Den ene kom från Bajen, blev en levande legend i Gnaget, drog till NHL i ett par år, kom tillbaks och vann ett SM-guld. Avslutade med ett par poängrika säsonger i moderklubben.
Den andre fostrades i Gnaget, drog till Djurgården, fick hjälp av en lurig målvaktstränare och blev landslagsman på kuppen. Apslutade med en dålig säsong i buren.
Två gnagare som gick lite olika vägar men som båda förtjänar ett blogginlägg. Om inte annat för sina gnagiska smeknamns skull. Råttan och Osten.
Jo men visst var det det. Nuförtiden är det bara yta och skal och KHL med hela skiten. Usch! Tacka vetja förr. Förr var det idalism och fred på jorden som gällde. Till och med i melodifestivalen! Till och med på 80-talet!
Förr vågade man drömma om en bättre värld - en värld utan krig. En värld som var som en enda stor sandstrand full av myspysiga baden-baden-stolar. Det var annat det än dagens flams och trams.
Och texterna sen, texterna! Förr betydde de något. Texterna hade en kärna, ett budskap. Numera är det mest ompa-bompa och tjalala tycker jag.
Nä, det var bättre förr och ju förr man inser det desto bättre blev det... förr alltså.
Är det någon som kommer ihåg Boris Zabka? Han spelade i AIK under en trist säsong i början av 2000-talet. Boris Zabka var totalt ofarlig i offensiven, trots att han var både framåt och aggressiv. Han slutade på andra plats i elitseriens utvisningsliga säsongen 2001/2002. Den slovakiske dunderklumpen lyckades dra på sig 110 utvisningsminuter på 49 matcher. Det är än idag gnagiskt säsongsrekord för en spelare i elitserien.
Mitt starkaste minne av Boris Zabka är från sista matchen i grund-serien. AIK mötte Luleå hemma och vann med 4-1. Zabka, som inte hade lyckats åstadkomma en enda poäng på hela säsongen, gavs en sista chans att producera i slutet av matchen. Under de sista fem minuterna fick han hur mycket speltid som helst. Zabka fick till och med stå framför gästernas mål när AIK spelade 5 mot 4. Givetvis blev det varken mål eller målpass från Big Boris.
Boris Zabka gick alltså poänglös genom en hel elitseriesäsong. I kvalserien lyckades han emellertid spräcka sin nolla. Det var i säsongens sista och mest betydelselösa match - AIK var redan klara för degradering - som Zabka till slut blev målskytt. Inför 460 tappra åskådare i ett ödsligt Globen, med 35 sekunder kvar att spela, fastställde han slutresultatet: AIK-Björklöven 5-3. Det bör nämnas att Björklövens målvakt dessförinnan hade lämnat sin bur.
Det komiska med Boris Zabkas förlösande mål är att pucken aldrig var inne. En motståndare hann nämligen kasta sin klubba och hindra Zabka från att skjuta, varför domaren i enlighet med reglerna beslutade döma mål för AIK.
¤ ¤ ¤
Ibland tänker jag på Boris Zabka. Jag tänker att han var en rätt kass hockeyspelare. Men han hade någonting. Det var något med Boris som liksom dröjde sig kvar, som satte ett avtryck. Jag kan fortfarande inte säga exakt vad det var som gjorde honom så speciell. Kanske var det hans sätt att röra sig på banan. Kanske var det hans extremt outvecklade målsinne. Eller så var det bara namnet som gjorde honom värd att minnas. Boris. Boris Zabka.
¤ ¤ ¤
Den 5 januari var det exakt ett år sedan som den här bloggen föddes. Jag glömde förstås bort att fira födelsedagen. Först i morse slog det mig att det kanske vore på sin plats med en bit tårta. Så här sitter jag nu på lördagskvällen, firandes mig själv och min ettåriga blogg, i fantasin smaskandes en bit Schwartzwald och in da reality nynnandes en liten sång...
Till skillnad från majoriteten av tuffa gnagare gillar jag tokroliga skojerier. Till exempel älskade jag den lite larviga melodin som spelades varje gång Pavel Patera gjorde mål i svartgult. "Patera, Patera, Patera! Patera, Patera, Patera!", gick den. Jag får rysningar än idag när jag tänker på den käcke tjecken och hans blonda hockeyfrilla. Patera gyllene hårsvall satte glans på mina vintrar 1996-1998. - Det var tider det! Ljuva nittiotal, en tvättäkta checking-line, silverhjälmar och Hjallis. Herregud. Minns ni Timo Nykopp - lastbilschauffören med det tunga skottet. Hans enda brist var att han inte kunde åka skridskor. - Varför denna nostalgiska inledning på ett modernt blogginlägg? Varför blicka bakåt när framtiden är vår? - Bång och Henrik Eriksson har skrivit på nya kontrakt. Härligt härligt, farligt farligt. Pusselbitarna faller på plats. En eller två klassbackar till och jag är nöjd. Men nu till inläggets kärna... - Jag gillar alltså tokerier och skoj. Sådant som andra tuffa gnagare skulle kalla trams. Jag är helt enkelt lite töntig. Och stolt över att vara det, förstås. Endast döda fiskar flyter med strömmen eller vad är det man brukar säga? Hur som helst, nu när Bång singnerat kontraktet lanserar jag min idé: AIK bör förära nummer 20 en egen sång. Närmare bestämt introt till denna tokroliga visa:
Bång, Bång, Bång, Bång, Bång, Bång, Bång, Bång, Bång. - Ja, det vore för härligt tycker jag. - Plötsligt från ingenstans slår mig ännu en snilleblixt från klar himmel: AIK Hockey borde förstås ta sin extremt häftiga entré till en ännu högre nivå. Varför inte hyra in Nick Borgen, den gamle baggen, och låta honom sjunga We are all the winners i samband med att våra tappra iskrigare intar Hovets rink! Tänk er själva: Säckpipor, brinnande torn, Borgen x 2, hockeyfrilla och körtjejer. HOAH! Kanske kan Guldvipporna göra bejublad comeback också!
Bara ett par dagar kvar till premiären i Kvalserien och stämningen är på topp hemma i Borishov. Jag och min spegelbild ylar ikapp med Micke Dubois och Black Army-kören.
Robert Wells slänger med håret och plinkar AIK-Boogie. Ur högtalarna strömmar rytmiska toner som får kroppen att hoppa och skutta och händerna att klappa takten. Micke Dubois gaphalsar plötsligt: VAD HETER VI? VAD HETER VI? Varpå BA-kören svarar manstarkt och maskulint: AIK! AIK! Wells plinkar vidare och låten lyfter mot nya höjder. Jag blickar ut genom köksfönstret, ser snöfyllda gator och inplogade bilar. Ljuset från lyktstolpar och lägenhetsfönster skapar nästan julstämning i vintermörkret, trots att vi är en bit in i mars. Snart är det dags. Snart släpps pucken. Snart ska Gnaget kämpa om en plats i ishockeyns finrum.
- - - Jag slår på teven och kollar Växjö-Almtuna. I slutet av matchen leder hemmalaget med 3-1 och jag tänker att Smålandsspöket lever. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot omgång 5 och 6 i Kvalserien. Då vänder serien och för AIKs del innebär det dubbelmöten med Växjö, först borta (tisdag 24/3) sedan hemma (fredag 27/3). Ska Smålandsspöket återigen stå i vägen för gnagiska segrar?
- - - På fredag smäller det och det gläder mitt AIK-hjärta att så många gnagare nu sluter upp kring hockeylaget. Över 5000 sålda plåtar nu och jag börjar tro på fullsatt på fredag. AIK är skyhöga favoriter på hemmaplan. Är det något lag som Gnaget ska ta full pott mot i Kvalserien så är det Västerås. Vi har slagit dem klart tre gånger av tre denna säsong och de passar oss som hand i handsken. Jag tror på storseger i premiären. Tips: 6-1.
