Det blev en resning utan Dick, men väl med a Little bit of Broc. Littles mål fram till 5-2 gjorde min kväll i kväll. "Åååk då!", hörde jag mig själv kvida på A9. Och Little åkte. Som han åkte! Det är viljemål som Littles som symboliserar en resning. Det är jublet inför klacken som väcker liv i pulvriserade drömmar. Och som kanske väcker lusten att gå på hockey till liv i några av alla de gnagare som ännu en gång valde att välja bort AIK:s hockeylag. Som ännu en gång visade hur lite de egentligen bryr sig.
En kväll som denna ska man naturligtvis inte klaga, men scenen är min och här gör jag som jag vill. 3708 åskådare är inget annat än en skam. Vi som var där är fria från skuld, och kan kasta den första symboliska stenen. Det här är inget glashus, det är ett krasrus.
* * *
Leif Boork kan förvisso verka mer än lovligt bäng. Inte desto mindre har han med jämna mellanrum en poäng. Häromdagen skrev han en krönika om AIK:s brist på ledare. Huruvida han hade rätt eller fel angående ledarskapet på bänken lägger jag mig inte i. Men när Boorken pekade på spelarna och hävdade att varken Josefsson, Pirnes eller Melin är några ledare höll jag med honom. Just därför känns det så bra att just Pirnes och Melin klivit fram och lett lagets offensiv i de senaste två matcherna. Just därför känns det så bra att båda dessa herrar har börjat motbevisa Boorken och belackare som mig. Pirnes och inte minst Melin förtjänar ett par rejäla ryggdunkar.
Något annat som kändes bra ikväll var att Josh MacNevin markerade sin närvaro direkt. Och att Tobias Viklund var bäst på isen.
Så bra som Viklund var ikväll, var han kväll efter kväll efter kväll för ett år sedan. MacNevins och Viklunds backspel fick mig nästan att glömma att Dick Tärnström drabbats av diskbråck. Men bara nästan. Jag lider med Dicken och önskar att det löser sig med ryggen. Vis av erfarenhet vet jag dock hur jävligt det kan vara. Diskbråck är ingen kul skada att få, om det nu finns några sådana. Särskilt inte när man börjar närma sig slutet av karriären. Det finns nog en viss risk att AIK:s lagkapten och ledare har gett och sett sina bästa stunder. Bara att hoppas, hoppas på någon slags mirakelkur. AIK behöver sin Big Dick!
* * *
Lasse Kukkonen är en stabil back i Rögle. Men om man är fräck och fintar upp han på läktaren så kan man på läktaren va käck och kalla honom för Lasse Kuk-konen.
* * *
Kvällens bästa - förutom matchen, målen och mazarinen - var mina souvenirköp i AIK-shopen: Två stycken så kallade warface-masker, en svart och en vit! Tillsammans med godispuckarna är dessa masker de bästa prylar AIK tagit fram sedan... guldvipporna, eller nåt. Jag kan knappt bärga mig från att dra på mig ena masken. Men eftersom jag tänkte att lillgrabben ska få dem i present så nöjer jag mig med att beundra dem ikväll. Förhoppningsvis får jag låna en framöver och därmed bli farsan som är nånting mittemellan Honken Holmqvist och Fantomen och hans häst!
* * *
Apropå Honken så blev hans flagga föremål för kvällens sämsta. Skändad och ihopknögglad hängde den och inte ens halvdinglade som en krympt swimmingpoolsdoppad korv i Hovets tak. Vore det inte för Gnagets efterlängtade och fett sköna seger hade jag krävt någons avgång. Eller åtminstone i sann AIK-stil demonstrerat utanför en ambassad.
 |
| När Honken vakta kassen, då var det lite stil på Gnaget! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar