Mod är att våga fastän man är rädd

Jag har ägnat delar av dagen åt att fundera på vad det är som saknas i AIK. Varför kommer man inte till skott? Varför har man så svårt att etablera ett fungerande anfallsspel? Är vi verkligen så här dåliga?

Jag tänker inte sluta tro på AIK bara för att nästan alla tippat oss toksist. Jag tänker inte ge upp den här säsongen. Målet är att etablera sig i eliten. Ingen har sagt att det ska gå enkelt. AIK har blandat och gett hittills. Förvisso vunnit alldeles för lite men mycket har varit bra. Det finns något att bygga vidare på. AIK har en tunn trupp. Det är ingen nyhet. Men vi har fortfarande ett lag som kan spela hockey. Kunde man göra det mot Djurgården så vore det väl själva fan om man inte skulle kunna det även mot Luleå m.fl.

Jag vill tro att AIK:s problem först och främst sitter i skallen på många av spelarna. De verkar inte våga. Det är som att man inte riktigt litar på att offensiven ska ge utdelning, som att varje försök till anfall ska gå åt helvete och leda till mål i baken via en läskig kontring. Så kan man naturligtvis inte tänka. Man kan inte åka omkring och spela fegt i elitserien. Klokt ska man spela men inte fegt. Man måste våga tro på sitt spelarmaterial, sin spelidé, sin förmåga att styra och ställa på isen. Om man inte tror, om man inte vågar, så är varje försök att segra dömt att misslyckas.

Jag tror och hoppas att Melin och Persson nu ägnar tid åt att prata mod med spelarna. Det kan knappast ha gått lagledningen förbi att betydande delar av truppen för närvarande åker omkring och fegspelar. Man bromsar sig själva. Man driver inte på mål. Man skjuter inte för man är rädd att pucken ska studsa fel. Man är livrädd för kontringar, snabba spelvändningar och mål i baken. Därför gör man inga mål. Därför vinner man inga matcher. Därför ligger man sist i serien. Det måste inte förbli så. Men AIK måste börja våga.

¤ ¤ ¤

Det ena hänger alltid ihop med det andra. Åtminstone i min gränslösa värld av tankar och kopplingsscheman.

Ett av mina starkare barndomsminnen hämtar jag från en sagostund på åttiotalet. Farsan läste Bröderna Lejonhjärta för brorsan och mig och jag minns att det var olidligt spännande från början till slut. Skorpan blev en tidig litterär hjälte för lillebror Boris och än idag får han personifiera modet att våga fastän man är rädd.

¤ ¤

Jag söker på "mod" på Wikipedia och finner bland annat följande mening: "En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget." Jag skulle vilja ändra lite i den där texten och byta ut jaget mot laget. Då handlar det plötsligt om AIK. Om vikten av att våga för att viljan är att vinna.