Kaffe, hjältar och ett sällsynt exemplar

Det blev en lyckad kväll i Läkerolen. Tre friska pinnar, trevligt sällskap, en Bång på språng. Och gott kaffe kom...

Man vet att man börjar bli gammal och kanske en aning för snäll när man tycker synd om en motståndarkeeper som springer läck. Man vet det men man tar det för vad det är. Även en hårdkokt gnagare med vässade klor kan väl få bli blödig? Jag tyckte faktiskt lite synd om Greiss igår. Samtidigt gladde jag mig naturligtvis åt McDonells turliga mål. Även om det tog en stund innan jag fattade att pucken hade gått in. Jag blev så paff att jag knappt kom mig för att jubla.

Greiss spelade upp sig efter tavlan och jag slutade tycka synd om honom. Brynäs däremot vek ned sig. Jag kände ingen sympati med utespelarna. Däremot led jag med Tomas, vars kärlek till laget är minst lika stor som min till Gnaget. I första periodpausen kunde vi konstatera att 0-2 var ett slumpresultat. Att båda lagen duttade och pluttade och att första målet fick Brynäs ur balans. I andra pausen var vi överens om att AIK ledde rättvist.

Efter matchen kände jag mig upprymd som efter en lyckad dejt. Tomas var mindre nöjd, även om kaffet värmde hans sargade själ.

Daniel Bång är tillbaka och som han är det! Jag såg tendenser redan mot Luleå hemma. Bång, Sandberg och Tobbe Ericsson var bra då och mot Brynäs bildar de AIK:s bästa kedja. Det kan nog börja smälla till ordentligt i den linan framöver. Sandberg går stadigt framåt, tar för sig mer och mer och det är egentligen bara poängen som saknas. Tobbe visar varför han får förtroende av lagledningen. Han jobbar på, kommer till lägen, kompletterar sina kedjekamrater på ett utmärkt sätt. 19-20-21 är en sifferkombination att lägga på minnet.

¤ ¤ ¤

Tillbaka till mina sympatier för Greiss: Jag såg nog den första perioden genom ett väl ödmjukt filter. Jag får skylla på den, före matchstart, storstilade hyllningen av Lennart "Tigern" Johansson. Den både rörde och berörde. Jag gillar att man tänder ljus på isen och håller ett långt, fint tal. Till och med nationalsången, som jag vanligtvis brukar tycka känns sådär i samband med elitseriematcher, satt som en smäck.

Jag har ju läst en del om "Tigern" genom åren, minns bland annat Börje Salmings självbiografi som jag slukade som hockeytokig tonåring. "Tigern" var uppenbarligen en man och spelare som på många sätt personifierade vad den här sporten handlar om, eller borde handla om. En kämpe som aldrig vek ned sig. En vinnarnas vinnare med humor och humör. En tiger som hatade att förlora men som älskade att vinna.

Man ska vårda sina minnen och man ska vörda sina hjältar. Man ska hylla den som hyllas bör. Vila i frid, "Tigern".

Läs även:
"Tigern" Johansson död