Wells, Dubois och Boogie Woogie

Bara ett par dagar kvar till premiären i Kvalserien och stämningen är på topp hemma i Borishov. Jag och min spegelbild ylar ikapp med Micke Dubois och Black Army-kören.

Robert Wells slänger med håret och plinkar AIK-Boogie. Ur högtalarna strömmar rytmiska toner som får kroppen att hoppa och skutta och händerna att klappa takten. Micke Dubois gaphalsar plötsligt: VAD HETER VI? VAD HETER VI? Varpå BA-kören svarar manstarkt och maskulint: AIK! AIK! Wells plinkar vidare och låten lyfter mot nya höjder. Jag blickar ut genom köksfönstret, ser snöfyllda gator och inplogade bilar. Ljuset från lyktstolpar och lägenhetsfönster skapar nästan julstämning i vintermörkret, trots att vi är en bit in i mars. Snart är det dags. Snart släpps pucken. Snart ska Gnaget kämpa om en plats i ishockeyns finrum.

- - -
Jag slår på teven och kollar Växjö-Almtuna. I slutet av matchen leder hemmalaget med 3-1 och jag tänker att Smålandsspöket lever. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot omgång 5 och 6 i Kvalserien. Då vänder serien och för AIKs del innebär det dubbelmöten med Växjö, först borta (tisdag 24/3) sedan hemma (fredag 27/3). Ska Smålandsspöket återigen stå i vägen för gnagiska segrar?

- - -
På fredag smäller det och det gläder mitt AIK-hjärta att så många gnagare nu sluter upp kring hockeylaget. Över 5000 sålda plåtar nu och jag börjar tro på fullsatt på fredag. AIK är skyhöga favoriter på hemmaplan. Är det något lag som Gnaget ska ta full pott mot i Kvalserien så är det Västerås. Vi har slagit dem klart tre gånger av tre denna säsong och de passar oss som hand i handsken. Jag tror på storseger i premiären. Tips: 6-1.

- - -
Den 15 april 1994 tog AIK emot Boden i en helt avgörande match om avancemang till Elitserien. Jag har, liksom de flesta andra som var där, starka minnen från den matchen. Jag minns förstås Frazzes flyttade målbur, omspolningen och den nervösa pausen. Jag minns snacket om Ulf Sandström, straffskytten som tidigare under säsongen hade satt fem av fem straffar. Jag minns Ridderwalls räddning, Acke Johnsons uppoffrande spel längs sargen och Torgny Bendelins glädjetårar. Och så slutsignalen förstås, havet av euforiska gnagare som fyllde isen på ett par sekunder.

Flaggorna, halsdukarna, sångerna. Hjärtklappningen, nervositeten och svetten. De rynkade pannorna, de skeptiska kommentarerna, de desperata ögonblicken. Och så den förlösande avslutningen. Det var en fin kväll att minnas. Efter att allt var klart, efter att Gnaget vunnit med nödvändiga 3-0 och efter att isen fyllts av lyckliga supportrar, hördes en välbekant röst gapa ur högtalarna. Vem, om inte en överlycklig Micke Dubois skrålade ut sin gnagiska glädje!