Min vrå av världen

Så länge jag kan minnas har jag fyllt annars sysslolösa stunder med diverse pyssel. Som barn ägnade jag oräkneliga timmar åt att läsa resultat, tabeller och statistik. Regniga sommardagar satt jag ofta vid skrivbordet och kastade tärning för att få fram resultaten i påhittade hockey- och fotbollsturneringar.

Det var egentligen aldrig det att jag var ensam eller hade tråkigt. Vänner har jag alltid haft, familj likaså. Men jag har alltid känt ett stort behov av att åtminstone en stund varje dag dra mig tillbaka till kammaren och ägna mig åt mig själv och det som bara är mitt.

Varje människa behöver en vrå av världen
nånting dom kan kalla sitt
Detta hus är kanske inte mycket värt men
det är det jag kallar mitt

sjunger Peter LeMarc. Och precis så är det för mig. Mitt hockeyintresse är sådant att jag dels tycker om att dela det med andra, dels gillar jag att ha det för mig själv. För många är det otänkbart att gå ensam på en match - för mig är det nästan tvärtom. Antingen väldigt gott sällskap eller ensam. Det finns liksom inget mellanting där. Faktum är att det kan vara nog så trevligt att på egen hand smälta in i publiken, med ett matchprogram och penna i hand och fullständigt fokus på matchen.

Jag tror att en av anledningarna till att jag började blogga som Black Boris var mitt behov av ett eget rum. Ett rum där jag sätter upp väggarna, där jag avgör takhöjden. Samtidigt ett rum som vem som helst, när som helst är välkommen att besöka.

Vart vill jag då komma med detta plötsliga personliga inlägg? Tja, ingen särskild stans antar jag. Jag trivs bra här i mitt rum. Och personlig ska man nog aldrig akta sig för att vara. Privat däremot är en annan femma - och den femman hör inte hemma här.

Tack för att just Du besöker denna blogg!