- - - Den 15 april 1994 tog AIK emot Boden i en helt avgörande match om avancemang till Elitserien. Jag har, liksom de flesta andra som var där, starka minnen från den matchen. Jag minns förstås Frazzes flyttade målbur, omspolningen och den nervösa pausen. Jag minns snacket om Ulf Sandström, straffskytten som tidigare under säsongen hade satt fem av fem straffar. Jag minns Ridderwalls räddning, Acke Johnsons uppoffrande spel längs sargen och Torgny Bendelins glädjetårar. Och så slutsignalen förstås, havet av euforiska gnagare som fyllde isen på ett par sekunder.
Flaggorna, halsdukarna, sångerna. Hjärtklappningen, nervositeten och svetten. De rynkade pannorna, de skeptiska kommentarerna, de desperata ögonblicken. Och så den förlösande avslutningen. Det var en fin kväll att minnas. Efter att allt var klart, efter att Gnaget vunnit med nödvändiga 3-0 och efter att isen fyllts av lyckliga supportrar, hördes en välbekant röst gapa ur högtalarna. Vem, om inte en överlycklig Micke Dubois skrålade ut sin gnagiska glädje!
I går kväll låg jag vaken länge i min boriska bädd. Jag försökte och försökte men kunde verkligen inte somna. Istället låg jag och grubblade. Hur ska det gå för Gnaget i Kvalserien och hur ska jag kunna få ro med all denna rastlösa längtan i kroppen?
Efter ett par timmar av sömnlös snurrighet - tankarna hade spunnit runt i rena rama rundgången - bestämde jag mig för att göra något rationellt. Sagt och gjort, jag steg upp ur sängen, smög ut i vardags-rummet, höllde upp en liten en och slog mig ned i läsfåtöljen. Där satt jag bekvämt och med endast en armlängds armstånd till bok-hyllan som rymmer min allra heligaste litteratur: Mapparna med gamla AIK-Nytt!
Jag valde med sedvanlig omsorg ut en passande utgåva. Denna kväll - nummer 5/1990. Framsidan inbjöd till nostalgisk läsning. Rubriker som "Leif Holmgren och Thomas Gradin: Vi kan bli ännu bättre" och "Tommy Söderberg - En riktig gnagare från Djurgår'n" får det naturligtvis att vattnas i munnen på en nattsuddande Boris! Gissa om jag höll på att svimma när jag bläddrade fram till sidan 31 och "Ungdomsporträttet".
Tro't eller ej, men var det inte självaste Dicken som iklädd Stockholms TV-puckendräkt mötte mina sömnlösa ögon? Jo, visst var det det. Dick Tärnström, 15 år, lovande back i AIK:s 75:or intervjuades 1990 av AIK-Nytts Jan Lundgren. Under rubriken "Dick Tärnström - TV-puckare med landslag i sikte" berättar femton-åringen om hur kul han tycker det är med hockey, hur han tränar sex-sju gånger i veckan och att han samma dag som intervjun genomförs har fått en kallelse till landslagsuttagningen för P16 i Västervik.
Jag fick nästan en liten tår i ögat när jag läste. Dicken, gamle Dick. En gång i tiden var även Dick en liten prick! Och som om det inte var nog med det Tärnströmska ungdomsporträttet bjöd tidningen på ännu ett inaktuellt men lika fullt aktuellt avsnitt. "AIK:s nästa storspelare" heter artikeln och huvudpersonen är ingen mindre än Kristian Gahn! När texten skrevs hade Gahn just slagit igenom i Gnagets A-lag , han spelade i samma kedja som Tomas Bjuhr och Robert Burakovsky och kallades av tränare Holmgren "nästa storspelare i AIK".
- - -
Gahnartikeln fick mig att tänka på ett gammalt nummer av serietidningen Buster. Som barn och tonåring var jag en hängiven Busterläsare och jag minns med säkerhet att det i ett nummer från 1989-90 någon gång presenterades lagbilder på AIK och Modo. I samband med dessa porträtterades en ung och lovande spelare från vardera laget. Kristian Gahn fick representera AIK och ni kan kanske gissa vem som var Modos unga talang. Just det, Sveriges kanske bästa spelare genom tiderna - Peter Forsberg!
Tror jag ska ta mig en titt i källaren framöver och se om jag inte kan rota fram det där numret också. AIK-Nytt och Buster - det är grejor det!
"Efter tävlingarna på Nybrovikens is traskade de tre bröderna Isidor, Paul och Emanuel Behrens hemåt tillsammans med några andra ynglingar. Spänstiga som de var valde de att ta en omväg över Tegelbacken och Kungsholmen till det Behrenska hemmet på Biblioteksgatan. De passerade den tomt där Eldkvarn, i närheten av nuvarande Stadshuset, hade brunnit 1878. Då hörde de att två andra ynglingar kom efter dem. Alla ökade takten. Ingen ville släppa någon förbi sig. Det blev en språngmarsch över gator och torg. Den löpningen vann Isidor klart.
Familjen Behrens bodde i ett litet lågt trähus med adress Biblioteksgatan 8 i hörnet av Mäster Samuelsgatan. Innan de nådde så långt var samtliga förenade och goda vänner. De kom då överens om att bilda en idrottsklubb. Pojkar från trakten sammankallades samma dag till ett möte i bröderna Behrens hem. Där bildades Allmänna Idrottsklubben, AIK, med Isidor Behrens som ordförande..."
(Tore Nilsson och Bo Hansson, ur AIKs jubileumsbok 1991.)
En seriös blogg som Black Boris borde inte vika sig för yttre påtryckningar. Men idag gör jag ett undantag. Min vän R. ställer nämligen ultimatum för att besöka denna eminenta webb- sida. "Ge mig ett klipp med Uffe Isaksson, annars får det va", hälsar han via telefon.
Okej då kompis. Du får som du vill. Glöm inte att ha toarullen i beredskap vid 8.02...
Idag är jag upptagen med studier, studier, studier. Därför blir det ingen djuplodande prosa. Dock ett litet nostalgiklipp.
En stor Black Boris-favvo är givetvis gamle Arne. Arne är som bekant både sportsligt och språkligt suverän. Här refererar han AIK-Brynäs för TV-sportens räkning, den 30 oktober 1990. Thomas Bjuhr dominerade framför kassen och Kristian Gahn var 18 år. Enjoy the show!
Den 24 mars 1988 spelade AIK sin sista seriematch för säsongen. Inför 5753 åskådare på Hovet i Stockholm, anförda av Bosse Berglund och bröderna Gradin, kämpade man för att nå den sista sluspelsplatsen. HV71 stod för motståndet och förutsättningarna var följande: Gnaget behövde vinna matchen samtidigt som Luleå tappade poäng i Brynäs. Så här gick det.
Så här såg det för övrigt ut den 16 april 1989, när Kent Nilsson gjorde sitt drömmål mot USA.
Det blev torsk i Umeå igår. 1982 gick det desto bättre för våra svart-gula hjältar. AIK vann SM-guld och finalmotståndaren hette? Just det - Björklöven!
Redan på det gamla goda 80-talet var engagemanget kring Gnaget stort. Denna lilla film får på ett fint sätt gestalta kärleken till laget. Ändamålen helgar medlen, som man brukar säga...
Välkomna till Black Boris, Sveriges nyaste och fräschaste hockeyblogg. Gnaget är laget. Boris är bloggaren. Allt är som det ska vara. Och Greken är galen.
AIK parkerar för närvarande på andra plats i Hockeyallsvenskan. Vi har lika många points som serieledarna Leksand. Kvalserien hägrar runt hörnet. Sandberg, Bång och Bergström är i form. Heino är på hugget. Roger är båsets general. Och Adolfsson är Boris favorit.
Igår tog Gnaget ännu en trygg hemmaseger. Växjö åkte på däng - Äntligen! 4-1 blev det och nu väntar Björklöven på bortais i morgon, tisdag. Tre poäng förväntas.
Black Boris har talat och hoppas vi ses snart igen. Tills dess, låt oss njuta en nostalgitripp!
