Sedan natten mellan onsdag-torsdag har jag inte gjort annat än längtat. I kväll smäller det igen.
Fredagshockey fick vi gnagare vänja oss vid under åren i källaren. Värdelöst, tyckte jag då. Underbart, tycker jag nu. I kväll får byskeborna gärna sitta på nålar lika länge som en annan satt och led och kved på Hovet i onsdags. Maratonmatcher är skönare i soffan. Särskilt när man förlorar dem.
Det slog mig inte förrän efteråt att jag under hela matchen i onsdags inte fick i mig mer än en ynka kopp kaffe och en mazarin. Inte konstigt att man mådde som en mörbultad nollråtta efteråt.
Den knappa kosten, det låga vätskeintaget och det i timmar klappande gnagarhjärtat förde med sig något stort: När jag kom i säng, ett par timmar efter att Jimmie Ericsson ruinerat kvällen, kände jag mig som en i laget; tagen, slagen, bedragen. Jag ältade matchen gång på gång. Först efter att ha kommit att tänka på kvalserien och min favoritskribent alla kategorier, Janne Bengtsson, blev jag supporter igen och kunde komma till ro.
Denna myspysiga fredag unnar jag Byske med anhang en seg kväll med mycket hopp och förtvivlan, snyggt avrundat med en käftsmäll. Vad sägs om följande periodsiffror: 0-0, 1-1, 2-2, 0-0, 0-0, 0-0, 0-1?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar