Jag känner mig ur form. Inte slagen på något sätt men ur form, ur slag. Hela hösten har det varit förkylt och täppt i borisskallen och nu börjar det bli störigt.
Jag vet inte om det är åldern som börjar ta ut sin rätt, om den här tröttheten i ryggen, nacken och skallen är ett resultat av slarvigt leverne. Det kanske inte är så himla bra att käka bacon, bara bacon. Kanske får man sig inte den där nödvändiga dosen motion av att konsumera hockey dagligen som jag tidigare trott. Jag kanske måste börja röra på mig. Tänk om det är där suspen klämmer. Tänk om jag gått och blivit en soffpotatis?
Jag kommer inte ifrån den barnsliga tanken: Tänk om min segdragna förkylning är kopplad till AIK:s insatser på isen?
Helt klart är att jag alltid känner mig friskare och fräschare efter en seger. På väg hem från Södertälje senast kände jag mig närmast knäckt och nedslagen. Visserligen hade jag då fått ett kok stryk av Kringelknutten i tredje ronden men ändå. Ska man behöva känna sig som en gammal gubbe varje gång klockan ringer för en ny dag? Ska man ägna betydande delar av dygnet åt att gå och snörvla? Jag, som är en man i mina bästa år!
Ska det vara så här? Jag blir inte klok på't. Är det så här den ter sig, trettiårskrisen?
Rent objektivt kan jag konstatera att det hela är lite patetiskt. Men som den man med bländande insikt jag är, såväl i mig själv som min gnagiska själ, vet jag hur det ligger till. Om AIK vinner i morgon kväll kommer jag känna mig on top of the wörld. Jag kommer att dansa hela vägen hem från Hovet. Jag kommer att känna mig frisk ock kry och jag kommer varken gnälla eller gny. Livet blir vad man gör det till. Vad AIK gör det till.
Om AIK förlorar i morgon kväll kommer jag hosta, snora och tycka synd om mig själv. Jag kommer gå in på Facebook och kräva allas avgång. Jag kommer logga in på Golden Hill och kräva allas avgång. Jag kommer twittra ett idiotiskt inlägg om hur jävla dålig Dicken är. Jag kommer att göra allt ovan nämnda men bara i min galna fantasi. I verkligheten kommer jag bara att gå hem och lägga mig. Eventuellt blogga ett par rader. Snyta mig och ta en kopp kaffe.
Livet är mer än hockey och hockey är inte hela världen. Inte desto mindre skulle en seger över serieledarna pigga upp i ett krassligt höstmörker. Sedan gör det förstås inget om fotbollslaget vinner redan ikväll. Krossa Halmstad!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du är bland vänner. Jag inser också det fruktlösa i att förklara för en utomstående att det egna allmäntillståndet ibland - och allt som oftast - hänger samman med resultatet av favoritlagets prestation på isen.
Kanske är det en klen tröst, men det enda som hjälper är segrar.
Sköt om dig och - för din skull - hoppas jag på en AIK seger imorgon. På torsdag tänker jag alltför mycket på mitt eget sjukdomstillstånd.
Vi kan väl dela på pinnarna på torsdag? Eller...det går ju inte kom jag just på.
Alltså norpar jag bonuspoängen. Har trots allt en ganska lång väg hem efteråt!
- Varför har man inte sjöjungfrur i Norrland?
Det blir för kallt i fjällen.... på fjällan
Nog för att jag unnar Lule deras 15 minuter, men om AIK får börja jaga ikväll så vinner dom.
Skicka en kommentar