Summering av en säsong

Det kan tyckas märkligt att summera en säsong som inte är slut än. Inte desto mindre tänker jag göra ett försök. Kvalserien återstår men HockeyAllsvenskan 2008/2009 är avslutad.

En gnagisk uppvisning i lagmaskineri
Säsongen har, så här långt, varit fantastisk ur svartgul synvinkel. AIK visade tidigt att man var mer än en outsider i kampen om de tre direktplatserna till Kvalserien. Även om bortaspelet emellanåt varit svagt, har Gnaget visat upp en stabilitet och styrka som jag inte har sett maken till på mycket länge. Frågan är om jag någonsin skådat ett så försvarsstarkt och disciplinerat AIK-lag på isen. Jag var trots allt bara fyra år när det blev SM-guld senast.

Premiären hemma mot Växjö (1-5) den 17 september var givetvis en rejäl besvikelse. AIK uppträdde stressat och ofokuserat och gästerna vann relativt enkelt. När slutsignalen ljöd var det nog få gnagare som vågade drömma om Kvalserien. Men efter den snöpliga och nervösa upptakten trampade Gnaget igång grillorna, och det ordentligt. Sex raka segrar varav tre på bortaplan blev det innan Smålandsspöket gjorde sin läskiga entré en jobbig kväll i Ljungby. Sedan spökades det av bara farten i den nyckfulla hålan Nybro innan Gnaget lyckades slå tillbaka Almtuna hemma på Hovet.

På hemmaplan har AIK varit fenomenala. På 22 matcher har det blivit 19 segrar och 58 poäng. Det kan jämföras med suveräna serieettan Leksand, som på 23 hemmamatcher tagit lika många segrar men "bara" 55 poäng. Enda förlusterna har kommit mot nämnda Växjö i premiären, Huddinge (förlängning) och Leksand (i en betydelselös match där AIK saknade 10 ordinarie spelare). Full pott hemma har det blivit mot bland andra toppkonkurrenterna Mora och Almtuna. Största segrarna kom mot Björklöven (16/11) och Oskarshamn (14/12), 7-1 båda gångerna.

De fina resultaten har inte bara renderat mycket poäng och en topplacering i tabellen, det har även fått luttrade hockygnagare att komma åter till matcherna. AIKs hemmasnitt landade denna allsvenska säsong på 3185 åskådare. Det låter kanske inte så mycket, en och annan besserwisser påpekar måhända att matcherna mot Leksand lyfter snittet. Hur det än är med de saken kan jag konstatera att hockeyintresset i stan är på uppgång och jag är övertygad om att vi nästa säsong kommer få se ännu fler gnagare på Hovet. Och detta oavsett hur det går för AIK i kampen om elitserieplatserna.

Trots att jag understundom varit missnöjd med Gnagets bortaspel i vinter kan jag konstatera att man är trea i HockeyAllsvenskans bortatabell. 13 vinster på 23 försök är rätt okej. Bara Leksand är poängmässigt bättre (46). Tvåan Mora har lika många pinnar som Gnaget (36). AIKs målskillnad är finfin. 65-54 vittnar om typiskt och framgångsrikt bortaspel. Sarg ut och säkert hem. Mål i numerära överlägen och stabila boxplay. Så ska det se ut. Sedan gör det ju inget att vi har spelare som kan ställa om blixtsnabbt och vända stabilt försvarsspel till blixtrande kontringar när tillfällen ges.

- - -
Firma Sandberg, Bång och Bergström blir oerhört viktig i kvalspelet. För att inte tala om Kapten Dick som ska servera uppspel av landslagsklass. Även Henrik Eriksson, Mattias Beck och Johan Ryno kan skapa chanser ur ingenting och jokern Jonas Westerling är alltid sevärd. För att gå upp till Elitserien krävs det ett par bortavinster och det är främst till ovan nämnda herrar jag sätter mitt svartgula hopp. Samt givetvis till Heino-Lindberg i kassen som måste fortsätta lika bra som i HockeyAllsvenskan.

Fjärdelinan med Engblom, Tobias Ericsson och Johan Adolfsson blir också viktig. Kan de neutralisera sina motståndare är mycket vunnet. Det är laget och lagmaskinen AIK som ska greja detta! Spelare som Andreas Jungbeck, Per Savilahti-Nagander och Rasmus Ericsson (jag skulle kunna räkna upp hela truppen) måste även de dra sina strån till stacken. AIK har inte råd med några dalar, det krävs jämnhet, kontinuitet och full koncentration om man ska kunna utmana favoriterna.

I jämförelse med lag som Leksand, Rögle och Södertälje saknar AIK stora stjärnor. Visst, vi har Dicken och visst, Heino har varit grym. Sandberg och Bång må ha fått sina stora genombrott under säsongen men ännu har vi inte sett dem testas på hög nivå. AIK är och har under hela säsongen i första hand varit ett lag. Kan man få laget att arbeta som en enhet, en väloljad maskin som bara mal, mal och mosar, då kan det bära långt redan i år. Jag drömmer om Elitserien och jag vet att samtliga spelare och ledare i Gnaget gör detsamma.

- - -
Många spelare förtjänar att hyllas. Flera är redan omskrivna i detta inlägg men det finns några till som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Backarna Stefan Johansson och Jonas Liwing har varit säkra och solida hela säsongen. Jag är särkilt svag för Johansson som jag tycker är kraftigt underskattad. Han utstrålar lugn och harmoni i spelet och jag tror att han kan utvecklas till en riktigt bra back. Han är vass på skridskorna och har hockeyhuvud. Dessutom kan han skapa framåt, även om säsongen inte bjudit riktigt så många pärlor som man kunnat önska. Men en spelare för framtiden är det helt klart - Stefan Johansson fyller 21 på söndag!

En annan doldis som förtjänar ljus på sig är Gnagets andremålvakt, Fredrik Holmgren. När Heino saknats har Holmgren gått in med pondus och auktoritet. Fyra hållda nollor på 18 spelade matcher är bra, 1.95 insläppta i snitt likaså. Och 92.67 % i räddningar är inte bara bra, det är lysande.

- - -
Spelarna till trots, det finns en man som ska hyllas mer än någon annan i denna säsongssummering. När det blåser snåla vindar kring hockeylagen, när spelarna underpresterar och när sportcheferna söker syndabockar, är det alltid tränarna som får bära hundhuvudet. Därför är det inte mer än rätt att tränaren, i detta fall Roger Melin, föräras den största enskilda hyllningen när laget går bra. Roger Melin har med hjälp av Rikard Franzén och Anders Gozzi byggt detta lag. Det är Melin som fått spelarna att tro på sig själva, det är han som satt ihop lagmaskinen. Det är han som är hjärnan bakom allt. Roger Melin - Den bäste tränare Gnaget haft sedan Per Bäckman!