Det gör ont att möta Gnaget

En vinnarskalles tankar inför kvartsfinal 3 mellan Buleå och AIK.

Det ska göra ont att möta Gnaget. Och det gör det också. Fråga bara Thomas "Bulan" Berglund.

Han har så ont i skallen av alla tankar som far omkring så det är nästan att man tycker lite synd om honom. Stackaren. För ett par månader sedan ägnade Bulan en halv presskonferens åt att tala om vikten av att visa respekt. Då handlade det om en tackling i ryggen på Luleås Daniel Gunnarsson. LÄNK Färjestads Marius Holtet var den skyldige och Bulan höll inte tillbaka med vad han tyckte om saken. Bland annat sa han så här:

"Jag tycker att han har chansen att väja, och det är ju det här vi har pratat om. Vi har åkt på, jag vet inte, jag tror det är tionde hjärnskakningen det här året och det är ju det här vi har pratat om [...] han hinner väja undan. Han hinner väja undan och det kan han göra men han gör det inte, och det är precis de här lägena som vi måste arbeta alla med för att stävja och jag tycker inte att han visar någon hänsyn där." LÄNK

Det finns de som tycker att man blandar ihop äpplen och päron om man jämför situationen då Holtet skadar Gunnarsson med den då Abbott skadar Pavlikovsky. Och visst kan man tycka så. Daniel Gunnarsson befinner sig några decimeter ifrån sargen när han tacklas. Rastislav Pavlikovsky befinner sig ungefär en och en halv meter ifrån sargen när han tacklas. LÄNK Risken för att den tacklade spelaren ska bryta nacken är betydligt större i fallet Pavlikovskys än i fallet Gunnarsson. Inte desto mindre är båda tacklingarna regelvidriga, hänsynslösa och direkt livsfarliga.

Men i Bulan Berglunds ögon, uppenbarligen grumlade av fyra nyanser av strunt, är Abbotts tackling mot Pavlikovsky knappt klandervärd överhuvudtaget. Till skillnad från i fallet Holtet/Gunnarsson, då alltså en Luleå-spelare var offret, lägger Bulan i fallet Abbott/ Pavlikovsky, då en Luleå-spelare var förövaren, plötsligt över skulden på den drabbade. Efter kvartsfinal 2 ägnade han nästan en hel presskonferens åt saken. LÄNK Enligt Bulan var det Pavlikovskys fel att han fick en tackling. Det var Pavlikovskys fel att han fick en smäll i ryggen. Det var antagligen även Pavlikovskys fel att Abbott inte väjde undan.

Fast det kunde han väl ändå ha gjort, Bulan? Väjt undan. Men han valde alltså att inte göra det. Är det inte det här vi har pratat om?

AIK fick matchen precis dit de ville i måndags. Första perioden gick till Luleå men därefter var det AIK för hela slanten. Anförda av Blomdahl och Bång malde och mosade Gnaget ner Bulans boys i andra perioden. Det var uppenbarligen mer än vad Chris Abbott kunde stå ut med. Han ville visa sig på styva linan och ge sitt lag en boost. Men istället för att ta upp  kampen, tacklas och ta i, valde han den fega vägen. En ful tjuvsmäll i ryggen på en av AIK:s minst fysiska spelare, var vad Abbott mäktade med. För hans egen skull får man nästan hoppas att han slipper spela mer i detta slutspel.

För det gör ont att möta Gnaget. Och det är inte Fia med knuff vi spelar.

Fyra nyanser av strunt

En vinnarskalles tankar efter kvartsfinal 2 mellan AIK  och Luleå, nej Kuleå, äsch Fuleå, Bu-Buleå.

Det är kvitterat i kvarten, sa den gamle svarten. Varken mer eller mindre. Det är kvitterat i kvarten.

Ja visst är det kvitterat. Det är andraperioderna som blir nyckeln i den här matchserien. Tror jag tra la la. Luleå är sårbara när de får långt till båset. Det är min simpla men ack så genomtänkta och beprövade amatörteori. Om AIK kan fortsätta med att, under kontrollerade former, ta sig ur försvarszon, spela brett och stort i mittzon samt tajma rätt och kötta på i anfallszon, då vinner AIK den här serien. Men om Luleå lyckas skölja över oss i anfall efter anfall, byte efter byte, ja då vinner Luleå. Svårare än så är det antagligen men man är ju ingen expert.

Chris Abbotts storstilade insats orkar jag inte kommentera mera. Jag har sagt mitt på twitter, det får räcka.

Fast förresten: Abbotts korkade och respektlösa uttalande efter matchen minskar knappast hans risk för avstängning.

Jag trodde och hoppades på Bröderna, Blomdahl och Bång inför matchen. De införlivade alla mina förväntningar. Men det var ju inte bara B:n på Hovets scen. När en sån som Salmonsson kör järnet, tacklar och står i och spelar slutspelshockey som aldrig förr så blir man glad. När McDonell ser rappare ut än på hela säsongen och när Rudslätt är hur bra som helst över hela banan, då inser man att årets upplaga av AIK verkligen kan gå långt. Och när Viktor Fasth är Viktor Fasth... Ja ni fattar. Till och med Berit höll slutspelsklass igår. Och nationalsången (till skillnad från i Luleå i lördags då den skändades å det grövsta).

Ja, det är skönt med slutspel. Det är härligt med känslor. När en lady i övre medelåldern, som tidigare aldrig skådats i närheten av bästa plats, vänder sig om och ger en arga ögat för att man sagt (och kanske råkat skrika) några sanningens ord om zebran, då vet man att det är slutspel. Baloo tyckte jag var Greken igår men det kan jag inte hålla med om. Jag sa till gubben: Det är ju bara ett spel, det vet du väl? Vi är på hemmaplan nu. Det gäller att få zebran ur balans. Lite mer än ett spel är det nog, sa Baloo.

Och visst är det mer än ett spel. Det är hockey, det är Gnaget. Det är kvartsfinal. Vår bästa tid är nu!

En gång trodde jag nästan själv på det där snacket om att allt som börjar på BB är lika med bäst. Det var före Bulan Berglund. Buleå-Bulan ägnade alltså en hel presskonferens igår kväll åt att förklara att Abbotts utvisning var felaktig. Bara för att avsluta med att säga att domarkritik ska man inte ta via media, utan internt. Ett unikum i branschen.

Kvartsfinal 3 redan i morgon. Tiden går fort när man har Kuleå.
Är du laddad? Jag är laddad!