Black heaven

När fan blir gammal blir han religiös. Denna helgade helglada kväll känner jag mig äldre än någonsin.

Jag vet inte vad det kan bero på. Kanske att det snöade i morse när jag vaknade och gjorde mig redo för en halvdags kompisflytt med mycket trappspring och fett mycket svett. Det blir ju så mycket roligare att springa in och ut ur trappuppgångar och upp och ner från lastbilsflak när det är snö och lite slask menar jag. Man känner att man lever. Man känner att man finns till. Det är lite som när man som smålurig hockeyfan tar en spontan liten promenix förbi Hovet strax efter att det där lite finare, lite bättre stockholmslaget som vi alla känner gått på pumpen mot Rögle. Been there, done that. En andlig upplevelse så god som någon.

Eller så beror det på att jag fått upp hoppet och glädjen igen inför morgondagen. Söndagen har alla förutsättningar att bli lika episk som lördagen. Först fotbollspremiär på Råsundas gräs som växer mot himlen, sedan hockeysemifinal på Hovet. Solen lär stiga, isen lär skina. Någon vidare vilodag lär det förstås inte bli men även en rättrogen gnagare måste få vara okristligt sann mot sig själv ibland. Det är verkligen inte omöjligt att det blir både bira, fira och stora kramkalas både här och där. Samt ett och annat patenterat vredesutbrott signerat Greken förstås. Min vän är laddad och tänd och jag är säker på att han mår minst lika bra som jag just nu. I kroppen, knoppen, snoppen och anden. Hallelujah!

Himlen är en plats på jorden och för vissa är den kvalserien. För andra är den slutspelet och den annalkande fotbollsvåren. För mig är den lite av varje. Den är en lördagseftermiddag i soffan, med ost, bröd och vin och Hanses som håller nollan. Den är en kväll framför bloggen med groggen och Belinda C. Den är en förlust för Djurgårdens fotbollslag - i Borås av alla ställen - vars symboliska innebörd för en sån som jag har en närmast gudomlig touch. Alla som följt den här bloggen ett tag vet vad jag menar: Borås!! Himlen är långnäsa och fnitter på twitter. Himlen är Eddie Meduza kontra Madonna. Ja, en kväll som denna är himlen till och med Janne Bengtsson ur ett annat perspektiv. Den är blå och lite randig och alldeles alldeles svart.

Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. Matt 19:30

Touched for the very first time

Sedan AIK tagit klivet upp i smöret igen, efter alldeles för många år hänvisade till smulor och skulor i en källarvrå kallad HA, visade det sig snart att biljetterna till lagets matcher i Elitserien var betydligt billigare än Djurgårdens dito. I en kommentar till detta minst sagt uppseendeväckande faktum slängde Skansens dåvarande VD, Jan Ednertz, ur sig följande kommentar: "Det är ju olika priser om man ska se Madonna eller Eddie Meduza."

Döm därför av min förvåning när nu Djurgården, i mars 2012, går ut med ett erbjudande på sin hemsida, som i korthet går ut på att man säljer kvalseriekort till ”ett subventionerat pris”.

Som alla hockeyälskare med lite koll förstår så väcker Djurgårdens erbjudande en rad frågor:

Identifierar sig Djurgårdens IF inte längre med Madonna?

Har verkligheten hunnit ifatt Stockholms Stolthet?

Innebär devisen ”Lite finare, lite bättre” att Djurgården - som ryktet säger - ämnar göra entré mot BIK Karlskoga till tonerna av Eddie Meduzas underskattade dunderhit ”Ingen plockar en maskros”?

Frågorna är många, svaren få. En sak kan vi emellertid konstatera: När Fimpen Eklund gör sin första kvalseriematch i karriären gör han det ”like a virgin, touched for the very first time.”