måndag 17 augusti 2009

Avancemang och degradering

Mens AIK drar till Espoo strax utanför Helsingfors passar jag på att fira en veckas semester i skogarna söder om Sundsvall. Njurunda är en trevlig trakt, förutom att där bor allsköns rekorderliga människor finns det gott om hockeyanknytning.

Njurunda gav oss blivande Stanley Cup-mästare som Fredrik Modin och Henrik Zetterberg. Inte så pjåkigt får man lov att säga. Och inte heller helt ovanligt. Det är ibland lätt att glömma bort alla de små klubbar från små orter som tillsammans utgör grunden för svensk hockey. Kanske särskilt som stockholmare och storstadsbo stirrar man sig emellanåt blind på de högre serierna, de färdiga A-lagsspelarna, de välbetalda proffsen osv.

Samtidigt som klubbar som AIK, Mora m.fl. gör sitt bästa för att med pengar man inte har "fuska" sig kvar i hockeyn finrum, knegar småklubbarna i de lägre divisionerna på med det lilla man har. Ideellt arbetande mammor, pappor, ungdomar, mor- och farföräldrar som sällan eller aldrig uppmärksammas för sina insatser är de som dag in och dag ut, år efter år efter år gör svenska hockeyframgångar möjliga.

Skillnaden mellan toppen och botten i svensk hockey är milsvid. Bara att ta steget från Allsvenskan till Elitserien är svårt nog. Att klättra i det svenska seriesystemet är ytterst få förunnat. En naturlig ordning, kanske någon säger. Vi lever i ett litet land, det finns inte plats för alltför många storklubbar. Sant i viss mån, säger jag. Å andra sidan, vad är det som säger att just storklubbarna för alltid måste förbli storklubbar?

Jag skulle vilja se ett hockeysverige där gränserna suddades ut, där det blev lättare att avancera i seriesystemet, där den som vinner går upp och den som förlorar åker ur. Skyddsnäten är idag alltför utbyggda, och de skyddar alltid de stora starka som inte vill trilla ner. Jag kan inte för mitt liv förstå varför exempelvis segraren av HockeyAllsvenskan ska tvingas till spel i Kvalserien. Och varför ska Elitseriens bottengäng få en extra chans?

Ofta bemöts ovanstående argument på ett och samma sätt: "Ja, men eftersom lagen som vinner Allsvenskan ofta misslyckas i Kvalserien bevisar det ju att de inte är tillräckligt bra för att spela i Elitserien."

Okej. Men varför är det då på detta vis? Kan det kanske vara så att eftersom alla vet hur svårt det är att avancera i seriesystemet, krävs det extra mycket (exempelvis pengar) för att ett lag i t.ex. Allsvenskan ska kunna bygga ett slagfärdigt lag, tillräckligt starkt för att konkurrera med elitserielagen? Jag är övertygad om att ifall ettan (eller både ettan och tvåan) i en serie automatiskt gick upp skulle såväl spelare som sponsorer samt supportrar vara mer angelägna att engagera sig i lägre divisioners klubbar.

Kanske skulle fler klubbar ha modet och visheten att satsa långsiktigt? Kanske skulle än fler klubbar ha modet eller övermodet att satsa kortsiktigt?

En sak är säker: Svensk hockey skulle bli mer dynamisk, mer intressant och framförallt betydligt mer spännande att följa om stegens pinnar satt tätare.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Boris,

Mycket bra skrivet!!!!