Abbott & Ostello

Inspirerad av den gamle sovjetiske stormästaren Boris Spasskij försöker jag mig på ett vinnande drag. Precis som när det gäller spelet på isen är det genom betraktarens monokel som taktiken silas, tolkas och når fram, eller ej.

Queen Abbott är fälld, löparna har börjat springa, tornen ligger nermalda i varsitt sarghörn och de höga hästarna har skenat iväg. Snart är det bara bönder, bönder, en jävla massa bönder kvar. Kung Rönnken saknar försvar och narr Bulan får oss som är hemma på Hovet på gott humör. "Fokus, håll fokus!" gapar Rönnken men det är inte hokus pokus vi spelar. Det finns inga magiska formler, bara gnagiska. Rönnken tar fram disciplinpärmen men hans pjäser tänker bara på disciplinnämnden. Nu känner de sig kränkta och orättvist behandlade. Diskriminerade. "Det är nåt med de där förbannade stockholmarna. De gillar inte norrlänningar. Och ändå ger vi dem nästan gratis el..."

"Det är Lule mot Sverige", sjöng skoterraggarklacken. Vi skänker Lule till Finland, sjunger jag.

Vad Abbott & Ostello gjorde i första perioden vete fan. Kanske satt de och konspirerade över en teori. I första pausen höll de i alla fall en presskonferens som åtminstone jag har haft ganska kul åt i natt. Chris Abbott inledde storsint med att uttrycka sin glädje över att Pavlikovsky är okej. Därefter klargjorde han enligt följande: "I don't wanna take any focus away from our team..." Strax därefter gick AIK upp i en ointaglig tremålsledning.

Man förstår att Kung Rönnken såg matt ut. Han hade väl hoppats på åtminstone lite patt men det blev alltså varken remi eller sudden death. Inte den här gången heller.

När seriesegrarna och förstagångsväljarna Luleå inte lyckas vinna på hemmaplan, trots att Fasth klantar sig som han gör och bjuder in dem, så säger det en del om matchen. Det var klasskillnad i två perioder. Och återigen blev andraperioden helt avgörande. Föga överraskande om någon frågar mig. Till skillnad från komikerparet Abbott & Ostello har jag en teori som håller. AIK har hittat ett sätt att besegra Luleå på. AIK vet att Luleå får problem när spelet blir stort och brett och långt. AIK vet att Luleå vill ha korta, intensiva byten men desto längre spelsekvenser utan onödiga avbrott. När AIK dessutom manglar allt som går att mangla så tappar Luleå fokus.

I början av andra perioden började ett flertal hemmaspelare att slasha och vifta med sina klubbor i ansiktshöjd. Då kände jag att matchen höll på att gå Gnagets väg. När Simon Hjalmarsson, i sin iver att visa stake, blottade sitt lags svagheter genom att sänka Joakim Nordström, med en förvisso klockren men ack så överilad tackling, visste jag att vi skulle vinna. Ty tacklingen ledde bara till ett vackert mål för AIK. Nordström hann slå en perfekt passning upp i banan, Hjalmarsson föll ur Rönnken-ramen och satte in sin smäll. Nordström reste sig och ruskade bort lite snö. Och fick se McDonell avsluta ett mönsteranfall med ett mönsteravslut. LOLeå.

Daniel Bångs mål i boxplay var en pärla i sig. Välförtjänt balja som framkallade glädjevrål modell större hemma i tevesoffan. Det är inte för inte som han är och förblir min stora favorit. Det är inte för inte som jag får ståpäls och sånär ståfräs varje gång han sätter in en tackling. Fattar ni nu varför Baloo och jag inför match efter match efter match, högjutt och med mycket feeling, framför vårt enkla, anspråkslösa krav? DET SKA VARA BÅÅÅÅÅÅÅNG I LINE-UP!

Abbott & Ostello har onekligen en del att tänka på. Det unnar jag dem. Liksom jag unnar dem och hela Luleå ett varmt välkomnande på Hovet! Fasth här är det förstås andra än Rönnken som regerar. Vi är många som ser fram emot att höra Bulan framföra nya, lustiga sanningar som ingen annan vågar yttra. Narra den som narras gör, narra den som narras bör. Ding ding ding di-ding ding ding...