AIK-Leksand 0-3 (0-0, 0-2, 0-1)

Det blev dubbla nederlag i Norrtälje. Inte nog med att Boris till sin egen och andras besvikelse fegade ur gällande sitt eget blottande. Dessutom torskade Gnaget.

Ingen väntan på Godoy
Först och främst: Det var ingen vidare underhållning som bjöds i Contigahallen i Norrtälje. Å andra sidan, vem hade trott på klang och jubel, publikfrieri och artisteri? Det är försäsong, det var träningsmatch, det blir bättre. Resultatet är sekundärt en söndag som denna, laget, spelet och detaljerna desto viktigare.

Leksand var bättre än AIK idag, endast en cyklop från Gnagisland kan anse något annat. Masarna vann synnerligen välförtjänt och domaren dömde varken mer eller mindre för något av lagen. Att påstå annat är trams och galen grekiska. Framförallt var Leksand tyngre, starkare framför båda målen och betydligt mer skärpta i egen zon än AIK. Sedan hade man kedjan Ollas, Hägglund och Martinsen som malde, malde och slutligen målade. Och så hade man förstås en viss Godoy.

De många leksingarna, en klar majoritet av publiken (829 åskådare), behövde inte vänta särskilt länge på att Elias Godoy skulle visa sin målfarlighet. Friläge efter 0.19 i första perioden: Räddning Holmgren. Kanonläge igen 1.00 in i andra: Skott från slottet strax utanför Holmgrens högra stolpe. Återigen chans efter 12.29: Mål! Godoy, assisterad av kedjekamraterna Erik Johansson och Peter Nordström gav Leksands andra kasse för kvällen.

Det är inte särskilt vågat av mig att spå nämnda linas fortsatta framgångar. Men så är jag också en modlös jäkel, vilket om inte annat kommer visa sig senare i detta avklädda inlägg.

Försvagat, förlamat och föga försvarsstarkt
AIK då? Man kom till spel med flera nyckelspelare borta. Förutom Dicken saknades Bång och Henrik Eriksson. Lägg därtill Heino-Lindberg på bänken och den insatte inser Gnagets lagmässiga luckor. (Leksand saknade ett par tongivande killar de med, det ska erkännas, bl.a. lagkapten Prestberg).

Som jag skrivit tidigare har AIK:s försvarsspel en tendens att fullständigt haverera när landslagsback Tärnström saknas. Man håller helt enkelt inte stånd på samma sätt utan Dick som med Dick. Så blev det stundtals idag också. Savilahti-Nagander, Fredrik Carlsson och Andreas Jungbeck turades om att servera leksingarna delikata pastejer, varför stackars Holmgren i buren emellanåt hade det svettigt och svårt.

Framåt såg det tamt och lite trött ut. AIK hade svårt att ta sig till farliga lägen. Visst hettade det till ett par gånger men jag vill nog påstå att Leinonen fick sin nolla lite till skänks. Leksand visade prov på något man saknade i fjol (i mötena med Gnaget), nämligen styrka och stabilitet i egen zon. Man styrde bort oss helt enkelt, höll koll på motståndare och puck, hjälpte sin keeper och lät bli att slarva i uppspelen. AIK, för sin del, var alldeles för tama för att orka eller vilja pressa leksingarna, vilket givetvis passade masarna utmärkt.

I Henrik Erikssons frånvaro tvingades tvillingarna Ahlström kampera ihop med okände Andreas Dahlström och det fungerade väl sisådär. Det snurrades friskt ett par gånger kring Leinonens målgård men snurrandet och semisedinandet resulterade i föga farligheter. När AIK i slutperioden vaskade om i kedjorna fick twinsen nytt sällskap. En annan obekanting till Andreas, Pettersson i efternamn, byttes in i linan men det blev varken bu eller bä av den rockaden. Noll mål, noll poäng för bröderna A. Ändå tyckte jag mig se små lovande tecken. Kan bli något stort framöver. Med Henrik Eriksson fit for fight blir det säkerligen andra bullar.

Gynge då? Poängkungen från Oskarshamn inledde i trio med Beck och nämnde Andreas Pettersson. Icke imponerande alls om ni frågar Boris. I tredje däremot fick Gnagets nya tia lite fart under fötterna. Kanske för att han då fick spela samman med nr 18 och 21, dvs. Bergström och Sandberg. Dessa två hade i period ett och två kamperat samman med långe Ryno med hyfsat resultat. Med Gynge som ersättare för annars självklare Bång, såg det också okej ut även om målen alltså uteblev. Christian Sandberg förresten en av AIK:s klart bästa spelare i matchen. Särskilt i egen zon där han sin vana trogen spelade smart och skickligt. Nyttig för laget i alla lägen!

Johan Ryno var som alltid lång och gänglig. Det är svårt att ta pucken av honom, hans klubba är ju längre än vissa hela motståndare. Idag tycker jag dessutom att han var en av Gnagets allra bästa. Ryno serverade ett par fina smörpass, var nära att göra mål minst en gång och spelade klokt vid sargerna. Fortfarande tycker jag dock att han duttar för mycket. Jag vill ha mer fart, frenesi och jävlar anamma. Det vill antagligen Detroit också. Jag räknar med Ryno i AIK i höst!

Den nakna sanningen
Så till det STORA nederlaget denna sömniga söndag. I går lovade jag ju att komma ut ur garderoben. Jag skulle bli folklig och populistisk. Jag skulle blotta min boriska balle. Som alla boriska bundsförvanter redan förstått blev det blott besvikelse och bryderi av nakenchocken. Jag vek ner mig helt enkelt. Jag behöll byxorna på.

Det började med att jag satt i bilen och laddade med väl valda hits från svunna decennium. Di Levas Naked number one hann jag höra minst fem gånger mellan Borishov och Norrtälje. Jag klär av mig naken med Eva Dahlgren gick förstås också på högvarv. För att inte tala om Magnus Ugglas hippiehånare Hand i hand. Som ni förstår var jag i det närmaste extas när jag klev ur bilen på parkeringsplatsen utanför Sportcentrum.

Så hände det. Jag blev nervös. Jag insåg vad jag hade gett mig in i. I samma stund som jag steg in genom entrén till Contigahallen förstod jag att acceptera mina begränsningar. Jag kommer aldrig att ta klivet. Jag kommer aldrig att bli berömd. Jag kommer aldrig att få jobb på TV4. Black Boris är och förblir en liten bloggare. En liten bloggare men med en desto större värdighet.

Tyngst av allt denna tunga dag...
...var att möta besvikelsen i en viss bloggande jämtes ögon, när han en stund före match, efter att vi skakat hand och bekantat oss så smått, krasst konstaterade: –Du är ju påklädd.

Då, i den stunden, ville jag bara sjunka genom golvet och markytan. Tänk er själva: Här står Boris, just i färd med att acceptera sina egna tillkortakommanden. Då kommer självaste förebilden, inspirationskällan och bloggbrodern, och tar honom på bar gärning. Påklädd och påkommen.

Det ska fan vara blottare, förlåt bloggare i dessa dagar. Tack och godnatt.