Vråla, skråla - va som Carola!

Inte för att jag är någon klackmänniska direkt. Inte alls faktiskt. Men jag gillar att stå på tå. Och som Greken brukar säga: Det är härligt att vråla och skråla.

Man känner att man lever när man får gå på hockey och släppa loss. När Bång presenteras i line up vrålar man JAAA! När Nemeth presenteras i line up vrålar man också JAAA! När Bång inte är i line up vrålar man "DET SKA VA BÅNG I LINE UP!" Och så vidare. Det gäller att hitta finfina tillfällen för vrål och skrål. Det gäller att göra't med finess. Alla kan vråla och skråla, men alla är inte Carola.

Lär av Carola! Hon väljer sina tillfällen. Hon har tajming. En del tycker illa om henne men de allra flesta fattar faktiskt grejen. Carola kan verkligen det där med att vråla och skråla. Till andras förtjusning. Till min förtjusning är hon lagom läskig, samtidigt som hon har ett namn som rimmar väl i sammanhanget. Carola är schlager, Boris är gnager. Jämförelsen skaver men man tager vad man haver.

Till min stringenta förvåning märker jag att inlägget nu börjar spåra ur. Plötsligt befinner vi oss - du som läser och jag som skriver - mitt i ett äventyr. Tillbaka till essensen...

Jag har mina funderingar på hur man livar upp på läktaren, utan att för den sakens skull hata, hata, hata och därmed mata, mata, mata pressens hyenor (läs JB och LA) med trycksvärtsnäring. Uppenbarligen finns det andra som också har sina idéer. Prozacs inlägg om Power Break tillhör definitivt kategorin älskvärda och bör därför uppmärksammas. Jag tycker det är ett briljant initiativ och på torsdag planerar jag att stämma in i jubelkören.

¤ ¤ ¤

Själv har jag sedan i somras funderat på hur man på ett lustigt och mustigt sätt skulle kunna håna motståndarlagens bråkstakar när de åker ut. Ut med packet! är en uttjatad och tråkig sak som varken livar upp eller skapar stämning. Här måste det till något fräscht och innovativt. En kort men slagfärdig ramsa som riktas direkt till grabben i grisboxen bredvid.

Ett tag tänkte jag mig en barnvisa från en platta som snurrat friskt på stereon sedan i somras. Surlåten heter den. Men jag har insett att den kanske är i töntigaste laget. Hålla på sjunga om hur sur någon är? Nja. AIK är ju en tuff klubb med hårda supportrar. Alltså måste det till något lite tyngre, lite taskigare. I natt låg jag således sömnlös och fnulade på en travesti. Till slut fick jag tummen ur.

Originalet är Carolas Tommy tycker om mig men texten är alltså något modifierad. Nästa gång en gris åker ut på Hovet föreslår jag följande lilla ramsa:

Ingen tycker om dig, åh du vet att det är sant
Ah ah ah
Det finns ingen annan som får oss känna likadant
Ingen tycker om dig, fast du tror du är charmant
Ah ah ah
Grisa lite mera, fläskiga och fula fjant
Jävla klant!

Niklas Sundström, som med största sannolikhet läser denna gigantiska blogg, är härmed förvarnad. Om han mot förmodan inte skulle bli utvisad på torsdag så lovar jag att ändå sjunga ramsan. Eller lovar och lovar. Jag ska i alla fall göra ett försök. Risken finns att någon hård och tuff gnagare finner ramsan för gullig och trycker ned den i halsen på mig. Men det är i så fall en smäll jag får ta. Jag står upp för Gnaget och min rätt att vråla och skråla. Ingen främling ska få tyst på Boris. Nu är det jag och Carola.

¤ ¤

Apropå Carola. Vi har faktiskt en sak till gemensamt, hon och jag. Förutom kärleken till vrål och skrål tycker vi båda om att kasta skit på Skansen. Carola kastar blommor. Jag ger dem bananer.