Det är mitt fel, alltihop...

När AIK förlorat, vilket tyvärr har skett rätt ofta på sistone, brukar kompis Greken höra av sig och be om ursäkt. Det är alltid hans fel när Gnaget gått på pumpen. Antingen har han tippat galet och därmed pajat för laget. Eller så har han bytt kalsonger i pausen. Eller druckit kaffe ur fel kopp. Greken är vidskeplig och tror på fullaste allvar att hans insatser på läktaren, i soffan, på dass har avgörande betydelse för AIK:s insatser på isen.

Själv har jag på senare år arbetat aktivt med att komma till rätta med min skrocknoja. KBT och gruppsamtal. En och annan pillertripp. Jag har gjort mitt yttersta för att skala bort tvångstankarna och vidskepligheten. Hel enkelt bestämt mig för att vara logisk och rationell. Jag har utmanat ödet; krossat speglar med flit, sprungit
A-brunnsrace genom stan. Intalat mig att det spelar ingen roll vad jag gör, det är Bång & co. som avgör.

Nu har jag emellertid fått problem. Det började den 25:e augusti. Då publicerade jag ett inlägg under rubriken Svart magi. I samma veva lade jag upp en svart katt på bloggen. Sedan dess har det mesta gått åt helvete. AIK har inte vunnit en enda match. Laget har radat upp förluster. De kommer knappt till skott. Hittar inte målet. Stackars Greken har inte fått in ett endaste tips - trots extremfega lågödds. Och som om allt detta inte vore nog. I kväll kissade jag på ringen. Jag missade målet med en hel decimeter.

Som ni förstår är jag tvungen att göra något. Glömma allt snack om logik och rationalitet. Glömma gruppsamtalen. Katten ska väck! Det får bli med kissen som med strålen: I can't keep it in. Det här är en hälsning till Bång & co. Gör vad ni måste, gör vad ni ska! Kläm åt finnen och vinn! Och därefter basta.

Ni kan börja dansa på bordet nu...