Vikten av att fördela vikten

Ända sedan premiären hemma mot Linköping har jag brottats med mig själv och mina tankar. Jag har liksom två vågskålar i skallen som vägrar väga jämnt.

I den ena vågskålen ligger glädjen över att vara tillbaka. Den glädjen väger härligt tung men får mig emellanåt att bli lite för glad för mitt eget bästa. Jag går på moln inför varenda match. Bara att få se AIK spela elitseriehockey - om det så är i Löfbergs Lila, Scandinavium, Globen eller Skellefteå Kraft - är så fantastiskt roligt att jag nästan glömmer bort vikten av att laget plockar pinnar.

I den andra vågskålen ligger ambitionen, suget efter poäng. Även om glädjen över att vara tillbaka är enorm, så riskerar den ju att inom kort överskuggas av oro inför ett eventuellt stundande kval. AIK måste börja vinna matcher. Hemmamatcher, bortamatcher, alla sorters matcher. Än så länge väger glädjen och ruset i mig tyngre än ambitionen, och det börjar kännas lite fel.

För man kan inte nöja sig med att bara delta. Man måste vilja vinna också. Att vinna eller försvinna är vad det handlar om säsongen 2010/2011. För AIK och för alla oss gnagare på läktaren.

¤ ¤ ¤

Vilken tur ändå att man bara står bredvid och tittar på. Jag tror inte det hade varit så lyckat med en salig Boris i laget:

Det är tyst och tryckt i omklädningsrummet. Endast Boris är på glatt humör. Trots torsk i Skellefteå sitter han och myser på sin bänk. För att lätta upp stämningen låter han käften glappa: "Fan, grabbar. Tänk att vi är i eliten ändå. Är det inte för härligt?" Ingen svarar. Ingen ler. Oscar Steens blick ser ut att kunna mörda. Blomdahl knyter näven. Kapten Dick suckar och skakar på huvudet.

Min karriär som elitseriespelare hade antagligen fått ett abrupt slut. Inkallad till sportchefen dagen efter match:

Gozzi: Jaha Boris, det ser inte så bra ut.

Boris: Nähä.

Gozzi: Hur tycker du själv att går för dig?

Boris: Tja, sådär kanske. Jag har förstås varit inne på några kassar bakåt men jag är ju fortfarande på ett strålande humör!

Gozzi: Mm, det är just det. Dina lagkamrater tycker att du är lite för glad. Med tanke på hur du presterar, menar jag.

Boris: Hur menar du nu då, menar du?

Gozzi: Men för helvete, Boris! Du har inte varit inne på ett enda mål framåt. Du ligger på -17 i plus/minus och häromdagen skrattade du åt Heino när han släppte en retur.

Boris: Jo, men den var ju så billig.

Gozzi: Jag och Roger har i alla fall...

Boris: Roger Melin?

Gozzi: Ja, vem annars?

Boris: Honom gillar jag!

Gozzi: Jaha. Ja, Roger och jag har i alla fall kommit överens...

Boris: Överens, ja. Det är ett fint ord!

Gozzi: ...kommit överens om att låna ut dig.

Boris: Jaså. Eller, vadå? Låna ut? Hur då låna ut?

Gozzi: På obestämd framtid.

Boris: Men...

Gozzi: Bussen till Borås går om en timme.

Boris: Borås?

Gozzi: Ja, just det. Borås. Borås!!

¤ ¤

Till skillnad från mig så verkar AIK:s spelare och ledare allt annat än nöjda med att bara vara tillbaka. Jag tycker mig se ett AIK som lyser av ambition, som hela tiden vill bli bättre och som jobbar stenhårt för att etablera sig i eliten. Det känns bra tycker jag. Rätt man på rätt plats. Roger Melin i båset. Nemeth och grabbarna på isen. Boris och alla andra gnagare på läktaren och i tevesoffan.

Leif Boork nickar och hummar. Det är viktigt att man har en tydlig rollfördelning. Själv tycker jag det är minst lika viktigt med en jämn viktfördelning.