AIK:are som vänder och vrider på frågan, som argumenterar för och emot, som nyanserar, ställer frågor, funderar, tänker, agerar!

Signatur Häglund skriver bl.a. så här:

"Jag gillar det här oerhörda flödet av tankar och känslor just nu, och att vi samtidigt under gårdagen fördubblade antalet förhandssålda biljetter till Växjömatchen."

Exakt. Häglund har förstås helt rätt. Trots att han i dagsläget tillhör skaran KHL-positiva gnagare, medan jag tillhör den mer skeptiska falangen, är jag glad över att supportrar som han tar till orda. Tillsammans måste vi gnagare reda ut vad vi vill med vårt AIK. Tillsammans måste vi diskutera oss fram till en lösning som vi tror är bäst för klubben och oss supportrar.

Det kommer att krävas både tid, kraft och engagemang för att nå fram till ett hållbart och genomtänkt beslut. Den dialog som nu förs mellan diverse hockeygnagare är nödvändig för att vi framöver ska kunna göra ett vettigt vägval.

Än så länge säger jag varken da eller njet till KHL. Snarare lämnar jag in en brasklapp med tre nedklottrade bokstäver på som jag tror funkar även på ryska: Nja.
-
När jag var fem år var jag hemligt förälskad i Pernilla Wahlgren. Jo, det är faktiskt sant. Hon var med i Melodifestivalen 1985 och strax efter detta fick min storebror en Okeytidning i vilken det fanns bilder på Pernilla. Jag minns att jag brukade sitta och pussa på henne i smyg och jag är tämligen säker på att hon var klädd i svart och gult på de aktuella fotografierna. Kanske var jag aldrig kär i Pernilla. Kanske var det bara AIK redan då.